För många som vet

18 oktober

Oj-dag. Kär och glad. Spelade trummor så halva skolan hörde. Nils kom hem, han är vegetarian nu.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Ellen

Fredagar är verkligen veckans sista dag. Det är då jag laddar ur, är dökär och skrattande, rastlös, okoncentrerad och välmående.

Idag har jag varit pinsam. Dessutom tror jag att jag ligger risigt till när det gäller att hålla inne med vad jag känner för Paul. Alla vet ju om det! På nåt sätt kommer det fram till honom, om han inte själv märkt det redan. Tja, om vi tar det från början, jag satt bara i soffan vid våra skåp med några kompisar, och sen kom Malena Katz från Pauls klass (en tjej jag inte känner alls, men kompis med Linda i min klass), hon satte sig rätt nära mig, och så kommer Ellen också (en glad tjej ur klassen som inte hör till mitt gäng) och sen kom John förbi och hörde om Nils skulle komma hem. När han gått flinade Ellen och sa med inte låg röst "är det din flört det där?" (Ellen har alltså fattat åt vilket håll mitt spanintresse ligger). Jag fick panik. "NEJ!" "Jo men lite..." trugade Ellen. "NEJ, inte HAN", tvingades jag säga. "Är det hans kompis då? Paul? Paul Moberg?"
Vad kunde jag göra? Jag nickade. Det var klart att Malena hörde det där, för Ellen talade med helt normal stämma. Ibland blir man lite irriterad...
Hon är inte kompis med Paul tror jag, men hon går ju i hans klass, och inte håller hon hemligt det där skulle jag tro, det var ju bara nåt hon råkade höra.
Ja, det är för många som vet det nu. För många kompisar som har kompisar som ingår i nätet runt honom. På nåt sätt når det honom. Det kan ju hända att han vetat det för längesen. Jag är lite skraj. Han kanske märker inkollningen själv också. Han vänder ju alltid bort blicken, men märker han?

Jag har i alla fall varit helt desperat hela dagen, längtat efter att se honom och varit på ett superhumör.
Jag har lyckats med pinsamheter också. Spelade i det lilla rummet vid musiksalen med Ingrid. Först lärde jag henne lite, sen så tänkte jag ladda av mig lite, och körde på hårt och okontrollerat ett tag. Vi skulle gå ut sen, och upptäckte att halva skolan stod utanför. Bokstavligen! estet-treorna skulle hålla kulturkvart i salen, och det stod alla och väntade på. Hela korridoren var fullproppad därutanför, så det var bara att gå ut med trumpinnarna i handen, klämma sig genom hopen. Några killar sa nåt till oss som vi inte hörde, alla såg ut att flina, och när jag gick förbi Axel sa han nåt typ "Har ni spelat playback?" vad sjutton han nu kan ha menat med det. Jag stannade inte kvar och tog reda på det.

Nils är just nu hos John. När jag berättade om Paul föreslog han genast att han kunde tala om för John så kunde han säga det till Paul, för det är väl bara bra att han vet det? Jag fick min kära bror att inse att han skulle ta det lugnt. Så han skulle inte säga nåt sa han. Men hur mycket jag litar på honom vet jag inte. Det kan ju faktiskt hända att Nils just nu sitter och säger "du, det här fick jag inte säga egentligen, men..."

Men det är på nåt underligt vis en lockande tanke också. Ändå vet jag ju att den trevliga delen av Paulepisoden är över när jag får reda på att han vet. För han kommer såklart att hålla distans till mig då. Jag kommer inte kunna fortsätta utöva denna enmillimeternärmarekampen som jag för tillfället gillar så starkt. När jag inser hur chanslös jag är kommer jag att tvingas ge upp. Jag vet redan nu innerst inne att jag är det, men är rädd för att få veta det helt konkret.
Snälla Nils, håll dig i skinnet nu! Gör inget förhastat som du tror är bra för min skull!