halvårstrummis

13 oktober

Dagssoundtrack: Take me down / Smashing pumpkins

Orolig morgon. Normal slö dag, slöat, spelat, läst, åkt till stugan en sväng.
Dagens klapp: mat
Dagens rapp: huvudvärk

Halvårsjubileum.
För ett halvår sen gick jag och satte mig vid trumsetet, fast besluten att åtminstone FÖRSÖKA lära mig litegrann.
Citering:
"Ha, kul. Sitter där nån minut, och vågar knappt börja spela. Eh, vad är det nu man ska slå på med vänsterhanden? Börjar testa lite, slutar. Hjälp vad högt det lät. Men jag ÄR ensam hemma. Provar igen. Jag måste slå på fel sak på nåt vis, så här ska det väl inte låta?"

Det går lite bättre nu än vad det gjorde då. Men jag har väl inte utvecklats så väldigt mycket direkt. Skulle jag egentligen bli bättre som gitarrist /basist än trummis?
Äh, jag ska inte fundera i de banorna. Jag trummar på nu, och sen får jag se hur det blir.

Imorrn är det måndag.
Och jag ska ta det lugnt.
Inte glo. Inte ställa mig på tå och kika över skåpraden. För jag har kommit på att det nog ser dumt ut. Och så har jag kommit på att det finns möjligheter att Paul märkt av att jag kollar på honom, och det vore pinsamt om det vore så.
Så imorrn får bli en dag av diskreta sneglingar. Men jag lär inte klara av att hålla mig undan alltför mycket, det blir nog som vanligt så att jag går och pratar med Åsa borta vid hennes skåp.
Men jag tror jag börjar bli lite deprimerad nu. Det är alltid samma mönster, dökär -> kär och deprimerad -> bara småkär... och sen börjar det om igen med en ny dökärperiod. Och aldrig händer det nåt speciellt under tiden. Jag vet ju innerst inne att det aldrig kommer att hända nåt med Paul. Ändå går man och drömmer. Men han kommer aldrig att se mig. Aldrig. Det känns tungt.

Nu är jag i alla fall glad att det är måndag imorgon, glad att jag får se honom då. Jag kommer nog att va nästan så kär som i fredags imorgon, kommer att va glad när det är dags för raster.
Bilden av honom i skallen får mig knappt att stå ut, jag vill ha honom.

HAN
Han är en vanlig kille
som vem som helst
jag känner honom inte
jag har aldrig pratat med honom
han har mörkt hår i page¨
svarta jeans
och t-shirt
och går i min kompis klass
han är musikintresserad
som många andra killar
han spelar gitarr, trummor och piano
och bor på Drottninggatan, vid vårdcentralen
han är en helt vanlig kille
så vad är det
som får mig att tappa andan?