Inget skulle hända.

9 oktober

Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs

På irriterat humör! Sur och less och trött. Men lugna lektioner. Slöig skön eftermiddag. Jag är rätt kär.
Dagens klapp: Henrik
Dagens rapp: alla

Så dåligt humör! Hela dagen har jag gått och blivit irriterad på allt och alla för alla småsaker... I denna värld finns visst bara jobbiga människor. Nu har jag ont i skallen och är dötrött, fruktansvärt less och ser inga glädjeämnen. Det blir säkert inte ens nåt musikgården imorgon, verkar som Åsa är sjuk. Ja just det, DET också. Idag hade jag världens chans till ett djupt och intelligent samtal med Paul. Jag gick förbi skåpen, där han stod ensam vänd åt mitt håll. Hur lätt som helst hade jag kunnat stanna till och säga "Vet du om Åsa är sjuk eller nåt?" Men så snabba reaktioner har jag inte. Jag bara kikade lite på honom och gick förbi. Sen försvann han upp till nån lektion.
Äh, det där är ju inget att gräma sig över. Inget skulle förändras. Inget skulle hända. Men för mig skulle det ändå betyda nåt, och jag grämer mig mycket.
Men det går kanske fler tåg..?
Det kan inte dröja länge innan jag växlar ord med Paul. Det tror jag faktiskt inte nu. Den betydligt större frågan är om jag någonsin kommer att prata med honom riktigt. Det tror jag inte. Vid vilket tillfälle skulle det vara? Vad skulle han ha för intresse att prata med mig? Näe, det kommer att ta stopp där. På sikt är det ju ändå ett stort framsteg, det här att han vet att jag finns i alla fall.

HISTORIEN ÄNDRAR SIG
För 10 månader sen var jag deprimerad över att jag inte tillhörde samma värld som honom.
Nu har jag flyttat min värld lite närmare hans.
För 9 månader sen levde jag för att få se in i hans ögon en kort stund, så att han skulle veta att jag fanns för en tiondels sekund.
Numera finns jag i hans register av ansikten han känner igen.
För 8 månader sen trodde jag att jag inte var kär längre.
Nu känns det som om han aldrig kommer att blekna för mig.
För 7 månader sen står det i min dagbok "Hur ser han ut inuti då? Det får jag aldrig veta."
Nu vet jag i alla fall hur han VERKAR vara som person även om det bara är på ytan.
För 6 månader sen trodde jag att Paul var ute ur min hjärna för gott.
Nu har jag insett att han kommer att komma tillbaka in i min skalle gång på gång.
För 5 månader sen trodde jag nästan att han såg på mig ibland.
Nu tror jag att jag trodde fel då.
För 4 månader sen tänkte jag att han var en fin andraplatsare, ett nödfallsspan, och att han skulle så förbli.
Nu är han mer än så.
För 3 månader sen trodde jag att jag skulle fortsätta kolla på samma killar som förr, efter sommarlovet.
Då hade jag för en gångs skull rätt.
För 2 månader sen var jag förväntansfull utan att det hade med honom att göra.
När jag numera är förväntansfull är han alltid inblandad.
För 1 månad sen var jag glad över att ha gått förbi honom med trumpinnar i handen.
Nu kommer jag inom kort att bli nervös över att han ser mig spela trummor.
Sakta går allt framåt.
Och om en månad till
är det kanske annorlunda.
Om tiden stod still
vore världen förutsägbart tråkig.