vill gå i tvåan i gymnasiet i hela mitt liv

5 oktober

Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake

Till Klavsberget, det blåste bra. Hem och ha slökväll. Kerstin var här som vanligt.
Dagens klapp: klantpappa
Dagens rapp: surhenrik

Ja hm.
Det BORDE ju gå ihop på nåt vis, det där spelkompistrasslet. Hoppas man.
Vilket problem då... för ett halvår sen hade jag inte trott att såna problem fanns överhuvudtaget. Men livet är rätt skönt nu. Önskar man kunde stanna det så här, i det här läget, och bara rulla på, vecka efter vecka... Jag vill gå i tvåan i gymnasiet i hela mitt liv. Så känns det nu, i glädjen över att må bra, vara accepterad, känna mig okej.
Jag känner mig aldrig i botten nuförtiden. Jag behöver aldrig kämpa för att få vara med. Jag får alltmer sällan den där känslan av att "nu måste jag säga något, vad alla sitter och tycker att jag är en konstig tyst tönt nu."
Jag accepterar att jag är tyst. Jag pratar när jag är med människor jag trivs ihop med, det finns ingen anledning att jag ska försöka tvinga fram kommentarer när de inte kommer av sig själv.
Jag behöver inte längre spänt klamra mig fast vid folk för att slippa vara ensam, och inte heller stå i utkanten och grubbla över om jag ska försöka hänga på eller gå min egen väg. Jag vet var jag hör hemma. Och allt blir så mycket mer avslappnat när jag inte behöver tänka på hur jag ska vara hela tiden. Jag vet ju att jag duger. Jag vet att jag är accepterad. Så jag bara är. Säger det jag säger, är tyst när jag är tyst, går dit jag har lust att gå, och spänner av.
Jag kan till och med tycka om mig själv ibland. När kunde jag det senast? För minst ett år sen skulle jag tro. Jag är mer harmonisk än jag varit på länge, länge.

Paul är också ett glädjeämne. Så länge det går framåt. Det gör det ju, sakta, sakta, löjligt att säga så, men jag talar i smådetaljer. Var tar det stopp? Tar det stopp här, när jag är Åsas musikintresserade kompis? Eller kommer det att ta stopp senare? Kommer jag nån gång att prata med Paul utöver ett "hur mycket är klockan"-samtal? Hur mycket kan jag bli för honom? Kan det gå så långt att vi hejar på varann?
Jag tror inte på det. Jag bara drömmer. Drömmer och väntar på stoppet. Det borde komma snart. Jag tror aldrig att Paul kommer att se mig mer än han gör nu. Han kommer aldrig att ha nåt intresse av att lära känna mig. Och när jag inser det på riktigt är det nog inte längre roligt att vara kär.

BILDEN
I korridoren mot musiksalen
hänger ett foto från konserten förra året
jag stannar till ibland och ser på det
På nedersta raden
står en gullig kille och flinar
den killen blev jag kär i
då, för elva månader sen
Han är sig inte lik
ser så barnslig ut
han ser äldre ut nu
och har längre hår
men han är lika söt
och jag är lika kär