PAULstämplad dag

11 oktober

Dagssoundtrack: Bob / the Bear Quartet

Kär, så kär, så dödligt kär, så enormt kär, så fruktansvärt kär. Tyskaprovet gick okej. Vanlig hemmakväll.
Dagens klapp: PAUL
Dagens rapp: helger

Vilken påfrestande men ändå rätt trevlig dag. Den har endast en stor stämpel. Där står det PAUL med stora bokstäver. Sen jag vaknade har bara han funnits i min skalle. Jag känner som jag brukar känna ibland, att jag inte vet om jag orkar med denna långa helg.
Dökär igen.

Har sett han rätt mycket idag. Först på morgonen som vanligt, han stående bakom sitt skåp. Sen, efter individuella valet blev det span igen, jag stod och pratade med Ingrid, lutad mot skåpen, och han var där i närheten, jag kikade på honom, han stod och pratade med John, sen sa John "men där är ju hon!" och kom och frågade mig om Nils kommer hem i helgen.
John och Paul är bästa kompisar nu. Tänk om John pratat med Paul om mig, sagt nåt att "ja den där är verkligen en konstig människa" eller "kolla hon där, hon har precis samma slags kläder som sin brorsa, apar efter honom i allt".
Men för John är jag nog bara en ganska osynlig person han inte har så mycket åsikter om, så det där är inte speciellt stor risk. Men att John var intresserad av att träffa brorsan är jag nöjd över. Ser gärna att de är goda vänner. För tänk om John skulle få för sig att komma hem hit och ta med sig sin kompis från stan... Ja, sen vet jag ju att min bror bara har goda saker att säga om mig så han skulle aldrig SKADA Johns bild av mig, och om den sen på ett eller annat sätt lirkar sig fram till Paul är det ju trevligt.
Hursomhelst, sen gick deras klass på lektion, och jag satte mig i cafeterian och var dökär och längtade bara efter att se honom igen. Hans kom in efter ett tag, och jag brydde mig inte alls. Nu finns det bara en.
Maria och Nicole kom så småningom, och Nicole berättade att hon sett Paul cykla omkull på stan igår när han var på väg ner till musikgården. Han hade sett ut att skämmas väldigt, så hon hade tyckt synd om honom. Han var i alla fall snabbt upp och iväg. Tänk om man hade sett det... Vad kul det varit!
Äntligen dags att gå ner på maten. Jag var totalt darrig. Att man kan bli sådär överkär helt plötsligt. Han var inte där, och var väldigt seg, så jag satt där och kunde knappt få i mig nånting. Men vilket fruktansvärt bra humör jag hade. Totalt borta.
Sen så kom han, och satte sig ganska bra, så att jag kunde snegla på honom. Varenda sekund jag får njuta av att se honom känns plötsligt förbannat dyrbar. Jag hade i alla fall ätit färdigt ungefär, inte ätit mycket men det ville inte ner nåt heller. Men att gå och hämta ett glas vatten kunde jag ju göra. Gick förbi tätt bakom hans rygg. Hällde med darriga händer upp ett glas vatten och gick samma väg tillbaka med skyhög puls. Denna gång vände han på huvet när jag kom, men han såg inte upp på mig. Lyckades han registrera vem som kom förbi utan att se ansiktet på mig eftersom han genast vände tillbaka huvet och fortsatte äta?
Sen så gick han i alla fall upp till musiksalen, hade väl pianolektion tror jag. Jag hade det nervigt och småtråkigt fram till ryskan. På ryskan var jag på sanslöst humör, skrattade ihjäl mig trots total anledningsbrist... Gång på gång. Lätt pinsamt. Vilket himla flummhumör. Efter det kom dagens incident. Jag och Ingrid skulle ringa till en gubbe och boka historiaintervju. Det var stor kö, så vi stod och väntade mycket länge. Jag brukar aldrig rita på väggarna, men just idag råkade jag rita ett hoppande får och en söt kanin när en arg röst sa "Vad håller du på med? Varför ritar du på väggen?" och bredvid mig stod en städerska med ilskna ögon. "Jag hade inte så mycket att göra..." sa jag tvekande. Och så höll tanten världens utläggning. Jag bara stod och nickade. Det pinsamma var att det satt en massa folk alldeles tysta och glodde, medan de väntade på telefonen. Tanten avslutade med att säga "och hemma ritar du nog inte på väggarna". Jag svarade enormt töntigt "Jo, ibland." "Det tror jag inte på", sa hon och gick. Jag skrattade, Ingrid skrattade mer. Så typiskt! Och självklart var inte gubben hemma när vi ringde heller.
Inget spanläge i cafeterian, endast okoncentrerat tyskaprovsplugg. Jobbigt.
Och sen, innan vi började, slutade hans klass. Kort ögonkontakt som får mig att bli skraj att han upptäckt mitt inkollande av honom. Nåt i hans ögon såg liksom ut som om han avslöjat mig. Men det satt fint ändå. Sen tog han på sig jackan och gick iväg med John.
Provet gick bra. Engelskan flöt. Ner på stan, sitta och tråka... men så ser man en välbekant gestalt uppe i backen med en gitarr på ryggen, och, som vanligt en John bredvid sig. John säger tjena, jag säger hallå, och Paul tittar inte ens till. Lätt underligt, det gjorde han i alla fall förut. Men han har väl vant sig vid mig nu, han känner igen mig, vet att jag existerar, jag är ingen ny person för honom, alltså behöver han inte se på mig. Han vet att jag finns, men han bryr sig inte ett dugg om det, det är dagens slutsats.
Men jag är kär.
så kär.

DU, PAUL!
Du försvinner inte
ur mitt huvud
jag ser bara dig
när jag blundar
jag njuter väl
av tanken på att du finns
men jag sörjer
att dina ögon
inte ser mig