18 augusti
Ligga här med dörren öppen. Varför? Det är solklart varför. För att OM OM OM Kristian skulle vilja komma in och prata vill jag lämna fritt för det. Men det är inte längre så att jag vet var jag står, vilken linje jag kör på totalt oavsett vad han säger och gör. Jag vet vilken linje jag vill köra på, men jag vet att denna linje inte existerar i praktiken. In a degrading way I know i couldn´t resist you. Jag är där igen. But you wouldn´t try me. Antagligen. Men det är dubbelt förnedrande att jag ändå ligger och önskar, längtar efter nåt temporärt smärtstillande.
Känner en tass på min rygg. Jag har jättegärna Stjärna här nu, men hon gör mig lite tårögd, så som man ibland börjar gråta just för att nån visar medlidande och är snäll mot en. Hon vill busa med pennan, lägga sig mitt över dagboken.
Men att jag ska vara så duktig hela tiden är kanske dumt. Det var så skönt att känna hur lugnt allt kändes redan några dagar efter brytandet. Coolt. Är det inte värre än så här? Självklart jo.
Att umgås en hel kväll var till en början trevligt, så småningom började nån liten avgrund att växa, och att åka upp med honom i hissen, men utan den gamla vetskapen att snart få krypa ner i samma säng, det gjorde avgrunden definitiv och djup. Och är det så konstigt att det är jobbigt att vara med sitt ex som man fortfarande är helt kär i, en vecka efter att det tagit slut? jag FÅR ju gråta. Men stoltheten är där igen. Bara för att han är som han är måste jag försöka vara likadan i stället för att låta mig vara sunt normal. Nu ska jag släppa det. Han har lagt sig. Jag ska ta ut Stjärna, stänga dörren, leva ut misären, och han behöver inte se det.
fredag 31 augusti 2018
Mitt förnuftiga långtidsjag säger dock näe
14 augusti
Åh vad störigt förvirrande det är. Precis när det börjar kännas ändå rätt okej, att visst överlever jag det här, då kommer han och säger att han kanske ändå blir kvar i Göteborg till hösten. Oj. Hur tar jag det här? Just nu känns det i och för sig inte som att det vore så jobbigt att ha honom kvar i stan trots att det är slut.
Igår var första gången som vi "umgicks" lite över ett par äckliga nudelskålar, och sen har vi kunnat småsnacka utan att det känts jobbigt. Men jag kan inte tro att det är slut på jobbigheterna, att det går att vara kompis från och med nu... Är nog väldigt bra med distans ett tag.
Men det jag tänker mest på nu är ju snarare: OM det nu är så att vi, någon av oss eller båda, tar totalt för givet att vi bryter, vare sig han drar eller inte - är det då så att hans åkande bara varit ett påhittat skäl till ett brytande och egentligen ligger något annat onämnt därunder? Brorsan tyckte att så behöver det inte alls vara. Att det är helt naturligt att eftersom vi varit så inställda på en grej tänker vi så. Och att det också kan vara vår gamla stolthetspryl. Om Kristian skulle både stanna och vara tillsammans med mig skulle det kännas som att han var kvar för min skull, därför kan han inte se det som nåt alternativ. Kanske har brorsan rätt.
Men det känns ändå som att jag vill reda ut för mig själv - vill jag vara tillsammans med Kristian, skulle jag vilja det om det mot förmodan blev nåt vi pratade om? En del av mig vill inte. Men hur påverkad är den delen av känslan att det vore så hemskt att vilja nåt han inte vill? Mitt temporära jag vill, naturligtvis. Mitt förnuftiga långtidsjag säger dock näe... eller? Varför? För att med Kristian skulle det fortsätta finnas en oro, samma oro som funnits hela våren, när han drar så drar han. Och känslan av att vara flickvännen, den som det är tabu att låta någon veta att hon betyder mer än någonting. Är den känslan så skön egentligen? Är inte Kristian en rätt svår människa att ha en relation med, men jag har ursäktat det med att jag är likadan? Fast jag kanske inte är det, kanske bara vill vara det, men behöver egentligen någon som inte är en Kristian.
En Kristian som själv säger sig inte kunna ge hela sig i en relation för att han inte kan lita på tjejer, som har tusen saker på listan över vad som ska göras bara för att ha gjort, som ska vara duktig och martyriskt plugga spanska eller så i stället för nån föraktad "social grej", som inte gillar djur och är för lat för långpromenader, som snackar om sina "upplevelser framför allt annat" och tuggar på en korv, som har en dotter och en mor till dottern vilka jag hur förbjudet det än är blir lite svartsjuk på, som ska försvara manligheten mot feminism ibland, som är så duktigt trevlig att han älskas av mina föräldrar så de tycker det är sorgligt att det inte ska hålla, som blir helt introvert och surig när han är less på nåt, som aldrig presenterat mig för nån så att det känns som att han nästan inte vill kännas vid att han har en flickvän, som aldrig skulle kunna låta sig avvisas och därför ser till att distansera sig före en...
Vore det inte skönt att slippa det? Ha kvar en Kristian som går att spela ihop med, skråla i stämsång nere i bastun, käka linsmackor och diskutera lingvistik med, skratta med åt alla egodrömmar... Förlora någon att krama, vakna småpratande med, bli kåt på, klänga på vid filmkollandet... Hitta nån annan som går lika bra att göra detta med. Det är DÄR jag inte kan se klart nu, det går inte att se att nån kan finnas som kan attrahera mig lika mycket som honom. Jo, ibland tvekar jag till och med förnuftsmässigt på den fronten. Tänker att jag måste väl nöja mig med nån fulare sen, att jag blivit bortskämd.
Blir rätt klar över vad som är det vettiga här. Men om det är så att vi kan vara kompisar, då är det väl bra att han blir kvar i stan?
Åh vad störigt förvirrande det är. Precis när det börjar kännas ändå rätt okej, att visst överlever jag det här, då kommer han och säger att han kanske ändå blir kvar i Göteborg till hösten. Oj. Hur tar jag det här? Just nu känns det i och för sig inte som att det vore så jobbigt att ha honom kvar i stan trots att det är slut.
Igår var första gången som vi "umgicks" lite över ett par äckliga nudelskålar, och sen har vi kunnat småsnacka utan att det känts jobbigt. Men jag kan inte tro att det är slut på jobbigheterna, att det går att vara kompis från och med nu... Är nog väldigt bra med distans ett tag.
Men det jag tänker mest på nu är ju snarare: OM det nu är så att vi, någon av oss eller båda, tar totalt för givet att vi bryter, vare sig han drar eller inte - är det då så att hans åkande bara varit ett påhittat skäl till ett brytande och egentligen ligger något annat onämnt därunder? Brorsan tyckte att så behöver det inte alls vara. Att det är helt naturligt att eftersom vi varit så inställda på en grej tänker vi så. Och att det också kan vara vår gamla stolthetspryl. Om Kristian skulle både stanna och vara tillsammans med mig skulle det kännas som att han var kvar för min skull, därför kan han inte se det som nåt alternativ. Kanske har brorsan rätt.
Men det känns ändå som att jag vill reda ut för mig själv - vill jag vara tillsammans med Kristian, skulle jag vilja det om det mot förmodan blev nåt vi pratade om? En del av mig vill inte. Men hur påverkad är den delen av känslan att det vore så hemskt att vilja nåt han inte vill? Mitt temporära jag vill, naturligtvis. Mitt förnuftiga långtidsjag säger dock näe... eller? Varför? För att med Kristian skulle det fortsätta finnas en oro, samma oro som funnits hela våren, när han drar så drar han. Och känslan av att vara flickvännen, den som det är tabu att låta någon veta att hon betyder mer än någonting. Är den känslan så skön egentligen? Är inte Kristian en rätt svår människa att ha en relation med, men jag har ursäktat det med att jag är likadan? Fast jag kanske inte är det, kanske bara vill vara det, men behöver egentligen någon som inte är en Kristian.
En Kristian som själv säger sig inte kunna ge hela sig i en relation för att han inte kan lita på tjejer, som har tusen saker på listan över vad som ska göras bara för att ha gjort, som ska vara duktig och martyriskt plugga spanska eller så i stället för nån föraktad "social grej", som inte gillar djur och är för lat för långpromenader, som snackar om sina "upplevelser framför allt annat" och tuggar på en korv, som har en dotter och en mor till dottern vilka jag hur förbjudet det än är blir lite svartsjuk på, som ska försvara manligheten mot feminism ibland, som är så duktigt trevlig att han älskas av mina föräldrar så de tycker det är sorgligt att det inte ska hålla, som blir helt introvert och surig när han är less på nåt, som aldrig presenterat mig för nån så att det känns som att han nästan inte vill kännas vid att han har en flickvän, som aldrig skulle kunna låta sig avvisas och därför ser till att distansera sig före en...
Vore det inte skönt att slippa det? Ha kvar en Kristian som går att spela ihop med, skråla i stämsång nere i bastun, käka linsmackor och diskutera lingvistik med, skratta med åt alla egodrömmar... Förlora någon att krama, vakna småpratande med, bli kåt på, klänga på vid filmkollandet... Hitta nån annan som går lika bra att göra detta med. Det är DÄR jag inte kan se klart nu, det går inte att se att nån kan finnas som kan attrahera mig lika mycket som honom. Jo, ibland tvekar jag till och med förnuftsmässigt på den fronten. Tänker att jag måste väl nöja mig med nån fulare sen, att jag blivit bortskämd.
Blir rätt klar över vad som är det vettiga här. Men om det är så att vi kan vara kompisar, då är det väl bra att han blir kvar i stan?
söndag 12 augusti 2018
Så här ont kan det bara göra några dagar
12 augusti
Nä, det ville jag inte alls, inte när det verkligen blev. Då ville jag bara till varje pris skruva tillbaka, och vill fortfarande. Bara en sån sak som att komma hem och inte kunna hoppas på att han är hemma. Inte kunna längta efter honom, för det blir ALDRIG mer.
I morse kändes tanken på att det nånsin skulle kunna kännas bättre helt omöjlig. Tårarna kom och gick hela tiden. Sen tog jag mig ändå upp frampå eftermiddan, spelade ute med brorsan, och stack och grillade med honom i Hammarkullen, och det kändes lite okej.
Det gör jätteont och ska väl fortsätta så, men det ska väl gå. Jag vet att det KÄNNS så mycket värre än det är. Nu när jag känner att jag aldrig kommer att bli kär i nån annan, aldrig kommer att ha trevligt i kollektivhuset utan honom, aldrig kommer att kunna se honom utan att gå sönder av viljan att vara nära, aldrig kommer att kunna tänka helt glatt på musik igen.
Men det är klart jag kommer. Om en månad, garanterat. Antagligen tidigare. Så här ont kan det nog bara göra några dagar också. Annars går man ju sönder.
Nä, det ville jag inte alls, inte när det verkligen blev. Då ville jag bara till varje pris skruva tillbaka, och vill fortfarande. Bara en sån sak som att komma hem och inte kunna hoppas på att han är hemma. Inte kunna längta efter honom, för det blir ALDRIG mer.
I morse kändes tanken på att det nånsin skulle kunna kännas bättre helt omöjlig. Tårarna kom och gick hela tiden. Sen tog jag mig ändå upp frampå eftermiddan, spelade ute med brorsan, och stack och grillade med honom i Hammarkullen, och det kändes lite okej.
Det gör jätteont och ska väl fortsätta så, men det ska väl gå. Jag vet att det KÄNNS så mycket värre än det är. Nu när jag känner att jag aldrig kommer att bli kär i nån annan, aldrig kommer att ha trevligt i kollektivhuset utan honom, aldrig kommer att kunna se honom utan att gå sönder av viljan att vara nära, aldrig kommer att kunna tänka helt glatt på musik igen.
Men det är klart jag kommer. Om en månad, garanterat. Antagligen tidigare. Så här ont kan det nog bara göra några dagar också. Annars går man ju sönder.
fredag 10 augusti 2018
Rephelgen började skitbra
10 augusti
Men sen tightade vi ihop oss igen. Kändes så bra att känna att han ville vara nära, att vi båda släppte stoltheten och blev keliga hundvalpar. Så förutom tjafs med Emma om kollektivdelning har jag mått helt bra. Men nu är det svårt igen, nu vet jag inte var jag har honom igen, och känner att då kan han lika gärna försvinna helt. Nån halvdistans mår jag bara så illa åt.
Rephelgen i Sannes stuga började skitbra. Superväder, trevligt gäng... Jag och Kristian sittande på stranden på ett nästan nykärt humör. Sen satte han sig och käkade korv fast han varit vegetarian i flera år, och så blev det en diskussion kring det (brorsan inblandad i det också), och vi blev ovänner för andra gången under vårt förhållande. En promenad redde ut det hyfsat, och vi var vänner igen. Men den JÄVLA distansen var där igen. Vi sov inte ihop. Låg på våra kanter utan att röra varann.
Sen på morgonen bröt vi lite arm och så, och dagen blev rätt trevlig.Men jag är ändå osäker på om det är kört nu, att nu är distansen där för att stanna, och jag orkar inte med den. Märker hur det distraherar mig, hur jag fokuserar på skiten.
Annars har jag haft en trevlig kväll. Jag har hängt med många kompisar och varit på göteborgskalas-konserter. Såg mycket folk också - öland-Emil (han hann försvinna innan jag han besluta mig för att heja på honom och berätta vad jag lovat mig själv berätta om vi skulle ses igen), Lunarstorm-stefan, idiot-Anders... Kristian var tydligen i krokarna också men han såg jag inte. Ville nog knappt heller. Jag vill kanske bara få allt över snart, fast det gör så ont.
Men sen tightade vi ihop oss igen. Kändes så bra att känna att han ville vara nära, att vi båda släppte stoltheten och blev keliga hundvalpar. Så förutom tjafs med Emma om kollektivdelning har jag mått helt bra. Men nu är det svårt igen, nu vet jag inte var jag har honom igen, och känner att då kan han lika gärna försvinna helt. Nån halvdistans mår jag bara så illa åt.
Rephelgen i Sannes stuga började skitbra. Superväder, trevligt gäng... Jag och Kristian sittande på stranden på ett nästan nykärt humör. Sen satte han sig och käkade korv fast han varit vegetarian i flera år, och så blev det en diskussion kring det (brorsan inblandad i det också), och vi blev ovänner för andra gången under vårt förhållande. En promenad redde ut det hyfsat, och vi var vänner igen. Men den JÄVLA distansen var där igen. Vi sov inte ihop. Låg på våra kanter utan att röra varann.
Sen på morgonen bröt vi lite arm och så, och dagen blev rätt trevlig.Men jag är ändå osäker på om det är kört nu, att nu är distansen där för att stanna, och jag orkar inte med den. Märker hur det distraherar mig, hur jag fokuserar på skiten.
Annars har jag haft en trevlig kväll. Jag har hängt med många kompisar och varit på göteborgskalas-konserter. Såg mycket folk också - öland-Emil (han hann försvinna innan jag han besluta mig för att heja på honom och berätta vad jag lovat mig själv berätta om vi skulle ses igen), Lunarstorm-stefan, idiot-Anders... Kristian var tydligen i krokarna också men han såg jag inte. Ville nog knappt heller. Jag vill kanske bara få allt över snart, fast det gör så ont.
Så ont som det gör nu känns det som att det inte ens varit värt det.
30 juli
Vaknade av att telefonen ringde till Kristian och han gick upp och åt frukost och duschade och jag låg kvar och väntade på att han skulle komma tillbaka för jag pallade inte att gå upp, måste bara få prata med honom. Och han kom in sen med en kopp the. Och jag släppte stoltheten och sa hur det var. Det var skönt att prata även om jag inte fick något "åh jag mår också dåligt och du betyder mycket mer än du tror". Men det hade jag ju inte väntat mig. Förmodligen skulle jag må lika okej som honom om jag hade lika mycket saker på gång nu, lika mycket folk att träffa, och ett utland framför mig. Men nu mår jag bara skit.
Jag och Emma badade och hämtade nya familjemedlemmen Stjärna. Jättesöt. Vi snackade en del också. Sen lirade jag och brorsan indierocklåtar som vi ska köra på gatan nån gång. Lagade käk, tog en promenad, spelade mer gitarr, såg på "Fåglarna". En ganska aktiv dag, men idag hjälpte det inte riktigt. Tänker på Kristian mest hela tiden. På att det faktiskt är så att jag ska vara utan honom alldeles snart. Det går inte. Så ont som det gör nu känns det som att det inte ens varit värt det. Jag ser inte hur jag ska klara det. Fast jag vet att det kommer att gå så bra, för att jag ÄR inte beroende och osjälvständig, det är bara nu jag känner så, för det SKA göra ont att göra slut. Sen ordnar det sig. Jag fixar det. Kommer att vara över på andra sidan och tycka det är skönt att vara ur relationen. Kanske är det faktiskt just NU det är jobbigast.
Vaknade av att telefonen ringde till Kristian och han gick upp och åt frukost och duschade och jag låg kvar och väntade på att han skulle komma tillbaka för jag pallade inte att gå upp, måste bara få prata med honom. Och han kom in sen med en kopp the. Och jag släppte stoltheten och sa hur det var. Det var skönt att prata även om jag inte fick något "åh jag mår också dåligt och du betyder mycket mer än du tror". Men det hade jag ju inte väntat mig. Förmodligen skulle jag må lika okej som honom om jag hade lika mycket saker på gång nu, lika mycket folk att träffa, och ett utland framför mig. Men nu mår jag bara skit.
Jag och Emma badade och hämtade nya familjemedlemmen Stjärna. Jättesöt. Vi snackade en del också. Sen lirade jag och brorsan indierocklåtar som vi ska köra på gatan nån gång. Lagade käk, tog en promenad, spelade mer gitarr, såg på "Fåglarna". En ganska aktiv dag, men idag hjälpte det inte riktigt. Tänker på Kristian mest hela tiden. På att det faktiskt är så att jag ska vara utan honom alldeles snart. Det går inte. Så ont som det gör nu känns det som att det inte ens varit värt det. Jag ser inte hur jag ska klara det. Fast jag vet att det kommer att gå så bra, för att jag ÄR inte beroende och osjälvständig, det är bara nu jag känner så, för det SKA göra ont att göra slut. Sen ordnar det sig. Jag fixar det. Kommer att vara över på andra sidan och tycka det är skönt att vara ur relationen. Kanske är det faktiskt just NU det är jobbigast.
Bara att ta sig genom dagarna
27 juli
Idag var okej. Igår var värre. Från att Kristian stack och till att jag snackade med brorsan var det nog värst. Sen kändes det bra. Han var ledsen över att de gjort slut, och det spruckit med deras gäng och den tomma framtiden. Jag var ledsen över att sitta inne ensam en fin sommarkväll och betyda mindre än jag vill för Kristian. Bara att ta sig genom dagarna och det blir alltid bättre, sa vi.
Och det har blivit bättre. Idag blev jag klar med rummet, det är helt mysigt här nu. Så kom Emma hem, och vi har snackat en del, och jag ska träffa Thomas imorgon och ser fram emot det... Saker rullar på. Jag vet att så länge jag gör grejer saknar jag inte kristian. Men det kommer ändå att vara jobbigt, och stoltheten är nog det jobbigaste, tvånget att upprätthålla ett "äsch, det är lugnt, jag bryr mig inte så mycket". Kanske är det som brorsan säger, att det är ett spel vi båda spelar, och ju bättre den andra spelar desto mer försöker man själv.
Idag var okej. Igår var värre. Från att Kristian stack och till att jag snackade med brorsan var det nog värst. Sen kändes det bra. Han var ledsen över att de gjort slut, och det spruckit med deras gäng och den tomma framtiden. Jag var ledsen över att sitta inne ensam en fin sommarkväll och betyda mindre än jag vill för Kristian. Bara att ta sig genom dagarna och det blir alltid bättre, sa vi.
Och det har blivit bättre. Idag blev jag klar med rummet, det är helt mysigt här nu. Så kom Emma hem, och vi har snackat en del, och jag ska träffa Thomas imorgon och ser fram emot det... Saker rullar på. Jag vet att så länge jag gör grejer saknar jag inte kristian. Men det kommer ändå att vara jobbigt, och stoltheten är nog det jobbigaste, tvånget att upprätthålla ett "äsch, det är lugnt, jag bryr mig inte så mycket". Kanske är det som brorsan säger, att det är ett spel vi båda spelar, och ju bättre den andra spelar desto mer försöker man själv.
Reykjavik
20 juli
Jag åkte med en gubbe och en tant till Reykjavik. Här har jag levt ut min frihet! Hittade ett perfekt rum på vandrarhem, har handlat, lagat käk, promenerat, och spelat gitarr vid stranden på sydsidan. Märkte en tjej som hängde omkring, och sen satte sig på en bänk alldeles nära, så jag fick skärpa till mig och spelade ordentliga låtar. Sen sa hon innan hon gick "It was very beautiful! Thank you for letting me listening!". Oj! Sånt där känns så bra.
Härligt väder här förresten, men skumt att hänga här i ett helt nytt sammanhang och bo på hotell... Snackade med en amerikan på rummet, sen så gick jag ut igen. Tog en öl på Dillons, världens tråkigaste covergitarrist spelade. Blir nöjd att dra från Reykjavik imorgon. Längtar nog hem lite faktiskt.
Jag åkte med en gubbe och en tant till Reykjavik. Här har jag levt ut min frihet! Hittade ett perfekt rum på vandrarhem, har handlat, lagat käk, promenerat, och spelat gitarr vid stranden på sydsidan. Märkte en tjej som hängde omkring, och sen satte sig på en bänk alldeles nära, så jag fick skärpa till mig och spelade ordentliga låtar. Sen sa hon innan hon gick "It was very beautiful! Thank you for letting me listening!". Oj! Sånt där känns så bra.
Härligt väder här förresten, men skumt att hänga här i ett helt nytt sammanhang och bo på hotell... Snackade med en amerikan på rummet, sen så gick jag ut igen. Tog en öl på Dillons, världens tråkigaste covergitarrist spelade. Blir nöjd att dra från Reykjavik imorgon. Längtar nog hem lite faktiskt.
Liftade från Akureyri
19 juli
Liftade från Akureyri till Daeli och det gick jättebra! Åkte först med några i min ålder, varav föraren kände Bjarnastadirfolket. Sen åkte jag med en gubbe som har idéer om att ungdomar i europeiska storstäder borde komma till Västfjordarna.
Red ut med Gunilla och två tyskar. Red Keisari, som var en liten musblack, hemskt söt, men lite mesig kanske. Sen var det middagsfixande, kaka och film. De har det bra här, men jag skulle nog bli less på alla pojkarna.
Liftade från Akureyri till Daeli och det gick jättebra! Åkte först med några i min ålder, varav föraren kände Bjarnastadirfolket. Sen åkte jag med en gubbe som har idéer om att ungdomar i europeiska storstäder borde komma till Västfjordarna.
Red ut med Gunilla och två tyskar. Red Keisari, som var en liten musblack, hemskt söt, men lite mesig kanske. Sen var det middagsfixande, kaka och film. De har det bra här, men jag skulle nog bli less på alla pojkarna.
En sista barbackatur med Therna
18 juli
Hjälp. Jag ska åka hem.
Körde traktor i morse. Sen red jag ut med Therna, Hespa och Biskup efter lunch. Det gick helt bra, förutom det som gick åt helvete, en grind med el i där de blev dödsstirriga. Biskup slet sig lös, men det ordnade sig. Sen har jag gjort diverse, fixat stumpar, vallat tjocka baggar, packat...
Så fick jag mig till sist en sista barbackatur med Therna i nästan midnattssol, och vilken underbar barbackahäst. Får ångest av att tänka på hur korta de galopperna jag tog var. Barbackagalopp måste va nåt av det bästa som finns.
Men det känns knepigt nu. Vill åka, vill inte. Känns dock väldigt bra att avslutningen blev poritiv. Lyssnar nu på dalmatinerhundhistorien från köket igen... Den går på högvarv i familjens skvaller "..och så TOG hon hunden in på rummet sitt!" Nä, nu måste jag ut, har lite ångest.
Hjälp. Jag ska åka hem.
Körde traktor i morse. Sen red jag ut med Therna, Hespa och Biskup efter lunch. Det gick helt bra, förutom det som gick åt helvete, en grind med el i där de blev dödsstirriga. Biskup slet sig lös, men det ordnade sig. Sen har jag gjort diverse, fixat stumpar, vallat tjocka baggar, packat...
Så fick jag mig till sist en sista barbackatur med Therna i nästan midnattssol, och vilken underbar barbackahäst. Får ångest av att tänka på hur korta de galopperna jag tog var. Barbackagalopp måste va nåt av det bästa som finns.
Men det känns knepigt nu. Vill åka, vill inte. Känns dock väldigt bra att avslutningen blev poritiv. Lyssnar nu på dalmatinerhundhistorien från köket igen... Den går på högvarv i familjens skvaller "..och så TOG hon hunden in på rummet sitt!" Nä, nu måste jag ut, har lite ångest.
Fick på gjord och tyglar och kom iväg
17 juli
Har lite ont i magen och lägger mig i förtid. Undrar om det är mjölken jag inte tål, eller om det är pastabrist. Har verkligen varit skitdålig i magen sen över en vecka.
Idag var en bra dag. Upp tidigt och körde traktor, sen på eftermiddan sa Halldor att jag "Du kan ju ta ut Therna och teyma Hespa och Biskup". Hjälp, tyckte jag, helt själv? De andra var på tunet. Men jag fick in hästarna, fick på gjord och tyglar och kom iväg, och det var inga som helst problem trots förbikörande bussar och bilar, och grindavsittningar. Men med en annan häst än Therna hade det nog varit annorlunda. Det är som att hon blir ännu tryggare och fogligare när man har handhästar. Det var skoj i alla fall!
Sen har jag gått på hundpromenad igen. Fixat med höstumpar (körde runt i Löddin), och gräslök och sånt. Vill imorgon bestiga ett berg och ta en barbackatur med Therna. Då blir det en ultimat avslutning, men frågan är om det går att få till. Hur som helst njuter jag lantliv nu, och mina islandsveckor är inget jag ångrar.
Har lite ont i magen och lägger mig i förtid. Undrar om det är mjölken jag inte tål, eller om det är pastabrist. Har verkligen varit skitdålig i magen sen över en vecka.
Idag var en bra dag. Upp tidigt och körde traktor, sen på eftermiddan sa Halldor att jag "Du kan ju ta ut Therna och teyma Hespa och Biskup". Hjälp, tyckte jag, helt själv? De andra var på tunet. Men jag fick in hästarna, fick på gjord och tyglar och kom iväg, och det var inga som helst problem trots förbikörande bussar och bilar, och grindavsittningar. Men med en annan häst än Therna hade det nog varit annorlunda. Det är som att hon blir ännu tryggare och fogligare när man har handhästar. Det var skoj i alla fall!
Sen har jag gått på hundpromenad igen. Fixat med höstumpar (körde runt i Löddin), och gräslök och sånt. Vill imorgon bestiga ett berg och ta en barbackatur med Therna. Då blir det en ultimat avslutning, men frågan är om det går att få till. Hur som helst njuter jag lantliv nu, och mina islandsveckor är inget jag ångrar.
Är jag en sån himla enstöring?
16 juli
Idag for vi till Dettifoss och Mývatn och tillbaka. Det var väl rätt trevligt, men jag kände mig lite tyst, och så märkte jag hur frustrerad jag blev av att inte bara bestämma allt själv. Är jag en sån himla enstöring att jag inte kan göra nåt ihop med andra utan att bli less? Jag som sett mig som rätt sällskaplig, jag som trots allt älskar att bo i kollektiv? Skumt. Águst är en rätt dum kille tycker jag nog.
Sen badade vi i ån, och så grillade vi och det var roligt, och hela grillen brann. Sen så fixade jag en del höstumpar, diskade och så. Ska höa lite imorgon. Två dagar kvar... De kommer att gå fort, och det enda jag kommer att vara glad över att åka ifrån just nu är nog sura Ella.
Idag for vi till Dettifoss och Mývatn och tillbaka. Det var väl rätt trevligt, men jag kände mig lite tyst, och så märkte jag hur frustrerad jag blev av att inte bara bestämma allt själv. Är jag en sån himla enstöring att jag inte kan göra nåt ihop med andra utan att bli less? Jag som sett mig som rätt sällskaplig, jag som trots allt älskar att bo i kollektiv? Skumt. Águst är en rätt dum kille tycker jag nog.
Sen badade vi i ån, och så grillade vi och det var roligt, och hela grillen brann. Sen så fixade jag en del höstumpar, diskade och så. Ska höa lite imorgon. Två dagar kvar... De kommer att gå fort, och det enda jag kommer att vara glad över att åka ifrån just nu är nog sura Ella.
Köra traktor i några timmar
15 juli
Positiva nedräkningen har definitivt blivit mera vemodig och negativ nu. Idag eldade jag och Gríma hö. Sen for hon, och jag gick ut med hundarna, och mådde helt gott i solskenet. Sen fick jag köra traktor i några timmar, vända hö. Det var helt okej, men man blev lite sömnig av det. Águst, Gunilla och Elsa kom sen, och vi gick en sväng till Austaralandi, och sen har vi snackat lite och så. Ska ut och åka imorgon. Mm, har det så bra nu.
Positiva nedräkningen har definitivt blivit mera vemodig och negativ nu. Idag eldade jag och Gríma hö. Sen for hon, och jag gick ut med hundarna, och mådde helt gott i solskenet. Sen fick jag köra traktor i några timmar, vända hö. Det var helt okej, men man blev lite sömnig av det. Águst, Gunilla och Elsa kom sen, och vi gick en sväng till Austaralandi, och sen har vi snackat lite och så. Ska ut och åka imorgon. Mm, har det så bra nu.
Satt där med mina fyra hästar
14 juli
Dagen började otrevligt med "Jaeja stelpur, starf sem bidar!" och sen var det en heldag med Ella, och jag blir så nervös över att göra fel när jag ska göra nåt med henne, och hon verkar så sur när man inte fattar nåt. Tröttsamt också att höra "Vad åt du hos Anna igår då? Var det kött?" Vad de ska bry sig! Sen blev kvällen i alla fall bra. Gunilla och de andra från hennes gård kommer hit imorgon och de blir här två nätter. Kul! Tiden kommer att helt rinna iväg hädanefter tror jag.
Ikväll red jag och Marius ut. Jag hade Therna och hon var helt go som vanligt. En sån häst skulle man ha. Hade Lokbrá som handhäst, och det gick helt fint, men sen på hemvägen hade jag Biskup, Ljosbrá och Hespa, och då gick det väl lite halvt åt helvete, även om jag kände mig väldigt cool under den tiden som det gick bra och jag satt där med mina fyra hästar. Men jag blev helt trängd och klämd sen, så sista biten gav jag upp och klev av.
For med Marius bort till där de andra var på födelsedagstårta hos Láras mamma. Snackade en del i bilen. Min isländska har lossnat rätt bra nu. Kan jämföra med Anna som knappt snackar det fast hon varit här i 3 år.
Jag har fått mens nu och det är ju trevligare än alternativet... Tänk vad sjukt om jag hade blivit gravid den där ENDA gången vi hade sånt sex, och dessutom med kondom. Tänk vad sjukt jobbigt det blivit och vad panikslagen Kristian nog hade blivit... Det är nog rätt udda att ha ett förhållande där man har så pass ofta sex men utan att knulla. Jag tycker ändå att vi har ett helt bra och väldigt trevligt sexliv, och hoppas han tycker detsamma. Men vad sjukt avlägsen Kristian känns nu. Tänk om det faktiskt går rätt lätt och snabbt att komma över honom i höst?
Dagen började otrevligt med "Jaeja stelpur, starf sem bidar!" och sen var det en heldag med Ella, och jag blir så nervös över att göra fel när jag ska göra nåt med henne, och hon verkar så sur när man inte fattar nåt. Tröttsamt också att höra "Vad åt du hos Anna igår då? Var det kött?" Vad de ska bry sig! Sen blev kvällen i alla fall bra. Gunilla och de andra från hennes gård kommer hit imorgon och de blir här två nätter. Kul! Tiden kommer att helt rinna iväg hädanefter tror jag.
Ikväll red jag och Marius ut. Jag hade Therna och hon var helt go som vanligt. En sån häst skulle man ha. Hade Lokbrá som handhäst, och det gick helt fint, men sen på hemvägen hade jag Biskup, Ljosbrá och Hespa, och då gick det väl lite halvt åt helvete, även om jag kände mig väldigt cool under den tiden som det gick bra och jag satt där med mina fyra hästar. Men jag blev helt trängd och klämd sen, så sista biten gav jag upp och klev av.
For med Marius bort till där de andra var på födelsedagstårta hos Láras mamma. Snackade en del i bilen. Min isländska har lossnat rätt bra nu. Kan jämföra med Anna som knappt snackar det fast hon varit här i 3 år.
Jag har fått mens nu och det är ju trevligare än alternativet... Tänk vad sjukt om jag hade blivit gravid den där ENDA gången vi hade sånt sex, och dessutom med kondom. Tänk vad sjukt jobbigt det blivit och vad panikslagen Kristian nog hade blivit... Det är nog rätt udda att ha ett förhållande där man har så pass ofta sex men utan att knulla. Jag tycker ändå att vi har ett helt bra och väldigt trevligt sexliv, och hoppas han tycker detsamma. Men vad sjukt avlägsen Kristian känns nu. Tänk om det faktiskt går rätt lätt och snabbt att komma över honom i höst?
Väldigt trevlig kväll
13 juli
Hemma själv typ hela dagen. Skönt. Tog det lugnt, gick sen ut med alla hundarna. På kvällen hade vi "svensk kvinnoklubb" hos Anna i Sandfellshagi. Det blev ordentlig middag (mätt för första gången här), kladdkaka, och en ordentlig rundfärd i dimman (men på vissa ställen såg man mer. Väldigt vackert. ) En väldigt trevlig kväll.
Kanske åker jag härifrån redan tidig lördag morgon. Inte mycket kvar längre. Börjar gilla Island på separationsångestvis nu.
Hemma själv typ hela dagen. Skönt. Tog det lugnt, gick sen ut med alla hundarna. På kvällen hade vi "svensk kvinnoklubb" hos Anna i Sandfellshagi. Det blev ordentlig middag (mätt för första gången här), kladdkaka, och en ordentlig rundfärd i dimman (men på vissa ställen såg man mer. Väldigt vackert. ) En väldigt trevlig kväll.
Kanske åker jag härifrån redan tidig lördag morgon. Inte mycket kvar längre. Börjar gilla Island på separationsångestvis nu.
In i själva hästskon
12 juli
Jo, kan nog dra slutsatsen att paniknedräkningen har upphört helt.
Åkte till Ásbyrgi idag, in i själva hästskon. Jag gick upp på eyjan, trots en del skoskav och min jobbiga hårda mage. Sen satt jag på verslan i Ásbyrgi ett tag och tog det lugnt, och när jag kommit en bra bit på väg hem var jag dum nog att hänga med förbifarande Ella tillbaka in i Ásbyrgi, och så missförstod jag hur lång tid det skulle ta och väntade på en parkering i säkert två timmar, men det var rätt trevligt att ligga i gräser och knåpa med låtar. Sen tog jag det lugnt lite inne, grejade med djuren, käkade med Halldor och iakttog halvlyckad vallning av baggarna.
Så for vi ner till Ásbyrgi igen där det var coverband och familjefest, och det var väl halvtråkigt, blev mest bara spelsugen av att se det trista bandet som sjöng "vid drekkum Jammeson, vid drekkum Jammeson, allan daginn út och inn".
Klockan är ett nu. Trött. Jag har inte helt vridit klockan ännu faktiskt, utan är nog en timme åt svenskt håll ungefär. Men hur mycket tål en ändtarm egentligen? Det här måste ju få ett slut!
Jo, kan nog dra slutsatsen att paniknedräkningen har upphört helt.
Åkte till Ásbyrgi idag, in i själva hästskon. Jag gick upp på eyjan, trots en del skoskav och min jobbiga hårda mage. Sen satt jag på verslan i Ásbyrgi ett tag och tog det lugnt, och när jag kommit en bra bit på väg hem var jag dum nog att hänga med förbifarande Ella tillbaka in i Ásbyrgi, och så missförstod jag hur lång tid det skulle ta och väntade på en parkering i säkert två timmar, men det var rätt trevligt att ligga i gräser och knåpa med låtar. Sen tog jag det lugnt lite inne, grejade med djuren, käkade med Halldor och iakttog halvlyckad vallning av baggarna.
Så for vi ner till Ásbyrgi igen där det var coverband och familjefest, och det var väl halvtråkigt, blev mest bara spelsugen av att se det trista bandet som sjöng "vid drekkum Jammeson, vid drekkum Jammeson, allan daginn út och inn".
Klockan är ett nu. Trött. Jag har inte helt vridit klockan ännu faktiskt, utan är nog en timme åt svenskt håll ungefär. Men hur mycket tål en ändtarm egentligen? Det här måste ju få ett slut!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)