Rephelgen började skitbra

10 augusti

Men sen tightade vi ihop oss igen. Kändes så bra att känna att han ville vara nära, att vi båda släppte stoltheten och blev keliga hundvalpar. Så förutom tjafs med Emma om kollektivdelning har jag mått helt bra. Men nu är det svårt igen, nu vet jag inte var jag har honom igen, och känner att då kan han lika gärna försvinna helt. Nån halvdistans mår jag bara så illa åt.

Rephelgen i Sannes stuga började skitbra. Superväder, trevligt gäng... Jag och Kristian sittande på stranden på ett nästan nykärt humör. Sen satte han sig och käkade korv fast han varit vegetarian i flera år, och så blev det en diskussion kring det (brorsan inblandad i det också), och vi blev ovänner för andra gången under vårt förhållande. En promenad redde ut det hyfsat, och vi var vänner igen. Men den JÄVLA distansen var där igen. Vi sov inte ihop. Låg på våra kanter utan att röra varann.

Sen på morgonen bröt vi lite arm och så, och dagen blev rätt trevlig.Men jag är ändå osäker på om det är kört nu, att nu är distansen där för att stanna, och jag orkar inte med den. Märker hur det distraherar mig, hur jag fokuserar på skiten.

Annars har jag haft en trevlig kväll. Jag har hängt med många kompisar och varit på göteborgskalas-konserter. Såg mycket folk också - öland-Emil (han hann försvinna innan jag han besluta mig för att heja på honom och berätta vad jag lovat mig själv berätta om vi skulle ses igen), Lunarstorm-stefan, idiot-Anders... Kristian var tydligen i krokarna också men han såg jag inte. Ville nog knappt heller. Jag vill kanske bara få allt över snart, fast det gör så ont.