Mitt förnuftiga långtidsjag säger dock näe

14 augusti

Åh vad störigt förvirrande det är. Precis när det börjar kännas ändå rätt okej, att visst överlever jag det här, då kommer han och säger att han kanske ändå blir kvar i Göteborg till hösten. Oj. Hur tar jag det här? Just nu känns det i och för sig inte som att det vore så jobbigt att ha honom kvar i stan trots att det är slut.

Igår var första gången som vi "umgicks" lite över ett par äckliga nudelskålar, och sen har vi kunnat småsnacka utan att det känts jobbigt. Men jag kan inte tro att det är slut på jobbigheterna, att det går att vara kompis från och med nu... Är nog väldigt bra med distans ett tag.

Men det jag tänker mest på nu är ju snarare: OM det nu är så att vi, någon av oss eller båda, tar totalt för givet att vi bryter, vare sig han drar eller inte - är det då så att hans åkande bara varit ett påhittat skäl till ett brytande och egentligen ligger något annat onämnt därunder? Brorsan tyckte att så behöver det inte alls vara. Att det är helt naturligt att eftersom vi varit så inställda på en grej tänker vi så. Och att det också kan vara vår gamla stolthetspryl. Om Kristian skulle både stanna och vara tillsammans med mig skulle det kännas som att han var kvar för min skull, därför kan han inte se det som nåt alternativ. Kanske har brorsan rätt.

Men det känns ändå som att jag vill reda ut för mig själv - vill jag vara tillsammans med Kristian, skulle jag vilja det om det mot förmodan blev nåt vi pratade om? En del av mig vill inte. Men hur påverkad är den delen av känslan att det vore så hemskt att vilja nåt han inte vill? Mitt temporära jag vill, naturligtvis. Mitt förnuftiga långtidsjag säger dock näe... eller? Varför? För att med Kristian skulle det fortsätta finnas en oro, samma oro som funnits hela våren, när han drar så drar han. Och känslan av att vara flickvännen, den som det är tabu att låta någon veta att hon betyder mer än någonting. Är den känslan så skön egentligen? Är inte Kristian en rätt svår människa att ha en relation med, men jag har ursäktat det med att jag är likadan? Fast jag kanske inte är det, kanske bara vill vara det, men behöver egentligen någon som inte är en Kristian.

En Kristian som själv säger sig inte kunna ge hela sig i en relation för att han inte kan lita på tjejer, som har tusen saker på listan över vad som ska göras bara för att ha gjort, som ska vara duktig och martyriskt plugga spanska eller så i stället för nån föraktad "social grej", som inte gillar djur och är för lat för långpromenader, som snackar om sina "upplevelser framför allt annat" och tuggar på en korv, som har en dotter och en mor till dottern vilka jag hur förbjudet det än är blir lite svartsjuk på, som ska försvara manligheten mot feminism ibland, som är så duktigt trevlig att han älskas av mina föräldrar så de tycker det är sorgligt att det inte ska hålla, som blir helt introvert och surig när han är less på nåt, som aldrig presenterat mig för nån så att det känns som att han nästan inte vill kännas vid att han har en flickvän, som aldrig skulle kunna låta sig avvisas och därför ser till att distansera sig före en...

Vore det inte skönt att slippa det? Ha kvar en Kristian som går att spela ihop med, skråla i stämsång nere i bastun, käka linsmackor och diskutera lingvistik med, skratta med åt alla egodrömmar... Förlora någon att krama, vakna småpratande med, bli kåt på, klänga på vid filmkollandet... Hitta nån annan som går lika bra att göra detta med. Det är DÄR jag inte kan se klart nu, det går inte att se att nån kan finnas som kan attrahera mig lika mycket som honom. Jo, ibland tvekar jag till och med förnuftsmässigt på den fronten. Tänker att jag måste väl nöja mig med nån fulare sen, att jag blivit bortskämd.

Blir rätt klar över vad som är det vettiga här. Men om det är så att vi kan vara kompisar, då är det väl bra att han blir kvar i stan?