20 juli
Bra saker i förförrgår:
Det var underbart att bli själv i mitt djurvaktarhus!
Jag cyklade hit, det gick bra, var inte alls så tungt att cykla som för ett tag sen. Skön kväll, banvallen var jättehärlig att cykla efter.
Sjysst att sitta upp och dricka rödvin och måla akryl om än lite klyschigt.
Bra saker i förrgår:
Fortfarande underbart att vara själv här.
Gott rödvin (fast lite väl alkisvarning).
Bra saker igår:
Fick handlat. Gillar fortfarande min cykel!
Skön kvällspromenad till hästar i beteshage, men jag är rädd för såna stora.
På radion pratade de om vestibulit och jag sms:ade in om knullnormer och de läste upp det först av alla fast de sa att det kommit många.
Bra saker idag:
Man kan plocka blåbär och hallon på tomten och ha till frukost eller glass.
Katterna är gosiga, och getterna.
Inga larver i mina bönor.
Men annars är det inte så bra... Det starka välmående och lugn jag kände första dagarna är borta. Jag kan inte njuta för "there´s no one here to feel with me". Längtar inte hem, verkligen inte... Men tydligen pallar jag inte vara utan mänsligt sällskap längre än ett par dagar. Vill ha någon här!! Men de kommer ju nästa vecka, säkert blir jag less på folk då.
Mest är jag nog lite ledsen över att Alex inte vill vara här. Eller vill gör han kanske, men inte speciellt mycket. Jag fattar ju att han vill bo hemma när han ska upp och jobba och att han vill åka hem till sin familj, men han pallar inte att åka hit under en ledig dag heller, eller skjuta upp sin resa en dag, eller bestämma att han ska träffa mig nästa helg i ställer för att ta eventuella uppdykande jobbtimmar.
Jag vil inte tjata, bli den jobbiga kravställande. Jag är det redan tillräckligt. Men jag vill kunna fortsätta längta efter att göra mysiga saker med honom utan att tänka att det nog inte blir av. Vilken "min ideala pojkvän" som helst hade älskat det här. Varför är jag ihop med Alex då? För att jag ändå tycker så mycket om honom att jag inte kan tänka mig att inte vara ihop med honom. Men tvivlet sitter där det sitter. Är det bara bekvämt att ha nån som känns underbart rätt att krama? När man varit tillsammans så länge känns det hemtamt och bra och... Är det inte till och med så att det känns som att vi kommit en bit på väg, att det vore synd om det inte höll och få börja från scratch med en ny person.
Alex brukar alltid rädda mig ur mina tvivelkriser. Precis när jag börjar bli less till bristningsgränsen gör han nåt bra. Kanske märker han själv när jag är besviken på allvar och inser att nåt måste ändras. Och visst, skulle han vilja ha en ledig helg med mig utan rastlöshet och tråkighet, då skulle det kanske kännas bättre igen. Eller ett initiativ, vilket som helst.
Men samtidigt är det ju jag som är skurken, jag som ska dra.
