1 december
Det är som att jag ligger och vrider mig, som att vara bakfull och bara vänta, vänta på att det ska gå över, försöka härda ut och knappt våga tro på att det verkligen GÅR över.
Började igår kväll med en rastlöshet, uttråkad, vill vara med Alex men känner mig bara rastlös och spänd. Sen fattar jag att det är ångest. Känner mönstret lite nu. Sov hos Alex och vaknade med samma känsla... Gick upp och åt frukost med psykiska kväljningar. Tittade på Ruts foton med henne och Malin, fast jag borde låtit bli, för det blir bara ännu sämre av utanförskapskänslan i "underbara saker" jag inte varit med på. Och min egen känsla av att jag inte längre kan uppskatta sociala saker, aldrig mer kommer att göra det.
Ikväll är det kollektivmiddag. Det är så tydligt nu att även när jag mår bra vill jag helst bara umgås 1-2 åt gången. Är alla samlade vill jag därifrån. jag som väl varit en av de mesta "Vi måste samla ihop oss alla och hitta på nåt"-pepparna innan.
Trodde förra veckan, då jag mådde fint, att det ändå funkade, att med stress och jobb borta och min strategi med temaveckor kunde jag börja må som vanligt igen. Nu var det kanske ett bra tecken på att saker börjar vända, och jag kanske ska ta det lugnt och fatta att det tar tid. Men jag blir ändå orolig, när jag får sån här massiv ångest utan att se anledningen.
Men jag pallar i alla fall att åka till hästarna. Hoppas att ett terapisamtal med dem ger resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar