30 mars
Ganska tråkig dag, och ej okej humör. Skulle pimpla med Maria. Det var kallt och hemskt. Sen har vi spelat backpacker, sett Dumm dummare, m.m.
Ej helt ok humör för tillfället. Önskar jag kunde få nåt sånt där lyckorus som jag brukar kunna få ibland. Oftast varar det bara ett par dagar. Det kan ju va nåt slags hormonchocker, jag vet inte. Nån gång var jag överglad i en hel dryg vecka. Utan anledning. Vad skönt det var! Det var i januari. Längesen. Nu är jag bara le på det mesta. Och trött. Och längtar efter att bli glad.
torsdag 31 mars 2011
det vanliga
29 mars
Dagssoundtrack: Suits on for Sandi / the Bear Quartet
Hur "låg" som helst efter lunch idag. Ingen speciell anledning. Bättre sen. Ej sett nån Erik, men Paul har faktiskt stigit. Musiklyssnar-ensamhemmakväll.
Lite bättre humör nu, men tidigare idag var jag lite ensam i världen. Ingen särskild anledning, bara det vanliga.
Min förre gröntröja är väl inte riktigt min förre. Han har stigit. Ligger inte på noll. Det är jag inte förvånad över. Hans har jag inte sett idag. Paul såg jag på lunchen. Jag är på lite för dåligt humör för killtankar nu. Känner mig inte direkt kär längre. Fast Paul är inte alls så ointressant som han var ett tag.
Dagssoundtrack: Suits on for Sandi / the Bear Quartet
Hur "låg" som helst efter lunch idag. Ingen speciell anledning. Bättre sen. Ej sett nån Erik, men Paul har faktiskt stigit. Musiklyssnar-ensamhemmakväll.
Lite bättre humör nu, men tidigare idag var jag lite ensam i världen. Ingen särskild anledning, bara det vanliga.
Min förre gröntröja är väl inte riktigt min förre. Han har stigit. Ligger inte på noll. Det är jag inte förvånad över. Hans har jag inte sett idag. Paul såg jag på lunchen. Jag är på lite för dåligt humör för killtankar nu. Känner mig inte direkt kär längre. Fast Paul är inte alls så ointressant som han var ett tag.
fel matsal
28 mars
Dagssoundtrack: Allt på ett kort / bob hund
Normal torsdag. Fel matsal, grrr. 100min.matten gick bra. 0 tal gjorda. Måste va rekord. Tyskan var dock helt ok. Nu ligger jag här och är bobhundinspirerad.
Man kan ju säga att jag var rätt hyfsat förbannad nere på maten. För varför i helvete har Susanne kommit på att den "gamla" matsalen inte är bra längre, och varför var det bara jag som hade nåt att invända? Jag var så besviken och ilsken efteråt, för jag hade kunnat ha ett så kanonfint inkollningsläge. Han satte sig snyggt vänd åt rätt håll bredvid bordet vi BRUKAR sitta vid.
Ja ja. Fick i alla fall se han.
Senare satt jag i cafeterian ett tag. Och både den förre och den nuvarande gröntröjan var där. Hans gick igenom, stod i mitten och pratade, sen sa han "nä nu går vi" och så gick de ut. Fick ej se honom framifrån. Paul gick också därifrån strax efter, råkade vända sig om och se åt mitt håll en millisekund, innan han gick ut. Visst erkänner jag att varmgraderna steg några små snäpp. Men inte mycket.
Dagssoundtrack: Allt på ett kort / bob hund
Normal torsdag. Fel matsal, grrr. 100min.matten gick bra. 0 tal gjorda. Måste va rekord. Tyskan var dock helt ok. Nu ligger jag här och är bobhundinspirerad.
Man kan ju säga att jag var rätt hyfsat förbannad nere på maten. För varför i helvete har Susanne kommit på att den "gamla" matsalen inte är bra längre, och varför var det bara jag som hade nåt att invända? Jag var så besviken och ilsken efteråt, för jag hade kunnat ha ett så kanonfint inkollningsläge. Han satte sig snyggt vänd åt rätt håll bredvid bordet vi BRUKAR sitta vid.
Ja ja. Fick i alla fall se han.
Senare satt jag i cafeterian ett tag. Och både den förre och den nuvarande gröntröjan var där. Hans gick igenom, stod i mitten och pratade, sen sa han "nä nu går vi" och så gick de ut. Fick ej se honom framifrån. Paul gick också därifrån strax efter, råkade vända sig om och se åt mitt håll en millisekund, innan han gick ut. Visst erkänner jag att varmgraderna steg några små snäpp. Men inte mycket.
Mitt enda utvecklingsmål
27 mars
Ledig dag. Gick kors och tvärs över sjön. Sen åkte jag på teater med dramagruppen, i Forsa. Den var HYPERbra.
Var på teater med dramagruppen. Teatern var skitbra, kanon, super. Men jag var totalt desperat och knäckt över att jag var den enda som inte stod och pratade med någon före och efter, den enda som satt ensam och tyst på bussen. VARFÖR ÄR JAG SÅ HÄR? Det var det enda jag tänkte.
Men sen frågade jag Åsa Olsson och Sara om de ville åka hem i våran bil så slapp de vänta på bussen till Ilsbo. De blev glada. Och i bilen kunde jag snacka med dom hur lätt som helst, det kändes så bra. Underlättade verkligen min tunga stämning i mig. Jag KAN ju va normal, ha kul, prata, om omständigheterna är rätt. Det betyder ungefär "högst 5 personer, personer som känns bra". Kan jag avancera? Det måste vara det som är mitt enda utvecklingsmål.
Imorrn är det torsdag. Vi har samma lunch. Paul hade också det, så jag har inte behövt ställa om mig på veckodagarna. Imorgon får jag se killen. Vad jag längtar! Vad jag töntar! Nu är det ju nästan en vecka sen jag såg han. Så nu är han inte konkret längre. Måste se honom för att få bevisat att han finns. Som sagt, vad jag töntar. Men imorrn ska jag va en glad tönt vid åsynen av honom.
Ledig dag. Gick kors och tvärs över sjön. Sen åkte jag på teater med dramagruppen, i Forsa. Den var HYPERbra.
Var på teater med dramagruppen. Teatern var skitbra, kanon, super. Men jag var totalt desperat och knäckt över att jag var den enda som inte stod och pratade med någon före och efter, den enda som satt ensam och tyst på bussen. VARFÖR ÄR JAG SÅ HÄR? Det var det enda jag tänkte.
Men sen frågade jag Åsa Olsson och Sara om de ville åka hem i våran bil så slapp de vänta på bussen till Ilsbo. De blev glada. Och i bilen kunde jag snacka med dom hur lätt som helst, det kändes så bra. Underlättade verkligen min tunga stämning i mig. Jag KAN ju va normal, ha kul, prata, om omständigheterna är rätt. Det betyder ungefär "högst 5 personer, personer som känns bra". Kan jag avancera? Det måste vara det som är mitt enda utvecklingsmål.
Imorrn är det torsdag. Vi har samma lunch. Paul hade också det, så jag har inte behövt ställa om mig på veckodagarna. Imorgon får jag se killen. Vad jag längtar! Vad jag töntar! Nu är det ju nästan en vecka sen jag såg han. Så nu är han inte konkret längre. Måste se honom för att få bevisat att han finns. Som sagt, vad jag töntar. Men imorrn ska jag va en glad tönt vid åsynen av honom.
inget skönhetsleende
26 mars
Dagssoundtrack: Same spell on everyone/the Bear Quartet
Tog sovmorron. Sen Nk, mat, och frågetävling. Vårat lag hade jättekul. Sen data, och så lång bläväntan på buss. Pratade med Hanna. Ej gjort mycket hemma. Vill se honom!
Och en dag till. Våran skola är för stor.
Nej, det är den inte, det där var bara ett citat. Det där var det enda jag skrev en dag för ganska precis 4 månader sen. Då jag kollade efter någon, få se, vem var det, vad var det nu han hette, Per... Patrik... Nej jag skojar bara.
Egentligen skulle man kunna spara papper genom att skriva som i en uppslagsbok, "se 20 feb" typ, när man tänker skriva exakt samma som man skrivit förut. För känslor kommer ju alltid igen och känns nästan ekakt likadant.
Som sagt, har inte sett killen idag heller. Inte ens vid bussen hem. Han brukar ha halvfyrabussen på tisdagar.
Försöker få fram bilden av Erik i skallen. Det är lite svårt idag. Munnen är skitlätt. Hans neutrala pokerfacemin. Men inte hans flin. Tänkte förut, undrar om han är söt när hanm flinar. Det fick jag ju svar på i fredags. Och jag vet inte... Visst, söt. Absolut, söt. Men han har då inget skönhetsleende om man säger så. Det är helt okej, det är inget måste att ha det. Fruktansvärt söt ändå.
Ögonen är faktiskt det svåraste att få fram i skallen. Lyckas inte alls. Fast jag vet att de är fina och väldigt hypersnälla. Så jag kan väl inte göra annat än längta tills jag får se dom, och pressa in dom i skallen då.
Dagssoundtrack: Same spell on everyone/the Bear Quartet
Tog sovmorron. Sen Nk, mat, och frågetävling. Vårat lag hade jättekul. Sen data, och så lång bläväntan på buss. Pratade med Hanna. Ej gjort mycket hemma. Vill se honom!
Och en dag till. Våran skola är för stor.
Nej, det är den inte, det där var bara ett citat. Det där var det enda jag skrev en dag för ganska precis 4 månader sen. Då jag kollade efter någon, få se, vem var det, vad var det nu han hette, Per... Patrik... Nej jag skojar bara.
Egentligen skulle man kunna spara papper genom att skriva som i en uppslagsbok, "se 20 feb" typ, när man tänker skriva exakt samma som man skrivit förut. För känslor kommer ju alltid igen och känns nästan ekakt likadant.
Som sagt, har inte sett killen idag heller. Inte ens vid bussen hem. Han brukar ha halvfyrabussen på tisdagar.
Försöker få fram bilden av Erik i skallen. Det är lite svårt idag. Munnen är skitlätt. Hans neutrala pokerfacemin. Men inte hans flin. Tänkte förut, undrar om han är söt när hanm flinar. Det fick jag ju svar på i fredags. Och jag vet inte... Visst, söt. Absolut, söt. Men han har då inget skönhetsleende om man säger så. Det är helt okej, det är inget måste att ha det. Fruktansvärt söt ändå.
Ögonen är faktiskt det svåraste att få fram i skallen. Lyckas inte alls. Fast jag vet att de är fina och väldigt hypersnälla. Så jag kan väl inte göra annat än längta tills jag får se dom, och pressa in dom i skallen då.
vill se honom
25 februari
Dagssoundtrack: 1979/smashing pumpkins
Haft uppsatsskrivning om farfarintervjun. Den blev TÖNTIG! Till mormor sen. Ej sett honom idag.
Ganska lugn nu. Men jag vill se honom. Idag blev det inte. Men på nåt vis känns det som om han avslöjat mig. Känner mig skraj för att kolla på honom. Det skulle kännas förbannat dumt att sätta sig i cafeterian och glo på honom oavbrutet i en timme igen, som i fredags. Då kanske han märkte allt. Har svårt att tro nåt annat så som jag stirrade. Å andra sidan kollade han ju väldigt sällan upp, så då kunde han ju inte ha sett mig så mycket. Nej, han har nog aldrig sett mig, det kändes nog bara så.
Men det är han.
Nu är det han.
Ett tag framöver.
Dagssoundtrack: 1979/smashing pumpkins
Haft uppsatsskrivning om farfarintervjun. Den blev TÖNTIG! Till mormor sen. Ej sett honom idag.
Ganska lugn nu. Men jag vill se honom. Idag blev det inte. Men på nåt vis känns det som om han avslöjat mig. Känner mig skraj för att kolla på honom. Det skulle kännas förbannat dumt att sätta sig i cafeterian och glo på honom oavbrutet i en timme igen, som i fredags. Då kanske han märkte allt. Har svårt att tro nåt annat så som jag stirrade. Å andra sidan kollade han ju väldigt sällan upp, så då kunde han ju inte ha sett mig så mycket. Nej, han har nog aldrig sett mig, det kändes nog bara så.
Men det är han.
Nu är det han.
Ett tag framöver.
kollade ut i tomma intet
24 mars
Dagssoundtrack: Here/ Pavement
Kört tidning. Slöat sen. Musiklyssnande. Åkt till mamma ett tag. Kanske sett en komet, men det var nog en luddig stjärna.
Nu tänker jag skriva utan att ha nåt att skriva om egentligen. För att jag inte kan skriva nog om den där korta stunden. Tror aldrig jag haft en så "säker" ögonkontakt med nån förut. Men antagligen har jag fel. Antagligen analyserar jag bara för mycket. Antagligen satt han bara och kollade ut i tomma intet, tänkte på något, och komtakten jag kände var bara önsketänkande. Det var nog så. För han är sån, han gör sådär. Det har jag fattat genom att iaktta honom. Han kan sitta och kolla på ett bord, en vägg, eller vad som helst, med vaken rak och stilla blick hur länge som helst. Det ser inte alls ut som om han drömmer men det måste ju vara det han gör.
Dagssoundtrack: Here/ Pavement
Kört tidning. Slöat sen. Musiklyssnande. Åkt till mamma ett tag. Kanske sett en komet, men det var nog en luddig stjärna.
Nu tänker jag skriva utan att ha nåt att skriva om egentligen. För att jag inte kan skriva nog om den där korta stunden. Tror aldrig jag haft en så "säker" ögonkontakt med nån förut. Men antagligen har jag fel. Antagligen analyserar jag bara för mycket. Antagligen satt han bara och kollade ut i tomma intet, tänkte på något, och komtakten jag kände var bara önsketänkande. Det var nog så. För han är sån, han gör sådär. Det har jag fattat genom att iaktta honom. Han kan sitta och kolla på ett bord, en vägg, eller vad som helst, med vaken rak och stilla blick hur länge som helst. Det ser inte alls ut som om han drömmer men det måste ju vara det han gör.
Vad har jag för killsmak?
23 mars
Dagssoundtrack: Trigger cut/ Pavement
Jag, pappa, Nils, Henrik och Jonas åkte på havskoll. Det var kallt, mulet och hemskt. Sen har jag väl sett på TV och så.
Och i stället för att drömma om honom, som ju är det enda man har i tankarna, drömmer man om bussar, potatisgratäng, gamla lärare, och ett ungdomscafé hos Maria... Var kommer allt ifrån?
Nu är jag kär. Fast jag vet att det är fel ord. Okej, jag är kär i hans utseende, hans utstrålning, hans blick och ingenting mer. Vad fruktansvärt barnslig jag måste vara. Det har jag nog sagt förr, såna utläggningar är onödiga. Men jag måste alltid på nåt vis bevisa för mig själv att jag vet hur töntig, barnslig och omogen jag är. Då känner jag mig mindre töntig.
Hur som helst har jag honom i skallen nu, inte Paul.
Den där blicken.
Det kändes som om han avslöjade mig.
Såg allt i mig.
Men jag är glad att jag höll min blick stilla.
Det känns faktiskt knepigt att skriva i en ny bok. Man känner sig inte så hemma. Vänjer mig väl. Men den här boken kommer väl inte räcka så länge precis. Raderna är ju så breda, eller heter det höga? Äh, skit i det, nu slösar jag ännu mer på boken med en massa strunt. Det tar inte så värst lång tid att fylla en sida. Varför skriver man egentligen överhuvudtaget? Det är som ett slags samtal med någon, någon som bara lyssnar. Det är skönt att skriva, man fattar mer om sig själv när man sätter ord på allt.
Det allra bästa måste ändå vara att kunna kolla tillbaka. Hur var det för ett år sen? Hade jag trott det här om mig då? När skrev jag om Han första gången? Vilket datum? Mådde jag så här bra för fyra veckor sen också? Det här har hänt mig förut, kände jag likadant då?
Det är mycket man kan få svar på, om man vill. Och det kan ibland vara en stor njutning att bara nöjesläsa det man skrivit för ett tag sen. De här böckerna ska aldrig få försvinna. Lever jag när jag är femtio tror jag att jag kommer att vara glad över dom. Och hela tiden fram till dess.
Vad jobbigt det är att bara vara nästan säker på vad han heter. Jag måste fråga Susanne vid första bästa tillfäller. Hon åker samma buss som honom. Tänk om hon säger att han har en tjej. Jag skulle inte bli förvånad, men väldigt död.
Vad har jag för killsmak egentligen? Om man nu tänker på utseendet som ju egentligen ska föreställa det minst viktiga. Fast det handlar ju inte bara om utseende när man ser en kille heller. Det är mycket utstrålningen, nåt man inte kan ta på. De måste sticka ut på nåt vis. Fast det gör de väl egentligen när man väl upptäckt dom, alla har väl nånting som är speciellt... Nej förresten, inte alla. Inte skolans "snyggingar", snyggingar enligt många tjejer, ej mig inräknat. Inget att klaga på. Inget att kolla på heller, tycker jag. Alla tv-folk som de flesta tycker är så himla snygga, jag fattar det bara inte, usch.
Jag kanske har lite egen killsmak. Det hoppas jag verkligen. Men jag tvivlar ändå lite på att det kan vara så. Paul till exempel, inte är han en fotomodell, men ändå förbannat snygg och gullig. Visst, Ramona sa "va ful han var" när jag pekat ut honom. Men det var nog bara för att ge igen för mina trackningar av hennes gullpojke. Och inte har jag hört någon nämna hans namn i ämnet "snygga killar". Men han är snygg. En väldigt charmig person. Det tycker ju Åsa också också som går i hans klass.
Många gillar välbyggda killar. Inte jag. Där har jag nog mitt enda "måste" för att jag ska kunna falla för en kille. De ska vara smala. Inga muskler. Och gärna långa. Och söta. Mer söta än snygga, absolut. Olika personer definierar nog begreppen snygg och söt olika. Jag kan säga ordet "snygg" utan värme i rösten. Ordet "söt" är helt annorlunda. Och jag gillar söta pojkar. Men vad är det som gör en kille söt? Det är det som är gåtan. Hans är en typisk söt kille enligt mig. Varför? Maria tycker att han liknar en tjej, och att han är lite väl långbent. Hanna sa "men sluta" med nervärderande tonfall. Och jag bara tycker han är översöt.
Egentligen är det ingenting att fundera över.
Dagssoundtrack: Trigger cut/ Pavement
Jag, pappa, Nils, Henrik och Jonas åkte på havskoll. Det var kallt, mulet och hemskt. Sen har jag väl sett på TV och så.
Och i stället för att drömma om honom, som ju är det enda man har i tankarna, drömmer man om bussar, potatisgratäng, gamla lärare, och ett ungdomscafé hos Maria... Var kommer allt ifrån?
Nu är jag kär. Fast jag vet att det är fel ord. Okej, jag är kär i hans utseende, hans utstrålning, hans blick och ingenting mer. Vad fruktansvärt barnslig jag måste vara. Det har jag nog sagt förr, såna utläggningar är onödiga. Men jag måste alltid på nåt vis bevisa för mig själv att jag vet hur töntig, barnslig och omogen jag är. Då känner jag mig mindre töntig.
Hur som helst har jag honom i skallen nu, inte Paul.
Den där blicken.
Det kändes som om han avslöjade mig.
Såg allt i mig.
Men jag är glad att jag höll min blick stilla.
Det känns faktiskt knepigt att skriva i en ny bok. Man känner sig inte så hemma. Vänjer mig väl. Men den här boken kommer väl inte räcka så länge precis. Raderna är ju så breda, eller heter det höga? Äh, skit i det, nu slösar jag ännu mer på boken med en massa strunt. Det tar inte så värst lång tid att fylla en sida. Varför skriver man egentligen överhuvudtaget? Det är som ett slags samtal med någon, någon som bara lyssnar. Det är skönt att skriva, man fattar mer om sig själv när man sätter ord på allt.
Det allra bästa måste ändå vara att kunna kolla tillbaka. Hur var det för ett år sen? Hade jag trott det här om mig då? När skrev jag om Han första gången? Vilket datum? Mådde jag så här bra för fyra veckor sen också? Det här har hänt mig förut, kände jag likadant då?
Det är mycket man kan få svar på, om man vill. Och det kan ibland vara en stor njutning att bara nöjesläsa det man skrivit för ett tag sen. De här böckerna ska aldrig få försvinna. Lever jag när jag är femtio tror jag att jag kommer att vara glad över dom. Och hela tiden fram till dess.
Vad jobbigt det är att bara vara nästan säker på vad han heter. Jag måste fråga Susanne vid första bästa tillfäller. Hon åker samma buss som honom. Tänk om hon säger att han har en tjej. Jag skulle inte bli förvånad, men väldigt död.
Vad har jag för killsmak egentligen? Om man nu tänker på utseendet som ju egentligen ska föreställa det minst viktiga. Fast det handlar ju inte bara om utseende när man ser en kille heller. Det är mycket utstrålningen, nåt man inte kan ta på. De måste sticka ut på nåt vis. Fast det gör de väl egentligen när man väl upptäckt dom, alla har väl nånting som är speciellt... Nej förresten, inte alla. Inte skolans "snyggingar", snyggingar enligt många tjejer, ej mig inräknat. Inget att klaga på. Inget att kolla på heller, tycker jag. Alla tv-folk som de flesta tycker är så himla snygga, jag fattar det bara inte, usch.
Jag kanske har lite egen killsmak. Det hoppas jag verkligen. Men jag tvivlar ändå lite på att det kan vara så. Paul till exempel, inte är han en fotomodell, men ändå förbannat snygg och gullig. Visst, Ramona sa "va ful han var" när jag pekat ut honom. Men det var nog bara för att ge igen för mina trackningar av hennes gullpojke. Och inte har jag hört någon nämna hans namn i ämnet "snygga killar". Men han är snygg. En väldigt charmig person. Det tycker ju Åsa också också som går i hans klass.
Många gillar välbyggda killar. Inte jag. Där har jag nog mitt enda "måste" för att jag ska kunna falla för en kille. De ska vara smala. Inga muskler. Och gärna långa. Och söta. Mer söta än snygga, absolut. Olika personer definierar nog begreppen snygg och söt olika. Jag kan säga ordet "snygg" utan värme i rösten. Ordet "söt" är helt annorlunda. Och jag gillar söta pojkar. Men vad är det som gör en kille söt? Det är det som är gåtan. Hans är en typisk söt kille enligt mig. Varför? Maria tycker att han liknar en tjej, och att han är lite väl långbent. Hanna sa "men sluta" med nervärderande tonfall. Och jag bara tycker han är översöt.
Egentligen är det ingenting att fundera över.
onsdag 30 mars 2011
det där var läskigt
22 mars
Bara en sak i tankarna hela kvällen. Innan dess var det en skoldag, och satt i cafeterian sen. En timme nästan. Sett Alien 3 idag.
Faktiskt så känns det sorgligt att behöva lämna dig, bok. Du är slut nu. Slut, men inte död.
Tråkigt nog får du inte veta nån fortsättning på allt det här som står. En ny bok har hand om den. Adjö.
BOKBYTE - randig bok.
Denna bok är en väldigt ofristående fortsättning på den blommiga boken, och lika hemlig.
Nu vet jag i alla fall vad som gäller idag, och det är i alla fall ett framsteg.
Klockan kvart i ett när skolan slutat gick jag och Maria till cafeterian. Jag registrerade snabbt som ögat ("snabbt som ögat", bättre uttryck finns det väl kanske i det sammanhanget) att en gröntröjad kille satt där och spelade kort med några andra killar. Fixade ett trevligt läge från en soffa inte alltför långt ifrån hans bord. Sen var det bara att börja. Vilken lyx. I en hel timme satt jag och kollade på honom, präntade in hans minspel och utstrålning. Kände mig något gloig, men tror inte han märkte nåt. Han var så inne i sitt kortspel, och kollade ungefär aldrig åt mitt håll. Men en gång. Jag ryser.
Han såg åt mitt håll, och jag fick ögonkontakt med honom. Och så höll han blicken stilla. Det är ett så enormt omtumlande moment det där, den där väntan på att han ska slå ner blicken. Egentligen vågar jag ju inte alls hålla kvar min blick, men något slags klister håller mina ögon på samma plats tills hans blick försvinner. Kortslutning. Jag stirrar ner i bordet, vet inte vad jag ska göra av mig. Det där var läskigt. Väldigt läskigt. Väldigt trevligt.
I det där läget borde jag ju ha gått därifrån, som Maria tiggt och bett mig om i en halvtimme. Man ska ju sluta när det är som bäst. Men nu satt jag kvar och blev smått bedrövad när han under den följande kvarten inte kollade åt mitt håll en enda gång nästan. Bara hypersnabbt nån gång. Sen gick vi.
Jag darrar av att tänka på den där blicken. Den var en höjdare.
Bara en sak i tankarna hela kvällen. Innan dess var det en skoldag, och satt i cafeterian sen. En timme nästan. Sett Alien 3 idag.
Faktiskt så känns det sorgligt att behöva lämna dig, bok. Du är slut nu. Slut, men inte död.
Tråkigt nog får du inte veta nån fortsättning på allt det här som står. En ny bok har hand om den. Adjö.
BOKBYTE - randig bok.
Denna bok är en väldigt ofristående fortsättning på den blommiga boken, och lika hemlig.
Nu vet jag i alla fall vad som gäller idag, och det är i alla fall ett framsteg.
Klockan kvart i ett när skolan slutat gick jag och Maria till cafeterian. Jag registrerade snabbt som ögat ("snabbt som ögat", bättre uttryck finns det väl kanske i det sammanhanget) att en gröntröjad kille satt där och spelade kort med några andra killar. Fixade ett trevligt läge från en soffa inte alltför långt ifrån hans bord. Sen var det bara att börja. Vilken lyx. I en hel timme satt jag och kollade på honom, präntade in hans minspel och utstrålning. Kände mig något gloig, men tror inte han märkte nåt. Han var så inne i sitt kortspel, och kollade ungefär aldrig åt mitt håll. Men en gång. Jag ryser.
Han såg åt mitt håll, och jag fick ögonkontakt med honom. Och så höll han blicken stilla. Det är ett så enormt omtumlande moment det där, den där väntan på att han ska slå ner blicken. Egentligen vågar jag ju inte alls hålla kvar min blick, men något slags klister håller mina ögon på samma plats tills hans blick försvinner. Kortslutning. Jag stirrar ner i bordet, vet inte vad jag ska göra av mig. Det där var läskigt. Väldigt läskigt. Väldigt trevligt.
I det där läget borde jag ju ha gått därifrån, som Maria tiggt och bett mig om i en halvtimme. Man ska ju sluta när det är som bäst. Men nu satt jag kvar och blev smått bedrövad när han under den följande kvarten inte kollade åt mitt håll en enda gång nästan. Bara hypersnabbt nån gång. Sen gick vi.
Jag darrar av att tänka på den där blicken. Den var en höjdare.
måndag 21 mars 2011
skiftar egentligen inte alls
21 mars
Dagssoundtrack: Dinosaur Jr/ puke+cry
Trött, trött, trött. Sen jag klev upp halvsex har jag inte ändrat pigghet. Båda har superlunchtider på torsdagar. Men Paul är inte lika söt som förr. Ridning, hade Heaven.
Paul får mig att skvätta till, och ger mig akut hjärtstillestånd, men det är bara en invand reflex. Han har svalnat ordentligt. Går man bakåt i historien finner man liknande fall. Så visst kommer han igen. Men nu känner jag ingen värme alls inför honom, eller hur man nu ska uttrycka sig på ett mindre töntigt vis. Tycker inte ens att han är söt. Jag är ju knäpp. Fast det är klart jag kollar på honom.
Idag på lunchen satte sig Hans vid ett bord bakom mig. Skit. Så kom Paul och satte sig vid ett bord framför mig, men med ryggen mot. Skit! Vilket oflyt.
Så förbannat som jag skiftar hit och dit - vad kommer det att stå i min dagbok om en vecka? Nä, antagligen blir det väl inte en så väldigt stor skillnad, för jag skiftar egentligen inte alls så förbannat. Det bara känns så för jag förstorar upp så hemskt.
Får jag gissa hur jag tror det är på torsdag så tror jag att jag är på lite halvtaskigt humör, lite sur. Jag tror att jag fortfarande kollar på De Båda, men utan att va dökär. Så - allt är som vanligt bara. Det tror jag. Har jag rätt?
Dagssoundtrack: Dinosaur Jr/ puke+cry
Trött, trött, trött. Sen jag klev upp halvsex har jag inte ändrat pigghet. Båda har superlunchtider på torsdagar. Men Paul är inte lika söt som förr. Ridning, hade Heaven.
Paul får mig att skvätta till, och ger mig akut hjärtstillestånd, men det är bara en invand reflex. Han har svalnat ordentligt. Går man bakåt i historien finner man liknande fall. Så visst kommer han igen. Men nu känner jag ingen värme alls inför honom, eller hur man nu ska uttrycka sig på ett mindre töntigt vis. Tycker inte ens att han är söt. Jag är ju knäpp. Fast det är klart jag kollar på honom.
Idag på lunchen satte sig Hans vid ett bord bakom mig. Skit. Så kom Paul och satte sig vid ett bord framför mig, men med ryggen mot. Skit! Vilket oflyt.
Så förbannat som jag skiftar hit och dit - vad kommer det att stå i min dagbok om en vecka? Nä, antagligen blir det väl inte en så väldigt stor skillnad, för jag skiftar egentligen inte alls så förbannat. Det bara känns så för jag förstorar upp så hemskt.
Får jag gissa hur jag tror det är på torsdag så tror jag att jag är på lite halvtaskigt humör, lite sur. Jag tror att jag fortfarande kollar på De Båda, men utan att va dökär. Så - allt är som vanligt bara. Det tror jag. Har jag rätt?
sur
20 mars
Dagssoundtrack: Greatest of all time/Archers of loaf
Normal dag. Sett båda. Men sen var det tråkigt, ingen drama, bara snack. Bussväntan. Långpromenad med pappa. 2 glas öl till pizzan.
Idag känns det trögflytande, men utan spända klumpar, och det är ganska bekvämt för att vara ett dåligt humör. Jag är bara sur. Förbannat sur. Blä.
Hans kan få mig att hyperventilera i alla fall. Idag satt han i andra änden av cafeterian, en massa för många meter ifrån. En gång vände han i alla fall på huvet lite och tittade med rak stillastående blick åt mitt håll hur länge som helst. Jag blev stel som en pinne, trots att det såklart inte var mig han kollade på. Och hade det varit mig så hade det ju berott på att han inte såg hur jag såg ut på det avståndet.
Dagssoundtrack: Greatest of all time/Archers of loaf
Normal dag. Sett båda. Men sen var det tråkigt, ingen drama, bara snack. Bussväntan. Långpromenad med pappa. 2 glas öl till pizzan.
Idag känns det trögflytande, men utan spända klumpar, och det är ganska bekvämt för att vara ett dåligt humör. Jag är bara sur. Förbannat sur. Blä.
Hans kan få mig att hyperventilera i alla fall. Idag satt han i andra änden av cafeterian, en massa för många meter ifrån. En gång vände han i alla fall på huvet lite och tittade med rak stillastående blick åt mitt håll hur länge som helst. Jag blev stel som en pinne, trots att det såklart inte var mig han kollade på. Och hade det varit mig så hade det ju berott på att han inte såg hur jag såg ut på det avståndet.
lördag 19 mars 2011
nu ska jag analysera lite här
19 mars
Dagssoundtrack: Mistress/Red house painters
Bio på morron. Schindlers list. Sen åt vi hamburgare på stan, och jag tog halvettbussen hem. Trevlig skoldag. Sen lyssnat på musik.
Idag är en skön dag. Allt är okej. Utom det där orosmolnet som jag ungefär alltid har i mig. Den där oron över mig själv, som jag vissa dagar känner så förbannat att den äter upp mig helt.
Men inte idag. Nu ligger den bara där och tynger lite, hindrar mig från att lyfta helt.
Solen skiner. Idag har jag bara varit på bio och stan, alltså inga sedda. Och ingen av dom känns så förbannat stark för tillfället.
Nu ska jag analysera lite här.
För 2 år sen, då var jag dödskär i en som var 10 år äldre, glatt kär, ville såklart inget mer än att kolla på honom. 1 år senare hade jag mognat så pass mycket att jag aldrig skulle kunna tänka mig vara kär i en sån gubbe. Då blev jag kär i Martin, som jag knappt träffat, bara 2 år äldre, men lika förbannat oåtkomlig. Men han ville jag i alla fall träffa. Fast så blev det aldrig. NU ett år efter Martin, tycker jag att jag var heltöntig då. Ha! Bli kär i en kille man har sett på video ungefär. Och sen gå ovh längta efter han fast man knappt sett han i verkligheten. Jag skulle aldrig kunna bli kär på det viset igen.
Vad jag vill komma till är alltså, att om ett år, då har jag lagt av med de här dumheterna jag håller på med nu. Glo på killar, va kär i deras utseenden och gå och drömma om dom.
Om ett år kommer jag att tycka att jag vsr skittöntig som skrev sida upp och sida ner om denna Paul som jag aldrig ens pratat med. Distansen minskas mer och mer. Om ett år "måste" jag alltså enligt kurvan va kär i nån kille jag KÄNNER. Vem? Inte Lars Lundahl i alla fall.
Dagssoundtrack: Mistress/Red house painters
Bio på morron. Schindlers list. Sen åt vi hamburgare på stan, och jag tog halvettbussen hem. Trevlig skoldag. Sen lyssnat på musik.
Idag är en skön dag. Allt är okej. Utom det där orosmolnet som jag ungefär alltid har i mig. Den där oron över mig själv, som jag vissa dagar känner så förbannat att den äter upp mig helt.
Men inte idag. Nu ligger den bara där och tynger lite, hindrar mig från att lyfta helt.
Solen skiner. Idag har jag bara varit på bio och stan, alltså inga sedda. Och ingen av dom känns så förbannat stark för tillfället.
Nu ska jag analysera lite här.
För 2 år sen, då var jag dödskär i en som var 10 år äldre, glatt kär, ville såklart inget mer än att kolla på honom. 1 år senare hade jag mognat så pass mycket att jag aldrig skulle kunna tänka mig vara kär i en sån gubbe. Då blev jag kär i Martin, som jag knappt träffat, bara 2 år äldre, men lika förbannat oåtkomlig. Men han ville jag i alla fall träffa. Fast så blev det aldrig. NU ett år efter Martin, tycker jag att jag var heltöntig då. Ha! Bli kär i en kille man har sett på video ungefär. Och sen gå ovh längta efter han fast man knappt sett han i verkligheten. Jag skulle aldrig kunna bli kär på det viset igen.
Vad jag vill komma till är alltså, att om ett år, då har jag lagt av med de här dumheterna jag håller på med nu. Glo på killar, va kär i deras utseenden och gå och drömma om dom.
Om ett år kommer jag att tycka att jag vsr skittöntig som skrev sida upp och sida ner om denna Paul som jag aldrig ens pratat med. Distansen minskas mer och mer. Om ett år "måste" jag alltså enligt kurvan va kär i nån kille jag KÄNNER. Vem? Inte Lars Lundahl i alla fall.
Väldigt jättespännande
18 mars
Dagssoundtrack: Revisited/the Bear Quartet
Vanliga lektioner. Väldigt jättevanliga. Bara sett tvåisen idag. Men han känns fullt tillräcklig nu. Till mormor, och hemma, tv och musik.
Oj. Det passar inte så bra att ha Fugazi på när man skriver dagbok. Då ska det ju va nåt lugnt och skönt, typ Bear Quartet. Men det är ok. Svårt att koppla av och uttrycka sig bara.
Vad gäller Hans är jag nu tillbaka till ungefär 25:e november, fast det är han nu, i stället för Paul. Går omkring och hajar till av att se honom, och gillar det.
Vad gäller Paul vet jag ju inte. Att jag reagerar med varmgrader vet jag, frågan är bara hur många. Frågan är om Hans bara är en avstickare. Det är väldigt troligt. Men tanken på Paul bleker inte längre den andre. Däremot bleker han Paul. Så känns det nu, och det är ju egentligen förbannat skrattretande att jag ska sitta här och analysera i småsaker. Ett par killar som jag kollar in litegrann. Men har man inte sådär fantastiskt mycket spännande saker, då får man väl skapa sig spänningar, av det lilla man har, söta pojkar som lyser upp vardagen när dom råkar se en i ögona en halvsekund. När inget annat finns blir det spännande nog.
Varför annars denna bok?
Nästa väldigt jättespännande punkt blir alltså "vem vinner?" Och det blir Paul. Nästan säker, fastän det inte känns så.
Dagssoundtrack: Revisited/the Bear Quartet
Vanliga lektioner. Väldigt jättevanliga. Bara sett tvåisen idag. Men han känns fullt tillräcklig nu. Till mormor, och hemma, tv och musik.
Oj. Det passar inte så bra att ha Fugazi på när man skriver dagbok. Då ska det ju va nåt lugnt och skönt, typ Bear Quartet. Men det är ok. Svårt att koppla av och uttrycka sig bara.
Vad gäller Hans är jag nu tillbaka till ungefär 25:e november, fast det är han nu, i stället för Paul. Går omkring och hajar till av att se honom, och gillar det.
Vad gäller Paul vet jag ju inte. Att jag reagerar med varmgrader vet jag, frågan är bara hur många. Frågan är om Hans bara är en avstickare. Det är väldigt troligt. Men tanken på Paul bleker inte längre den andre. Däremot bleker han Paul. Så känns det nu, och det är ju egentligen förbannat skrattretande att jag ska sitta här och analysera i småsaker. Ett par killar som jag kollar in litegrann. Men har man inte sådär fantastiskt mycket spännande saker, då får man väl skapa sig spänningar, av det lilla man har, söta pojkar som lyser upp vardagen när dom råkar se en i ögona en halvsekund. När inget annat finns blir det spännande nog.
Varför annars denna bok?
Nästa väldigt jättespännande punkt blir alltså "vem vinner?" Och det blir Paul. Nästan säker, fastän det inte känns så.
torsdag 17 mars 2011
världens tråkigaste människa
17 mars
Dagssoundtrack: Upstart in middle class hell/the Bear Quartet
Vaknade såg på tv, åkte hem från Johanna. Ätit mat, sett på tv, slöat. Gjort ungefär ingenting. Nu är det 2.
Var på "tjejträff" igår, eller vad man ska kalla det. Hårt, hårt, hårt. Det är ett skitbra gäng, tjejer som egentligen liknar mig, och de stänger en inte ute. Ändå är det så svårt för mig. Jag känner mig som världens tråkigaste människa, och så är jag abnormt tyst för det mesta. Vet inte om det blir bättre heller. De andra lär ju känna varann mer och mer, medan jag bara kämpar med mig själv. Jag hatar mig. Är det deppdags nu igen? En vecka sen sist. Imorrn är det i alla fall spandags.
De är inte så lik varann, de två. Förut, före jul, kunde jag tro att det var Paul jag såg när jag såg den andra, på långt håll alltså. Och Maria skiljer inte alltid på dom. De är långa (fast Paul är lite längre såklart), smala, har samma hårfärg, och lite liknande frisyr men inte helt. Paul har ju ingen frisyr.
På långt håll kan de va lite lik varann, men inte annars. Inte samma ögon, näsa, mun och uttryck överhuvudtaget, utstrålning.
Hans har inte samma charm. Det enda han utstrålar är en lugn och förbannat snäll samhällare. Paul har energi i ögona. Hans ser mest uttråkad ut. Men söt är han ändå.
Nu är det han jag tänker på. Inte Paul. Känner mig sådär ljuvligt knepig och skön. Men jag skäms. Det är inte moget att tro sig vara kär i ett utseende. Dessutom 4 dagar efter att man var dökär i någon annans utseende. Men imorrn går jag förbi hans skåp på väg till tyskan. Får se honom. Genom bussfönstret sen också. Schemat är redan klart.
Dagssoundtrack: Upstart in middle class hell/the Bear Quartet
Vaknade såg på tv, åkte hem från Johanna. Ätit mat, sett på tv, slöat. Gjort ungefär ingenting. Nu är det 2.
Var på "tjejträff" igår, eller vad man ska kalla det. Hårt, hårt, hårt. Det är ett skitbra gäng, tjejer som egentligen liknar mig, och de stänger en inte ute. Ändå är det så svårt för mig. Jag känner mig som världens tråkigaste människa, och så är jag abnormt tyst för det mesta. Vet inte om det blir bättre heller. De andra lär ju känna varann mer och mer, medan jag bara kämpar med mig själv. Jag hatar mig. Är det deppdags nu igen? En vecka sen sist. Imorrn är det i alla fall spandags.
De är inte så lik varann, de två. Förut, före jul, kunde jag tro att det var Paul jag såg när jag såg den andra, på långt håll alltså. Och Maria skiljer inte alltid på dom. De är långa (fast Paul är lite längre såklart), smala, har samma hårfärg, och lite liknande frisyr men inte helt. Paul har ju ingen frisyr.
På långt håll kan de va lite lik varann, men inte annars. Inte samma ögon, näsa, mun och uttryck överhuvudtaget, utstrålning.
Hans har inte samma charm. Det enda han utstrålar är en lugn och förbannat snäll samhällare. Paul har energi i ögona. Hans ser mest uttråkad ut. Men söt är han ändå.
Nu är det han jag tänker på. Inte Paul. Känner mig sådär ljuvligt knepig och skön. Men jag skäms. Det är inte moget att tro sig vara kär i ett utseende. Dessutom 4 dagar efter att man var dökär i någon annans utseende. Men imorrn går jag förbi hans skåp på väg till tyskan. Får se honom. Genom bussfönstret sen också. Schemat är redan klart.
onsdag 16 mars 2011
avstickare
16 mars
Dagssoundtrack: Nowhere´s clearer/the Bear Quartet
Såg tv och så. Sen åkte jag till Johanna, "tjejträff". Lite jobbigt för jag var så himla tyst. Spelade spel m.m. Jag sov där, Susanne också.
Idag känner jag mig lite knepig, sådär som man kan bli ibland, och idag bär FAKTISKT inte Paul skulden. Det är den andra jag tänker på, Paul är för tillfället något försvunnen, det ger ingenting att tänka på honom.
Men det här kan väl ändå inte vara mer än en avstickare, som med Anders ungefär. Har "på väg att bli kär"-känslan. Men det kan inte vara så. Har känt så förut, så jag vet att den inte är att ta på allvar, och att Paul är tillbaka i min skalle inom några dagar.
Dagssoundtrack: Nowhere´s clearer/the Bear Quartet
Såg tv och så. Sen åkte jag till Johanna, "tjejträff". Lite jobbigt för jag var så himla tyst. Spelade spel m.m. Jag sov där, Susanne också.
Idag känner jag mig lite knepig, sådär som man kan bli ibland, och idag bär FAKTISKT inte Paul skulden. Det är den andra jag tänker på, Paul är för tillfället något försvunnen, det ger ingenting att tänka på honom.
Men det här kan väl ändå inte vara mer än en avstickare, som med Anders ungefär. Har "på väg att bli kär"-känslan. Men det kan inte vara så. Har känt så förut, så jag vet att den inte är att ta på allvar, och att Paul är tillbaka i min skalle inom några dagar.
tisdag 15 mars 2011
känner mig skön
15 mars
Dagssoundtrack: Pueblo/Pavement
BRA humör. Men inget vidare har hänt. Sett nr2, ej Paul. Maria kom hit och låg över. Kollat på TV, ätit hamburgare, flamsat, skrattade i telefon åt en gubbe.
Nu är jag glad igen! Pladdrade på med Maria så hon inte blev klok på mig. Känner mig skön! Fastän jag inte sett skymten av Paul idag.
Ögonblicket när man inser att ingenting känns tungt är ganska skönt. Och när man är glad har man en självkänsla man aldrig har annars. Man försöker inte sitta osynlig i ett hörn, som man kan känna för ibland annars, går i stället omkring lite hur som helst, kollar på folk och känner att "här har jag rätt att vara".
Hur många gånger har jag inte slagit upp Hans Rodin i skolkatalogen för att en gång för alla reda ut om det ÄR han. Men det måste det vara. Så hädanefter kallar jag "okändingen" för Hans.
Han vet man alltid var man har. I cafeterian. Men jag är inte där så himla ofta nuförtiden. Han är inte mycket att jämföra med Paul, men en tvåa i alla fall, och fler nummer har jag inte. "Men sluta!" gnällde Hanna när hon fick veta vem jag satt och spanade på. Men sånt gillar man att höra. Jag är gärna ensam om att spana in en kille.
Den där borde inte ha nån tjej skulle jag tro. I så fall är det då ingen på skolan. Aldrig sett honom ens sitta vid samma bord som nån tjej. Bara en massa killar från hans klass, börjar känna igen dom nu nästan.
Han är söt. Inte lika nervframbringande, känns inte i mig som Paul gör, men han är söt.
När jag hittade på att jag skulle gå till skåpet och gick förbi hans bord med blicken stadigt på honom där han satt ensam blev det väl nån tiondels sekunds ögonkontakt. jomen den kändes bra.
Dagssoundtrack: Pueblo/Pavement
BRA humör. Men inget vidare har hänt. Sett nr2, ej Paul. Maria kom hit och låg över. Kollat på TV, ätit hamburgare, flamsat, skrattade i telefon åt en gubbe.
Nu är jag glad igen! Pladdrade på med Maria så hon inte blev klok på mig. Känner mig skön! Fastän jag inte sett skymten av Paul idag.
Ögonblicket när man inser att ingenting känns tungt är ganska skönt. Och när man är glad har man en självkänsla man aldrig har annars. Man försöker inte sitta osynlig i ett hörn, som man kan känna för ibland annars, går i stället omkring lite hur som helst, kollar på folk och känner att "här har jag rätt att vara".
Hur många gånger har jag inte slagit upp Hans Rodin i skolkatalogen för att en gång för alla reda ut om det ÄR han. Men det måste det vara. Så hädanefter kallar jag "okändingen" för Hans.
Han vet man alltid var man har. I cafeterian. Men jag är inte där så himla ofta nuförtiden. Han är inte mycket att jämföra med Paul, men en tvåa i alla fall, och fler nummer har jag inte. "Men sluta!" gnällde Hanna när hon fick veta vem jag satt och spanade på. Men sånt gillar man att höra. Jag är gärna ensam om att spana in en kille.
Den där borde inte ha nån tjej skulle jag tro. I så fall är det då ingen på skolan. Aldrig sett honom ens sitta vid samma bord som nån tjej. Bara en massa killar från hans klass, börjar känna igen dom nu nästan.
Han är söt. Inte lika nervframbringande, känns inte i mig som Paul gör, men han är söt.
När jag hittade på att jag skulle gå till skåpet och gick förbi hans bord med blicken stadigt på honom där han satt ensam blev det väl nån tiondels sekunds ögonkontakt. jomen den kändes bra.
Jag saknar distans
14 mars
Dagssoundtrack: Grace cathedral park/Red house painters
LITE sämre humör, men OK. Paul satte sig i fel matsal. Lyssnat på judinnor. Snackat med Åsa på bussen hem, om vad tror du? Till ridningen, men det var teori.
Har aldrig frågat Åsa hur han är som person. Kanske inte velat veta. Riktigt. Men det gjorde jag nu. Minns inte alla ord tyvärr, men "full av upptåg, ogillar lite "udda" personer, väldigt charmig" var väl det viktigaste. Hade väl egentligen inte väntat mig nåt annat, men avslagen ändå, för det dessa ord skriker ut är ju HAN ÄR INTE DIN TYP!!!!
Fast det har jag ju vetat hela tiden. Jobbigt ändå, att bli påmind om det, när man för tiifället är ganska glad.
Hur som helst hamnade han i fel matsal, så jag har knappt sett honom idag.
Den där nr2, okändingen, som antagligen heter Hans trots att det inte ser ut som han i skolkatalogen, han har jag sett en hel del. Söt, visst. Duger att kolla lite på. Men det är för mycket Paul i mig nu, han bleknar så förbannat när jag vet att Paul också finns på detta jordklot.
Nu är jag inte alls på så bra humör som jag var tidigare idag. Förbannade jävla vågor. Fast det är klart, när dom går uppåt är dom ju okej. Önskar det vore igår nu.
Nu kom jag på det första ord hon sa förresten, "barnslig". Jomen, det ordet lindrar lite faktiskt. Kanske för att det är lite negativt, får honom att sjunka lite i andras ögon, jag vet inte.
När jag nu klockan tjugo i elva ligger här och sansar mig och har smält "allt", fattar jag inte vad jag håller på med. Vad jag tjafsar! Alla sandkornssmå detaljer blir till berg i min skalle, jag förstorar upp alltsmåkrafs så det är inte klokt.
Jag saknar distans.
Jag bara grubblar och går på om en massa totalt meningslösa saker. Borde låta dagarna rulla på utan att bry mig så förbannat för alla små obetydliga händelser.
Livet vore mycket lättare då.
Men jag är inte sån.
Dagssoundtrack: Grace cathedral park/Red house painters
LITE sämre humör, men OK. Paul satte sig i fel matsal. Lyssnat på judinnor. Snackat med Åsa på bussen hem, om vad tror du? Till ridningen, men det var teori.
Har aldrig frågat Åsa hur han är som person. Kanske inte velat veta. Riktigt. Men det gjorde jag nu. Minns inte alla ord tyvärr, men "full av upptåg, ogillar lite "udda" personer, väldigt charmig" var väl det viktigaste. Hade väl egentligen inte väntat mig nåt annat, men avslagen ändå, för det dessa ord skriker ut är ju HAN ÄR INTE DIN TYP!!!!
Fast det har jag ju vetat hela tiden. Jobbigt ändå, att bli påmind om det, när man för tiifället är ganska glad.
Hur som helst hamnade han i fel matsal, så jag har knappt sett honom idag.
Den där nr2, okändingen, som antagligen heter Hans trots att det inte ser ut som han i skolkatalogen, han har jag sett en hel del. Söt, visst. Duger att kolla lite på. Men det är för mycket Paul i mig nu, han bleknar så förbannat när jag vet att Paul också finns på detta jordklot.
Nu är jag inte alls på så bra humör som jag var tidigare idag. Förbannade jävla vågor. Fast det är klart, när dom går uppåt är dom ju okej. Önskar det vore igår nu.
Nu kom jag på det första ord hon sa förresten, "barnslig". Jomen, det ordet lindrar lite faktiskt. Kanske för att det är lite negativt, får honom att sjunka lite i andras ögon, jag vet inte.
När jag nu klockan tjugo i elva ligger här och sansar mig och har smält "allt", fattar jag inte vad jag håller på med. Vad jag tjafsar! Alla sandkornssmå detaljer blir till berg i min skalle, jag förstorar upp alltsmåkrafs så det är inte klokt.
Jag saknar distans.
Jag bara grubblar och går på om en massa totalt meningslösa saker. Borde låta dagarna rulla på utan att bry mig så förbannat för alla små obetydliga händelser.
Livet vore mycket lättare då.
Men jag är inte sån.
Mitt dumma minne osäkert
13 mars
Dagssoundtrack: Katy song/Red house painters
Bra humör. På håltimmen spelade jag kort. Anders var med, han jag kollade in för nån månad sen. Det var ju lite småkul. Men nu är det bara PAUL MOBERG. Draman var ok.
Skönt humör, skönt humör!
Och det känns ju rätt bra.
När det gäller gårdagen litar jag dock inte ett dugg på mitt minne, som visst råkade bedöma att våra blickar möttes i en halv evighet. Det gick ändå så fort, så jag kan omöjligt ha vetat att det var just mig han såg på, och att han inte såg genom mig ifall nu riktningen VAR rätt. Dessutom var ju till och med mitt dumma minne osäkert på om det mindes rätt. Så släng den! Närå, det gör jag inte. Nån rätt ska man väl ha att få njuta av små obefintligheter va? Så jag låtsas att jag minns precis och säkert hur det var, och njuter av hans ögon, hans blick.
Idag har jag i alla fall bara sett ryggen och håret på honom. Han är fruktansvärt långhårig nu. Nja, inte "långhårig" direkt, men han ser väl lite ut som att han inte har råd att klippa sig. Kan inte direkt kalla det snyggt, men jag gillar det såklart. Ifall han tänker spara ut ordentligt, då fattar jag bara inte hur han kommer att se ut. Han kan aldrig passa i långt hår! Men om jag fortfarande gillar honom då så gillar jag hans frisyr också.
Idag satt jag och Susanne i cafeterian och spelade kort själva, för det var visst ingen som ville va med. Så där sitter vi och har tråkigt, när nån som Susanne känner, och så nån kille. Jag flinar till inom mig när jag ser vem. Anders. Han jag kollade in ganska ordentligt för några veckor sen. Det kan nog hända att han märkte det också. Men nu kollar jag inte in honom ett dugg, synd kanske, för då hade jag ju verkligen älskat de 45 minuterna vi satt där och spelade Neger. Han verkar va en väldigt sjysst och normal kille. Men den korta tid jag trodde han skulle gå om Paul trodde jag förbannat fel.
Dagssoundtrack: Katy song/Red house painters
Bra humör. På håltimmen spelade jag kort. Anders var med, han jag kollade in för nån månad sen. Det var ju lite småkul. Men nu är det bara PAUL MOBERG. Draman var ok.
Skönt humör, skönt humör!
Och det känns ju rätt bra.
När det gäller gårdagen litar jag dock inte ett dugg på mitt minne, som visst råkade bedöma att våra blickar möttes i en halv evighet. Det gick ändå så fort, så jag kan omöjligt ha vetat att det var just mig han såg på, och att han inte såg genom mig ifall nu riktningen VAR rätt. Dessutom var ju till och med mitt dumma minne osäkert på om det mindes rätt. Så släng den! Närå, det gör jag inte. Nån rätt ska man väl ha att få njuta av små obefintligheter va? Så jag låtsas att jag minns precis och säkert hur det var, och njuter av hans ögon, hans blick.
Idag har jag i alla fall bara sett ryggen och håret på honom. Han är fruktansvärt långhårig nu. Nja, inte "långhårig" direkt, men han ser väl lite ut som att han inte har råd att klippa sig. Kan inte direkt kalla det snyggt, men jag gillar det såklart. Ifall han tänker spara ut ordentligt, då fattar jag bara inte hur han kommer att se ut. Han kan aldrig passa i långt hår! Men om jag fortfarande gillar honom då så gillar jag hans frisyr också.
Idag satt jag och Susanne i cafeterian och spelade kort själva, för det var visst ingen som ville va med. Så där sitter vi och har tråkigt, när nån som Susanne känner, och så nån kille. Jag flinar till inom mig när jag ser vem. Anders. Han jag kollade in ganska ordentligt för några veckor sen. Det kan nog hända att han märkte det också. Men nu kollar jag inte in honom ett dugg, synd kanske, för då hade jag ju verkligen älskat de 45 minuterna vi satt där och spelade Neger. Han verkar va en väldigt sjysst och normal kille. Men den korta tid jag trodde han skulle gå om Paul trodde jag förbannat fel.
lördag 12 mars 2011
va? hade jag ögonkontakt med honom?
12 mars
Dagssoundtrack: Grace cathedral park/Red house painters
Normal skoldag. Gått förbi han i alla fall. Ögonkontakt??? Åkte till Gnarp och åt pizza med mamma, var hos henne. In till Maria lite.
Kollat efter honom hela dagen såklart. Men det är sällan jag ser honom. Inifrån cafeterian såg jag i alla fall att han stod och hängde över skåpraddan mot korridoren. Vi gick ut därifrån, skulle till lektionen. Han vände huvet mot mig när jag kom gående. Han höll blicken stilla. Såg in i hans ögon den långa tid det tar att gå några meter. Sen, när jag just skulle gå förbi honom vände han huvet framåt igen, visslade lite för sig själv hörde jag.
Vände mig om innan jag gick runt hörnet, så som jag alltid gör. Såg hans rygg som vanligt, bortvänd.
DEt var fakta. Men mellan raderna då? Vad står det? Faktiskt så vet jag inte. Sena reaktioner har jag i alla fall, så jag började inte fundera förrän jag var uppe i lektionssalen och kollade på en film. Då tänkte jag: va? Hade jag ögonkontakt med honom? Och undrade om det skulle bli nåt jag skulle minnas ikväll. Ja, det är så. Inget är speciellt starkt just i ögonblicket, utan det kommer i efterhand. Flera timmar efteråt lägger det sig. Det är först då jag fattar och njuter, alternativt fattar och lider.
Men hade vi ögonkontakt. Jag tvekar. Sånt ska man kunna säga säkert i så fall, och säker är jag inte.
Men vad det än var så varade det i alla fall länge.
Och hur det än är så fäller han mig.
Idag.
Dagssoundtrack: Grace cathedral park/Red house painters
Normal skoldag. Gått förbi han i alla fall. Ögonkontakt??? Åkte till Gnarp och åt pizza med mamma, var hos henne. In till Maria lite.
Kollat efter honom hela dagen såklart. Men det är sällan jag ser honom. Inifrån cafeterian såg jag i alla fall att han stod och hängde över skåpraddan mot korridoren. Vi gick ut därifrån, skulle till lektionen. Han vände huvet mot mig när jag kom gående. Han höll blicken stilla. Såg in i hans ögon den långa tid det tar att gå några meter. Sen, när jag just skulle gå förbi honom vände han huvet framåt igen, visslade lite för sig själv hörde jag.
Vände mig om innan jag gick runt hörnet, så som jag alltid gör. Såg hans rygg som vanligt, bortvänd.
DEt var fakta. Men mellan raderna då? Vad står det? Faktiskt så vet jag inte. Sena reaktioner har jag i alla fall, så jag började inte fundera förrän jag var uppe i lektionssalen och kollade på en film. Då tänkte jag: va? Hade jag ögonkontakt med honom? Och undrade om det skulle bli nåt jag skulle minnas ikväll. Ja, det är så. Inget är speciellt starkt just i ögonblicket, utan det kommer i efterhand. Flera timmar efteråt lägger det sig. Det är först då jag fattar och njuter, alternativt fattar och lider.
Men hade vi ögonkontakt. Jag tvekar. Sånt ska man kunna säga säkert i så fall, och säker är jag inte.
Men vad det än var så varade det i alla fall länge.
Och hur det än är så fäller han mig.
Idag.
fredag 11 mars 2011
11 mars
11 mars
Dagssoundtrack: Archers of loaf (rubbet!)
Normal dag tror jag. OK neutralt humör. Var på polisföreläsning. Åkte till mormor, åt piroger, åkte hem. TV och musiklyssnande. Archers, Red house painters, jag är kär.
Dagssoundtrack: Archers of loaf (rubbet!)
Normal dag tror jag. OK neutralt humör. Var på polisföreläsning. Åkte till mormor, åt piroger, åkte hem. TV och musiklyssnande. Archers, Red house painters, jag är kär.
torsdag 10 mars 2011
all skrämmande framtid
10 mars
Dagssoundtrack: I never saw tha ban/the Bear Quartet
Till stugan en sväng. Åt mat sen, och slöade sen. Käkat varmisar. Otrevligt humör. Men två fräscha kassettband - MUMS!
Nu är jag på otrevligt humör. Det händer ju inte alltför sällan.
Väntar på att världen ska falla. Falla ordentligt med dunder och brak. Jag skulle bli väldigt förvånad om den inte gjorde det.
Om veckorna bara kunde gå lite saktare, sega sig fram i samma spår så att man slapp all skrämmande framtid. Den närmaste heter Fredag. Och gymnasiefest. Gymnasiefester borde inte få finnas. De är bara ett stort hot mot vissa delar av mänskligheten, typ jag.
Nu skulle jag bara kunna skita i det, som jag gjort tidigare. Det är det absolut smartaste och mest logiska. Skulle aldrig få ut nåt av en sån där fest ändå. Klart jag skiter i det. Men. Det finns alltid ett men. Men den här gången vet jag faktiskt inte vad det betyder riktigt. När ska jag palla att gå på en gymnasiefest? Eller kommer jag aldrig att göra det? Det är nog det troligaste. Jag vill inte vara sån. Men allt är bara så fel. Så fel.
Om en vecka. Hur mår jag då? Glad kan jag omöjligt vara. Men visste jag att jag skulle vara glad då, skulle jag ju pressa mig igenom den här veckan. Nu vet jag inte. Inte ett skit. Allt är så förbannat skrämmande, varenda himla dag.
DET ÄR SÅ DET KÄNNS NU
Dagssoundtrack: I never saw tha ban/the Bear Quartet
Till stugan en sväng. Åt mat sen, och slöade sen. Käkat varmisar. Otrevligt humör. Men två fräscha kassettband - MUMS!
Nu är jag på otrevligt humör. Det händer ju inte alltför sällan.
Väntar på att världen ska falla. Falla ordentligt med dunder och brak. Jag skulle bli väldigt förvånad om den inte gjorde det.
Om veckorna bara kunde gå lite saktare, sega sig fram i samma spår så att man slapp all skrämmande framtid. Den närmaste heter Fredag. Och gymnasiefest. Gymnasiefester borde inte få finnas. De är bara ett stort hot mot vissa delar av mänskligheten, typ jag.
Nu skulle jag bara kunna skita i det, som jag gjort tidigare. Det är det absolut smartaste och mest logiska. Skulle aldrig få ut nåt av en sån där fest ändå. Klart jag skiter i det. Men. Det finns alltid ett men. Men den här gången vet jag faktiskt inte vad det betyder riktigt. När ska jag palla att gå på en gymnasiefest? Eller kommer jag aldrig att göra det? Det är nog det troligaste. Jag vill inte vara sån. Men allt är bara så fel. Så fel.
Om en vecka. Hur mår jag då? Glad kan jag omöjligt vara. Men visste jag att jag skulle vara glad då, skulle jag ju pressa mig igenom den här veckan. Nu vet jag inte. Inte ett skit. Allt är så förbannat skrämmande, varenda himla dag.
DET ÄR SÅ DET KÄNNS NU
onsdag 9 mars 2011
9 mars
9 mars
Dagssoundtrack: Feel the pain/Dinosaur Jr
Gick ut på isen med Maria. Gick till andra sidan. Åsa var inte hemma. Gick till ön. Gick till Maria. Mycket solsken. Sen åkte jag hem efter ett tag. Gjort vad?
Dagssoundtrack: Feel the pain/Dinosaur Jr
Gick ut på isen med Maria. Gick till andra sidan. Åsa var inte hemma. Gick till ön. Gick till Maria. Mycket solsken. Sen åkte jag hem efter ett tag. Gjort vad?
8 mars
8 mars
Dagssoundtrack: Second halley/the Bear Quartet
Maria åkte hem. Jag, pappa och Henrik åkte till havet. Mysigt. Solsken. Kvällen ägnades åt läsning och skräckfilm, dålig.
Dagssoundtrack: Second halley/the Bear Quartet
Maria åkte hem. Jag, pappa och Henrik åkte till havet. Mysigt. Solsken. Kvällen ägnades åt läsning och skräckfilm, dålig.
måndag 7 mars 2011
7 mars
7 mars
Dagssoundtrack: High Noon/the Bear Quartet
Vaknade hos Maria. Datorspel igen. Åkte hem hit, och hon sover här.
Dagssoundtrack: High Noon/the Bear Quartet
Vaknade hos Maria. Datorspel igen. Åkte hem hit, och hon sover här.
söndag 6 mars 2011
6 mars
6 mars
Dagssoundtrack: Ironic/Alanis morrissette
Åkte till Maria. Data igen, lite pussel, promenad, tv. Nu äre i alla fall vår. Sov där.
Dagssoundtrack: Ironic/Alanis morrissette
Åkte till Maria. Data igen, lite pussel, promenad, tv. Nu äre i alla fall vår. Sov där.
lördag 5 mars 2011
Mina gamla dagböcker
5 mars
Dagssoundtrack: Wonderwall/Oasis
Idag? Åkt till Maria. Mest datasuttit. Ett kul kunskapsspel. Låter inget vidare men... Åkte hem sen. Ska äta glass nu.
Läser mina gamla dagböcker. Från i fyran-femman-sexan. Vad kär jag var då. Man tror ju att det nog bara var larv på den tiden, men när jag läser så minns jag ju. Det var inte så. Men det var ändå enklare på något sätt. Eller? Jag minns, och vilken förbannad nostalgi. Nästan tårögd ibland.
Det var Tomas Ekholm då. Förstår det såklart inte nu - den fula lilla grisen! Men jag kände inte så då.
Minns mitt ständiga, ständiga, jobbiga, underbara hopp. Minns när jag frågade chans på honom, känslan när han kom fram till mig i matsalen och bara sa ett ord klart och tydligt: JA. Hur det kändes efteråt.
Minns när vi kollade på film i klassrummet, och satt bredvid varann, minns hur våra fötter snuddade vid varann. Men så var det mörkare tider också, minns alla livstidslånga raster som aldrig tog slut, när man satt tyst på en bänk, medan han bjöd alla utom mig på godis, och höll på med Eva och Ramona så man blev knäckt. Kan det ha varit annat än riktiga känslor?
I sexan minns jag några lyckliga höstdagar.
Satt på några lådor nere vid elljusspåret, jag, han, Ramona, Hammar. Han kramade mig, vi delade upp våra äpplen som vi pallat, och han frågade mig om jag gillade honom.
Vinterdagar i femman.
Skidor i skogen, bara jag och han. Tävlade, vi vann varsin gång tror jag. Delade på en äppelmer, undangömd sen mellanmålsrasten.
Vad kan egentligen vara mer romantiskt?
Dagssoundtrack: Wonderwall/Oasis
Idag? Åkt till Maria. Mest datasuttit. Ett kul kunskapsspel. Låter inget vidare men... Åkte hem sen. Ska äta glass nu.
Läser mina gamla dagböcker. Från i fyran-femman-sexan. Vad kär jag var då. Man tror ju att det nog bara var larv på den tiden, men när jag läser så minns jag ju. Det var inte så. Men det var ändå enklare på något sätt. Eller? Jag minns, och vilken förbannad nostalgi. Nästan tårögd ibland.
Det var Tomas Ekholm då. Förstår det såklart inte nu - den fula lilla grisen! Men jag kände inte så då.
Minns mitt ständiga, ständiga, jobbiga, underbara hopp. Minns när jag frågade chans på honom, känslan när han kom fram till mig i matsalen och bara sa ett ord klart och tydligt: JA. Hur det kändes efteråt.
Minns när vi kollade på film i klassrummet, och satt bredvid varann, minns hur våra fötter snuddade vid varann. Men så var det mörkare tider också, minns alla livstidslånga raster som aldrig tog slut, när man satt tyst på en bänk, medan han bjöd alla utom mig på godis, och höll på med Eva och Ramona så man blev knäckt. Kan det ha varit annat än riktiga känslor?
I sexan minns jag några lyckliga höstdagar.
Satt på några lådor nere vid elljusspåret, jag, han, Ramona, Hammar. Han kramade mig, vi delade upp våra äpplen som vi pallat, och han frågade mig om jag gillade honom.
Vinterdagar i femman.
Skidor i skogen, bara jag och han. Tävlade, vi vann varsin gång tror jag. Delade på en äppelmer, undangömd sen mellanmålsrasten.
Vad kan egentligen vara mer romantiskt?
brorsans flickvän
4 mars
Dagssoundtrack: .the wagon/Dinosaur Jr
Lena kom hit. De är mycket söta, hon och brorsan. Inte gjort så mycket idag. Förbannat bra Paulhumör än.
NERVÖS NERVÖS NERVÖS! HEMSKT!
Det är därför jag har lust att skriva nu.
Igår skrev jag sex sidor. Måste väl va rekord. Men det var inte för att jag var nervös. Here they come. help me.
Äh fy vad jag töntar mig. Hon var ju inte så värst läskig precis. Ganska tyst. Bra. Ser gullig ut. Hon har tur, den tjejen, som har fått en så mysig kille som min bror. Jag vill ha någon som är lik honom. Men det är väl aldrig därför jag går och tänker på en kille som också är musikestet och gitarrist? Där slutar nog likheterna i alla fall. Fast vad vet jag? Det jag gillar hos brorsan är ju det han har inuti sig. Hur ser Paul ut inuti då? Det får jag aldrig veta.
Ett tag var jag totalt avslagen när det gällde Paul. Näe, inte totalt förresten, men lite. Men nu känns det som förr. Som i december. Och får jag veta att han har en tjej nu, kommer jag att bli exakt lika deppad som jag blev i januari.
Jag mår bra nu i alla fall
Dagssoundtrack: .the wagon/Dinosaur Jr
Lena kom hit. De är mycket söta, hon och brorsan. Inte gjort så mycket idag. Förbannat bra Paulhumör än.
NERVÖS NERVÖS NERVÖS! HEMSKT!
Det är därför jag har lust att skriva nu.
Igår skrev jag sex sidor. Måste väl va rekord. Men det var inte för att jag var nervös. Here they come. help me.
Äh fy vad jag töntar mig. Hon var ju inte så värst läskig precis. Ganska tyst. Bra. Ser gullig ut. Hon har tur, den tjejen, som har fått en så mysig kille som min bror. Jag vill ha någon som är lik honom. Men det är väl aldrig därför jag går och tänker på en kille som också är musikestet och gitarrist? Där slutar nog likheterna i alla fall. Fast vad vet jag? Det jag gillar hos brorsan är ju det han har inuti sig. Hur ser Paul ut inuti då? Det får jag aldrig veta.
Ett tag var jag totalt avslagen när det gällde Paul. Näe, inte totalt förresten, men lite. Men nu känns det som förr. Som i december. Och får jag veta att han har en tjej nu, kommer jag att bli exakt lika deppad som jag blev i januari.
Jag mår bra nu i alla fall
Mammas gamla dagböcker
3 mars
Dagssoundtrack: Pueblo/pavement (länkas senare)
Tidning. Läsning. Skrivning. Grubbling. Motionering. Normalt. Men Paulfeber.
Fått läsa min mammas gamla dagböcker. Det är rätt givande. Jag känner igen mig mycket. Men den stora skillnaden är nog att hon alltid trodde på sitt hopp och sina största drömmar, hoppades alltid, TRODDE verkligen. Och det gör ju aldrig jag. Om jag någon gång vågar hoppas för en sekund, förnekar jag det i nästa. Ja, när det gäller killar alltså.
Jag skulle till exempel kunna skriva att "ja, nog finns det en liten chans att Paul faktiskt såg mig nu i torsdags, att han märkte hur våra ögon möttes för korta stunder. När jag sen gick där i korridoren förbi honom, då fick jag ju grepp om hans blick på en gång, det var kort det också men..." Visst, så skulle jag kunna skriva. Men det vore mot mina grundlagar. Aldrig hoppas. Aldrig vara orimlig, orealistisk, naiv, drömmande. ALDRIG HOPPAS. Men om du ändå råkar göra det, låtsas inte om det, förträng det bara, och då tror jag att jag är klok, men egentligen är det kanske fel? Hursomhelst: jag hoppas inte. Bara i smyg. Bara i drömmande tankar långt bort. Jo, visst hoppas jag ändå. Fast jag inte erkänner det riktigt.
Löjligt låga mål kan slå in.
Det tog väl ungefär en månad innan jag för första gången en kort kort stund fick befinna mig mitt i Pauls ögon, fast det var det jag sökt och hoppats på hela tiden. Mitt första mål. Det slog in. Det var inte speciellt omöjligt. Nu får jag ju ändå rätt ofte den där blixtsnabba ögonkontaktdosen när jag ser honom. Inte konstigt, för sitter man och glor i en kvart på en kille måste det ju ibland hända att han råkar se just åt ens håll för ett ögonblick. Det är rätt logiskt.
Mitt första hopp var väldigt rimligt. Vad hoppas jag nu? De där korta ögonblixtarna orsakade av slumpen ger mig fortfarande stor glädje. Om jag är på bra humör i alla fall. Men hopp nummer två består väl av en blick som är lite, lite längre än en blixt. Orimligt. Nog. Tror jag. Äh, vart vill jag komma med det här? Lägg av. Och nu försöker jag låta sådär klok igen.
I alla fall drömmer jag ju. Det är ju klart. Måste få göra det. Bara man inte tror på drömmarna så. Det är inte alltid Paul. För det finns ju fler, och jag tror jag är lättfälld.
Har tänkt på en liten löjlig sak.
Ibland när jag är på sånt humör kan jag kolla på ungefär vilka som helst. Om dom inte är fruktansvärt äckligt fula, alternativt fruktansvärt äckligt snygga. Ser om jag lyckas kolla dom i ögona nån kvarts sekund.
Men. Tänk om det fanns nån kille då, som när han är på sånt humör kan kolla på ungefär vilka som helst. Tänk om vi två skulle vara på sånt humör samtidigt. Ögonkontakten skulle va oundviklig. Och då skulle jag lägga hans utseende på minnet. Då skulle jag nog va lättfälld, det tror jag. Och om han var likadan..? Näe, ibland är jag bara för löjlig. Men en skojig tanke, ha ha.
Hursomhelst, överlever jag livet, och utan att bli psykiskt sjuk, tror jag att jag någon gång förr eller senare får nån slags kille. Tvivlar nog inte faktiskt, vet inte varför, men det är väl rätt bra, att det finns nånting jag inte tvivlar så värst på.
Nu är jag NERVÖS inför morgondagen, inte förrän nu har jag fattat hur nervigt det är.
Brorsan kommer hem. Nej, han har inte med sig nån gullig kompis. Han har med sig Lena. Hon är ett år äldre än mig, och kommer såklart att tycka jag är världens tönt. Hon kommer väl försöka föra ett samtal med mig ändå, men jag kommer inte att klara av det. Jag kommer att va så stel och tyst att hon tror jag är ett psykfall. Usch, jag vill inte! Hittills har jag bara tyckt det skulle bli kul och spännande att få träffa hans tjej, men nu börjar jag förstå allvaret och säger ett ynligt litet hjälp.
Nu är det nästan fortfarande söndag (0:15) och jag fattar bara inte varför jag tvunget måste skriva så mycket just idag. Det är inte att jag försöker få slut på dagboken, varför skulle jag vilja det? Näe, jag bara har lust. Vill skriva. Tjabbla onödigheter. Det beror nog mest på Paulfebern. Håller i sig än.
Dagssoundtrack: Pueblo/pavement (länkas senare)
Tidning. Läsning. Skrivning. Grubbling. Motionering. Normalt. Men Paulfeber.
Fått läsa min mammas gamla dagböcker. Det är rätt givande. Jag känner igen mig mycket. Men den stora skillnaden är nog att hon alltid trodde på sitt hopp och sina största drömmar, hoppades alltid, TRODDE verkligen. Och det gör ju aldrig jag. Om jag någon gång vågar hoppas för en sekund, förnekar jag det i nästa. Ja, när det gäller killar alltså.
Jag skulle till exempel kunna skriva att "ja, nog finns det en liten chans att Paul faktiskt såg mig nu i torsdags, att han märkte hur våra ögon möttes för korta stunder. När jag sen gick där i korridoren förbi honom, då fick jag ju grepp om hans blick på en gång, det var kort det också men..." Visst, så skulle jag kunna skriva. Men det vore mot mina grundlagar. Aldrig hoppas. Aldrig vara orimlig, orealistisk, naiv, drömmande. ALDRIG HOPPAS. Men om du ändå råkar göra det, låtsas inte om det, förträng det bara, och då tror jag att jag är klok, men egentligen är det kanske fel? Hursomhelst: jag hoppas inte. Bara i smyg. Bara i drömmande tankar långt bort. Jo, visst hoppas jag ändå. Fast jag inte erkänner det riktigt.
Löjligt låga mål kan slå in.
Det tog väl ungefär en månad innan jag för första gången en kort kort stund fick befinna mig mitt i Pauls ögon, fast det var det jag sökt och hoppats på hela tiden. Mitt första mål. Det slog in. Det var inte speciellt omöjligt. Nu får jag ju ändå rätt ofte den där blixtsnabba ögonkontaktdosen när jag ser honom. Inte konstigt, för sitter man och glor i en kvart på en kille måste det ju ibland hända att han råkar se just åt ens håll för ett ögonblick. Det är rätt logiskt.
Mitt första hopp var väldigt rimligt. Vad hoppas jag nu? De där korta ögonblixtarna orsakade av slumpen ger mig fortfarande stor glädje. Om jag är på bra humör i alla fall. Men hopp nummer två består väl av en blick som är lite, lite längre än en blixt. Orimligt. Nog. Tror jag. Äh, vart vill jag komma med det här? Lägg av. Och nu försöker jag låta sådär klok igen.
I alla fall drömmer jag ju. Det är ju klart. Måste få göra det. Bara man inte tror på drömmarna så. Det är inte alltid Paul. För det finns ju fler, och jag tror jag är lättfälld.
Har tänkt på en liten löjlig sak.
Ibland när jag är på sånt humör kan jag kolla på ungefär vilka som helst. Om dom inte är fruktansvärt äckligt fula, alternativt fruktansvärt äckligt snygga. Ser om jag lyckas kolla dom i ögona nån kvarts sekund.
Men. Tänk om det fanns nån kille då, som när han är på sånt humör kan kolla på ungefär vilka som helst. Tänk om vi två skulle vara på sånt humör samtidigt. Ögonkontakten skulle va oundviklig. Och då skulle jag lägga hans utseende på minnet. Då skulle jag nog va lättfälld, det tror jag. Och om han var likadan..? Näe, ibland är jag bara för löjlig. Men en skojig tanke, ha ha.
Hursomhelst, överlever jag livet, och utan att bli psykiskt sjuk, tror jag att jag någon gång förr eller senare får nån slags kille. Tvivlar nog inte faktiskt, vet inte varför, men det är väl rätt bra, att det finns nånting jag inte tvivlar så värst på.
Nu är jag NERVÖS inför morgondagen, inte förrän nu har jag fattat hur nervigt det är.
Brorsan kommer hem. Nej, han har inte med sig nån gullig kompis. Han har med sig Lena. Hon är ett år äldre än mig, och kommer såklart att tycka jag är världens tönt. Hon kommer väl försöka föra ett samtal med mig ändå, men jag kommer inte att klara av det. Jag kommer att va så stel och tyst att hon tror jag är ett psykfall. Usch, jag vill inte! Hittills har jag bara tyckt det skulle bli kul och spännande att få träffa hans tjej, men nu börjar jag förstå allvaret och säger ett ynligt litet hjälp.
Nu är det nästan fortfarande söndag (0:15) och jag fattar bara inte varför jag tvunget måste skriva så mycket just idag. Det är inte att jag försöker få slut på dagboken, varför skulle jag vilja det? Näe, jag bara har lust. Vill skriva. Tjabbla onödigheter. Det beror nog mest på Paulfebern. Håller i sig än.
onsdag 2 mars 2011
inte bra med lov
2 mars
Dagssoundtrack:Grave architecture/Pavement
Upp halvelva, tidigt. Till stugan och hade det mysigt i solen. Sen hem och städa rummet. Sett Il Capitano.
Näe, det är inte bra med lov. För då händer det så lite, men ändå har jag stort skrivbehov, så det blir bara trams som jag skrivit tusen gånger förut.
Han har gett mig en del glädje. Han har det, faktiskt. Det ska han ha tack för. Det måste ju vara en förbannat svår ansträngning för honom att bara finnas till.
På samma sätt har han ansträngt sig, och gett mig lite sorg. Men det är nog mitt eget val att vara kär. Jag vill det. Så känns det nu. Men är jag kär egentligen? Jag vill inte kalla mig kär, men... det finns faktiskt inget passande ord här. Eller? Avståndskär, kanske.
Dagssoundtrack:Grave architecture/Pavement
Upp halvelva, tidigt. Till stugan och hade det mysigt i solen. Sen hem och städa rummet. Sett Il Capitano.
Näe, det är inte bra med lov. För då händer det så lite, men ändå har jag stort skrivbehov, så det blir bara trams som jag skrivit tusen gånger förut.
Han har gett mig en del glädje. Han har det, faktiskt. Det ska han ha tack för. Det måste ju vara en förbannat svår ansträngning för honom att bara finnas till.
På samma sätt har han ansträngt sig, och gett mig lite sorg. Men det är nog mitt eget val att vara kär. Jag vill det. Så känns det nu. Men är jag kär egentligen? Jag vill inte kalla mig kär, men... det finns faktiskt inget passande ord här. Eller? Avståndskär, kanske.
tisdag 1 mars 2011
Äta med ögon och öron
1 mars
Dagssoundtrack:For I don´t know/the Bear Quartet
Ingen Paul. På Paulhumör ändå. Förbannat, förbannat pladdrig. Kvällen har bestått av BQ, Ash, Sammy, Bob hund, Mindjive, och mammas gamla dagböcker. Skoj. Somnade tre.
Paul är allt idag också. Älskar att tänka på honom. Sprängfylld av känslor, som inte har nånstans att ta vägen. Vill ha honom. Min mest förekommande tanke idag.
Det är lov nu.
2 veckor till nästa torsdag. Men antagligen är jag på mycket sämre humör då än vad jag är nu. Så det är inget att se fram emot. Hade gårdagen utspelat sig vid en tidpunkt med sämre humör, då hade jag bara surat och tänkt "åh vilket drömgloläge jag hade, men inte kollade han tillbaka en enda gång, helvete! Han ser mig aldrig!" Jag kan konsten att se saker olika, beroende på hur jag mår.
Nu är jag lite kvav. Sådär som man ganska normalt kan bli när klockan är halvtvå på en fredagskväll som man tillbringat ensam hemma. Och inte har jag mycket att skriva heller. Vad jag i detta nu vill ha sagt är redan skrivet, antagligen ett flertal gånger.
Det är Paul Moberg. Och det är fem killar med initialerna P.C, F.A, C.D, E.E, och H.H. Just nu Cosy Den. Man kan va förbannat kär i musik. Man kan äta med öronen. Suga i sig, och älska, bli varm och glad. Lika väl som man äta med ögonen, gluppskt sluka i sig, njuta och darra. Det är egentligen väldigt tråkigt att äta med munnen. Tillfredsställer ett behov, visst, men inte mer.
Paul är mer.
Och här har jag lust med att skriva en redogörelse för hur helvetes jävla mycket jag känner för hans ögon och resten av hans utseende, för det är mestadels det jag liksom har i tankarna. Men lugn - ingen redogörelse. Bra va? Tror inte det behövs, nämligen.
Ibland blir jag sådär väldigt glad. Sådär som jag blir väldigt sällan. Glad för att jag FAKTISKT går på samma skola som honom. Trots allt får sitta och äta min underbara måltid några meter från honom, njuta av hans utseende i nån kvart.
Helvete vad lyckligt lottad jag är.
Så känner jag ibland.
Då njuter jag.
Och kör scenerna i skallen om och om igen.
Dagssoundtrack:For I don´t know/the Bear Quartet
Ingen Paul. På Paulhumör ändå. Förbannat, förbannat pladdrig. Kvällen har bestått av BQ, Ash, Sammy, Bob hund, Mindjive, och mammas gamla dagböcker. Skoj. Somnade tre.
Paul är allt idag också. Älskar att tänka på honom. Sprängfylld av känslor, som inte har nånstans att ta vägen. Vill ha honom. Min mest förekommande tanke idag.
Det är lov nu.
2 veckor till nästa torsdag. Men antagligen är jag på mycket sämre humör då än vad jag är nu. Så det är inget att se fram emot. Hade gårdagen utspelat sig vid en tidpunkt med sämre humör, då hade jag bara surat och tänkt "åh vilket drömgloläge jag hade, men inte kollade han tillbaka en enda gång, helvete! Han ser mig aldrig!" Jag kan konsten att se saker olika, beroende på hur jag mår.
Nu är jag lite kvav. Sådär som man ganska normalt kan bli när klockan är halvtvå på en fredagskväll som man tillbringat ensam hemma. Och inte har jag mycket att skriva heller. Vad jag i detta nu vill ha sagt är redan skrivet, antagligen ett flertal gånger.
Det är Paul Moberg. Och det är fem killar med initialerna P.C, F.A, C.D, E.E, och H.H. Just nu Cosy Den. Man kan va förbannat kär i musik. Man kan äta med öronen. Suga i sig, och älska, bli varm och glad. Lika väl som man äta med ögonen, gluppskt sluka i sig, njuta och darra. Det är egentligen väldigt tråkigt att äta med munnen. Tillfredsställer ett behov, visst, men inte mer.
Paul är mer.
Och här har jag lust med att skriva en redogörelse för hur helvetes jävla mycket jag känner för hans ögon och resten av hans utseende, för det är mestadels det jag liksom har i tankarna. Men lugn - ingen redogörelse. Bra va? Tror inte det behövs, nämligen.
Ibland blir jag sådär väldigt glad. Sådär som jag blir väldigt sällan. Glad för att jag FAKTISKT går på samma skola som honom. Trots allt får sitta och äta min underbara måltid några meter från honom, njuta av hans utseende i nån kvart.
Helvete vad lyckligt lottad jag är.
Så känner jag ibland.
Då njuter jag.
Och kör scenerna i skallen om och om igen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)