världens tråkigaste människa

17 mars

Dagssoundtrack: Upstart in middle class hell/the Bear Quartet

Vaknade såg på tv, åkte hem från Johanna. Ätit mat, sett på tv, slöat. Gjort ungefär ingenting. Nu är det 2.

Var på "tjejträff" igår, eller vad man ska kalla det. Hårt, hårt, hårt. Det är ett skitbra gäng, tjejer som egentligen liknar mig, och de stänger en inte ute. Ändå är det så svårt för mig. Jag känner mig som världens tråkigaste människa, och så är jag abnormt tyst för det mesta. Vet inte om det blir bättre heller. De andra lär ju känna varann mer och mer, medan jag bara kämpar med mig själv. Jag hatar mig. Är det deppdags nu igen? En vecka sen sist. Imorrn är det i alla fall spandags.

De är inte så lik varann, de två. Förut, före jul, kunde jag tro att det var Paul jag såg när jag såg den andra, på långt håll alltså. Och Maria skiljer inte alltid på dom. De är långa (fast Paul är lite längre såklart), smala, har samma hårfärg, och lite liknande frisyr men inte helt. Paul har ju ingen frisyr.
På långt håll kan de va lite lik varann, men inte annars. Inte samma ögon, näsa, mun och uttryck överhuvudtaget, utstrålning.
Hans har inte samma charm. Det enda han utstrålar är en lugn och förbannat snäll samhällare. Paul har energi i ögona. Hans ser mest uttråkad ut. Men söt är han ändå.

Nu är det han jag tänker på. Inte Paul. Känner mig sådär ljuvligt knepig och skön. Men jag skäms. Det är inte moget att tro sig vara kär i ett utseende. Dessutom 4 dagar efter att man var dökär i någon annans utseende. Men imorrn går jag förbi hans skåp på väg till tyskan. Får se honom. Genom bussfönstret sen också. Schemat är redan klart.