Vad har jag för killsmak?

23 mars

Dagssoundtrack: Trigger cut/ Pavement

Jag, pappa, Nils, Henrik och Jonas åkte på havskoll. Det var kallt, mulet och hemskt. Sen har jag väl sett på TV och så.

Och i stället för att drömma om honom, som ju är det enda man har i tankarna, drömmer man om bussar, potatisgratäng, gamla lärare, och ett ungdomscafé hos Maria... Var kommer allt ifrån?
Nu är jag kär. Fast jag vet att det är fel ord. Okej, jag är kär i hans utseende, hans utstrålning, hans blick och ingenting mer. Vad fruktansvärt barnslig jag måste vara. Det har jag nog sagt förr, såna utläggningar är onödiga. Men jag måste alltid på nåt vis bevisa för mig själv att jag vet hur töntig, barnslig och omogen jag är. Då känner jag mig mindre töntig.
Hur som helst har jag honom i skallen nu, inte Paul.
Den där blicken.
Det kändes som om han avslöjade mig.
Såg allt i mig.
Men jag är glad att jag höll min blick stilla.

Det känns faktiskt knepigt att skriva i en ny bok. Man känner sig inte så hemma. Vänjer mig väl. Men den här boken kommer väl inte räcka så länge precis. Raderna är ju så breda, eller heter det höga? Äh, skit i det, nu slösar jag ännu mer på boken med en massa strunt. Det tar inte så värst lång tid att fylla en sida. Varför skriver man egentligen överhuvudtaget? Det är som ett slags samtal med någon, någon som bara lyssnar. Det är skönt att skriva, man fattar mer om sig själv när man sätter ord på allt.
Det allra bästa måste ändå vara att kunna kolla tillbaka. Hur var det för ett år sen? Hade jag trott det här om mig då? När skrev jag om Han första gången? Vilket datum? Mådde jag så här bra för fyra veckor sen också? Det här har hänt mig förut, kände jag likadant då?
Det är mycket man kan få svar på, om man vill. Och det kan ibland vara en stor njutning att bara nöjesläsa det man skrivit för ett tag sen. De här böckerna ska aldrig få försvinna. Lever jag när jag är femtio tror jag att jag kommer att vara glad över dom. Och hela tiden fram till dess.

Vad jobbigt det är att bara vara nästan säker på vad han heter. Jag måste fråga Susanne vid första bästa tillfäller. Hon åker samma buss som honom. Tänk om hon säger att han har en tjej. Jag skulle inte bli förvånad, men väldigt död.
Vad har jag för killsmak egentligen? Om man nu tänker på utseendet som ju egentligen ska föreställa det minst viktiga. Fast det handlar ju inte bara om utseende när man ser en kille heller. Det är mycket utstrålningen, nåt man inte kan ta på. De måste sticka ut på nåt vis. Fast det gör de väl egentligen när man väl upptäckt dom, alla har väl nånting som är speciellt... Nej förresten, inte alla. Inte skolans "snyggingar", snyggingar enligt många tjejer, ej mig inräknat. Inget att klaga på. Inget att kolla på heller, tycker jag. Alla tv-folk som de flesta tycker är så himla snygga, jag fattar det bara inte, usch.
Jag kanske har lite egen killsmak. Det hoppas jag verkligen. Men jag tvivlar ändå lite på att det kan vara så. Paul till exempel, inte är han en fotomodell, men ändå förbannat snygg och gullig. Visst, Ramona sa "va ful han var" när jag pekat ut honom. Men det var nog bara för att ge igen för mina trackningar av hennes gullpojke. Och inte har jag hört någon nämna hans namn i ämnet "snygga killar". Men han är snygg. En väldigt charmig person. Det tycker ju Åsa också också som går i hans klass.
Många gillar välbyggda killar. Inte jag. Där har jag nog mitt enda "måste" för att jag ska kunna falla för en kille. De ska vara smala. Inga muskler. Och gärna långa. Och söta. Mer söta än snygga, absolut. Olika personer definierar nog begreppen snygg och söt olika. Jag kan säga ordet "snygg" utan värme i rösten. Ordet "söt" är helt annorlunda. Och jag gillar söta pojkar. Men vad är det som gör en kille söt? Det är det som är gåtan. Hans är en typisk söt kille enligt mig. Varför? Maria tycker att han liknar en tjej, och att han är lite väl långbent. Hanna sa "men sluta" med nervärderande tonfall. Och jag bara tycker han är översöt.
Egentligen är det ingenting att fundera över.