Mammas gamla dagböcker

3 mars

Dagssoundtrack: Pueblo/pavement (länkas senare)

Tidning. Läsning. Skrivning. Grubbling. Motionering. Normalt. Men Paulfeber.

Fått läsa min mammas gamla dagböcker. Det är rätt givande. Jag känner igen mig mycket. Men den stora skillnaden är nog att hon alltid trodde på sitt hopp och sina största drömmar, hoppades alltid, TRODDE verkligen. Och det gör ju aldrig jag. Om jag någon gång vågar hoppas för en sekund, förnekar jag det i nästa. Ja, när det gäller killar alltså.
Jag skulle till exempel kunna skriva att "ja, nog finns det en liten chans att Paul faktiskt såg mig nu i torsdags, att han märkte hur våra ögon möttes för korta stunder. När jag sen gick där i korridoren förbi honom, då fick jag ju grepp om hans blick på en gång, det var kort det också men..." Visst, så skulle jag kunna skriva. Men det vore mot mina grundlagar. Aldrig hoppas. Aldrig vara orimlig, orealistisk, naiv, drömmande. ALDRIG HOPPAS. Men om du ändå råkar göra det, låtsas inte om det, förträng det bara, och då tror jag att jag är klok, men egentligen är det kanske fel? Hursomhelst: jag hoppas inte. Bara i smyg. Bara i drömmande tankar långt bort. Jo, visst hoppas jag ändå. Fast jag inte erkänner det riktigt.
Löjligt låga mål kan slå in.
Det tog väl ungefär en månad innan jag för första gången en kort kort stund fick befinna mig mitt i Pauls ögon, fast det var det jag sökt och hoppats på hela tiden. Mitt första mål. Det slog in. Det var inte speciellt omöjligt. Nu får jag ju ändå rätt ofte den där blixtsnabba ögonkontaktdosen när jag ser honom. Inte konstigt, för sitter man och glor i en kvart på en kille måste det ju ibland hända att han råkar se just åt ens håll för ett ögonblick. Det är rätt logiskt.
Mitt första hopp var väldigt rimligt. Vad hoppas jag nu? De där korta ögonblixtarna orsakade av slumpen ger mig fortfarande stor glädje. Om jag är på bra humör i alla fall. Men hopp nummer två består väl av en blick som är lite, lite längre än en blixt. Orimligt. Nog. Tror jag. Äh, vart vill jag komma med det här? Lägg av. Och nu försöker jag låta sådär klok igen.

I alla fall drömmer jag ju. Det är ju klart. Måste få göra det. Bara man inte tror på drömmarna så. Det är inte alltid Paul. För det finns ju fler, och jag tror jag är lättfälld.
Har tänkt på en liten löjlig sak.
Ibland när jag är på sånt humör kan jag kolla på ungefär vilka som helst. Om dom inte är fruktansvärt äckligt fula, alternativt fruktansvärt äckligt snygga. Ser om jag lyckas kolla dom i ögona nån kvarts sekund.
Men. Tänk om det fanns nån kille då, som när han är på sånt humör kan kolla på ungefär vilka som helst. Tänk om vi två skulle vara på sånt humör samtidigt. Ögonkontakten skulle va oundviklig. Och då skulle jag lägga hans utseende på minnet. Då skulle jag nog va lättfälld, det tror jag. Och om han var likadan..? Näe, ibland är jag bara för löjlig. Men en skojig tanke, ha ha.

Hursomhelst, överlever jag livet, och utan att bli psykiskt sjuk, tror jag att jag någon gång förr eller senare får nån slags kille. Tvivlar nog inte faktiskt, vet inte varför, men det är väl rätt bra, att det finns nånting jag inte tvivlar så värst på.

Nu är jag NERVÖS inför morgondagen, inte förrän nu har jag fattat hur nervigt det är.
Brorsan kommer hem. Nej, han har inte med sig nån gullig kompis. Han har med sig Lena. Hon är ett år äldre än mig, och kommer såklart att tycka jag är världens tönt. Hon kommer väl försöka föra ett samtal med mig ändå, men jag kommer inte att klara av det. Jag kommer att va så stel och tyst att hon tror jag är ett psykfall. Usch, jag vill inte! Hittills har jag bara tyckt det skulle bli kul och spännande att få träffa hans tjej, men nu börjar jag förstå allvaret och säger ett ynligt litet hjälp.

Nu är det nästan fortfarande söndag (0:15) och jag fattar bara inte varför jag tvunget måste skriva så mycket just idag. Det är inte att jag försöker få slut på dagboken, varför skulle jag vilja det? Näe, jag bara har lust. Vill skriva. Tjabbla onödigheter. Det beror nog mest på Paulfebern. Håller i sig än.