Gråten ligger en tredjedels väg upp

 28 september

Skumt hur jag är nu. Är ganska pigg och vaken, gör saker, och inget känns speciellt oöverstigligt. Men hela tiden är det en ångestklump där. Märks mest när jag är sysslolös, då är den så stor att gråten ligger en tredjedels väg upp. Det är inte bra, och jag kan inte längre se en välmående mig framför mig, ser inte hur det ska gå till.

Ska lägga tio av de 40000 på ny dator, och snack med någon. Det tycker brorsan. Han har nog rätt. 

Jobbade hos en ny tant idag som jag gillar. Sen snackade jag med Rut här hemma. Och Hagabionfikade med Elsa, supertrevligt, hoppas hon inte tyckte det var jobbigt att jag öppnade upp mig så bara. Alex tycker också det är längesen vi sågs. Vi ska afterworka imorgon. Det blir ju sjysst i alla fall.

Kreativ i dåligtmåendet

 26 september

Var mest hemma. Ångest idag med. En rörmokare var här.

Kändes bättre på kvällen. Såg på Nilecity, hängde för kort med Alex, ritade typ två seriesidor. Det är nåt speciellt med den där tiden när de andra börjar lägga sig, att dra på sig lurarna och börja rita. Är verkligen igång. Är väl bra att man kan vara kreativ i dåligtmåendet. Men det är väl lite så, är man för glad har man inte ro till nånting annat än kanske lira covers man kan sjunga högt till. 

Jag kan inte sova hos Alex om jag ska serieteckna. Men jag är samtidigt lite ledsen över att vi sover ihop så sällan nu. Och det är väl rätt längesen nu som jag kände mig sådär superkär? Vill komma nära igen. 

Det borde släppt.

 25 september

Idag borde vara en sån bra dag. Kom upp i rätt okej tid, långpromenad, till sist fixat teleräkningen efter typ ett år (folk är skyldiga mig 1700 kr), gjorde husprylar, hade möte, såg Dark water med isländsk text, och hade sen fortfarande energi till att rita serier, en ruta i taget per projekt, och lyssna på bra musik. Och Lucia har ringt, det blir visst inte så jobbiga dagar hos Alrik nästa vecka. Helgen har känts okej också. Det borde släppt... 

Men jag går och lägger mig med ångest och gråter. Hamnar i ond cirkel med panik över VARFÖR LÄTTAR DET ALDRIG NÄR DET BORDE?

Inget av det jag alltid brukar må bra av funkar tydligen längre. 

Åh hej igen ångest.

 21 september

Hade ett bra rep igår, sen ett bra snack med psykologbrorsan och några trevliga syskonöl. Så igår kväll kändes lättat och bra. Men idag var det "Åh hej igen ångest", såklart. Lite bakis också. Segade hela dagen, plockade lite på rummet. Sen ville Rut jättegärna slöhänga och se på film. Jag gick till Alex för att hämta Tårtan, blev skitkåt och fixade det innan jag gick ner igen. Rut tyckte inte Tårtan var så kul, och lämnade. 

Jag fick oföretagsamhetsångest som jag tänkte bota genom att gå till Alex, men det är ju inte så smart, blev bara värre. Det är ungefär lika smart som att fastna i ett meningslöst internetande eller tv när man vet vad man skulle må bättre av att få gjort. Surt när jag inte ens pallar att ha sex för att jag inte kan fokusera på det. Har varit så lite då och då nu. 

Och jag vill inte hålla på och älta så här inför Alex, måste försöka lägga ner. Kunna EN gång säga när han bekymrat frågar hur det är att "joviist, det är skitbra och jag älskar att hänga med dig" Men det är aldrig bra.

Jag vill inte bli inblandad

 18 september

Åh vad jag ville typ börja jobba på fabrik eller med telefonintervjuer när jag gick hem från personlig-assistent-jobbet idag. Alrik började babbla om sin relation och visade nåt han skrivit om allt som är problematiskt i familjen. Jag vill inte bli inblandad, och jag vill definitivt inte veta att de har ett dåligt sexliv... jag SKA inte veta sånt! Borde förstås protestera, men väljer att vara lugn och låtsas som allt är i sin ordning, enklast så... Hatar ibland att jag är en sån sväljare. 

Alex är sjuk, men vi hade sjyssta kyssar ändå. 

Så länge jag hetsar efter att bli kreativ och leva ideallivet

 17 september

Att Alex står ut med mig, jag är så gnällig och instabil, och kan aldrig spänna av och gilla läget. Nu var vi hos mamma, och min låghet förstörde nog en del, precis som när vi var i Småland. 

Igår kväll kändes det lite bättre. Jag har börjat tänka lite, fått en ny idé. Kanske är grejen den att mina behov har ändrats rätt mycket utan att jag hängt med? Jag kanske vill åt ett håll men får för mig att jag ska pusha åt ett annat, för att jag missförstår och tolkar behovsförändringen som negativ, som en destruktiv apati när det egentligen är ett nytt lugn det handlar om. 

Ska ta en funderare på vad jag vill just nu, vad som är viktiga saker jag längtar efter. Mest längtar jag ju efter att må bra. På nåt sätt ska det ordna sig. Men så länge jag hetsar efter bli kreativ och leva ideallivet går det inte att uppskatta de små meningslösa stunderna jag saknar att jag inte uppskattar. 

Högerblocket vann med 1%. 

Hörde så illa vad han sa

 2 september

Vaknade så sakteliga hos Alex. Vi gosade lite. Sen gick jag ner till mig, och for sen iväg för ölköp. Kalle kom ikväll på förfest, men var mest jag och Alex som lagade käk och festade, Kalle snackade telefon med tjejen som har så svårt att släppa honom så kalle också blir jätteledsen. Men så småningom var den grejen lugnare. Vi körde en ny grej på karaoken, musikallåtar där vi körde tre skärmar var. Jag och Kalle for till Populär. Julie var där, men stannade ej länge. Lars var där. Vi hejade, pratade lite, men sen var han väldigt upptagen, så snackade med den där andra killen om hur det går med deras band. Men varför besviken över detta? Nä, det är jag ju inte. 

När förbandet spelade kom nån kille och snackade med mig fast jag hörde så illa vad han sa. Typ "Du är söt, men ------ kan skrämma bort folk ------- nåt att tänka på i framtiden". Han gav upp efter tusen "va?", men sen funderade jag en massa på vad han menade. När jag senare frågade honom utanför blånekade han att ha snackat med mig. 

Provridit en ardenner

 31 augusti

Jobbig dag. Väntade på att assistansbolagschefen skulle ringa. Vill inga fler 80-timmarspass. Hon sa typ "då får ni väl åka två assistenter då" och lät som att det där fixar vi. Ju mer jag tänker på det desto sjysstare känns det. Att jobba i kortare pass, kunna ta promenader i det vackra området, eller stänga in sig och vara ifred några timmar. Hoppas bara Alrik fattar. Det måste han väl göra. 

Jag har provridit en ardenner idag, hon var underbar. Hade bara folket verkat mer okej hade jag velat fortsätta, nu fick jag okej vibbar av ägaren men väldigt dåliga av hennes bästa kompis som också har häst där. Ej totalbestämt mig men det lutar åt nej eftersom jag har sån beslutsångest. Fast det hade jag väl med goa Sindri också. 

Har i alla fall fått sova med Alex varannan dag denna vecka. Så mysigt. Han är så go. 

Andas ut ångesten på en grusväg i mörkret

 27 augusti

Alex följde inte med till Djupsåsfestivalen, och vi hade ett sånt där jobbigt snack om ifall han verkligen mådde fysiskt dåligt på riktigt... Jag tyckte ju det kändes så väntat att han skulle banga. Han blev less och sa att det här var väl inte en sån pojkvänssommar som jag velat ha... Var det här sista chansen? Nä. Det var det ju inte såklart. Men det är skönt att han lyssnar på mig, inte säger "skitsamma" utan vill ställa tillrätta, och lova förändring. Ibland känns det dock jobbigt att jag typ "kräver" och ger honom dåligt samvete. 

Festivalen blev sådär. Okej förstakväll, bra andradag (badade i en å med Edmunds syster och hennes kompis), men fruktansvärd andrakväll med ångest så jag ville krypa ur skinnet. De andra testade svamp, jag gick själv och försökte andas ut ångesten på en grusväg i mörkret och lade mig sen tidigt. Idag for vi hem. Fortfarande lite låg. 

Träffade Alex som gav mig chokladbollar, varit skitdeppig i helgen. Han sa att han tyckte om mig så mycket, nästan läskigt mycket, och kramade mig hårt med tårar i ögonen. Sen ville han ändå vara själv i flera timmar. Kom ner till mig en stund, vi skrattade lite åt spindelnät-tomter, sen ville han gå upp och sova. Själv. Och han var jättedeppig och ledsen när vi kramades hejdå i hallen. 

Jag vet ju att man kan funka olika, ändå har jag så svårt att tro på vad jag betyder när han vill vara själv så mycket. Jag får inte det att gå ihop med känslan hur han faktiskt behöver mig och är rädd och sårbar och inte vill förlora mig. Men jag känner ju emellanåt verkligen också att han släppt taget och vågar vara kär. 

Jag vill ju sova med honom alltid

 24 augusti

Jag har jobbat hela långa dagen och det har varit extremlugnt. Kul att jobba med Arvid, vi snackade hela kvällen och hade supertrevligt. Nästan lite för stunden kär i honom kände jag mig ikväll. 

Jag är lite sur på Alex verkar det som, för att han inte velat sova med mig på fyra nätter. Jag vill ju sova med honom alltid utom i undantagsfall egentligen. Men så får jag också alltid ligga kvar när han sticker tidigt till jobbet. 

Kalle och Jennifer ska sluta träffas berättade han för mig nu. Hade det lite på känn. Det är han som avstyr. Att han aldrig får till det, det är lite märkligt. 

Den här itutade definitionen på sex

 21 augusti

Blev lite ledsen när jag gick hem från Alex. Blev utelåst dessutom och Malin och Rut blev rädda när jag knackade och vågade inte öppna. Ledsenheten hade väl mixad orsak. Han ville sova själv ikväll med, även om jag fick sova med honom om jag gärna ville, fast det ville jag inte. Kände mig ändå lite bortkörd. 

Så jag var less över hur helvetes svårt det ska vara det här med att ha ett lyckat sexliv. Egentligen funkar det ju bra. Vi njuter båda, får garanterat orgasm varje gång, ibland får jag det 2 ggr till och med. Hur många tjejer får alltid orgasm? Vi har stort kelbehov och ganska stor sexlust. Gör det i princip varje dag som vi ses. Så det är inget fel.

Det är bara den här itutade definitionen på sex som gör att det känns som att det inte helt räknas. För vi knullar ju så sällan. Och när vi gör det kan man knappast säga att det funkar bra. Han kämpar för att inte komma för snabbt, jag kämpar för att bibehålla gnistan innan det börjar skava. Skönt ibland, men aldrig länge. Men hur fel jag än vet att det är ser jag det ändå som det fulländade sexet, det vi nån gång borde få att funka, för att han inte ska tröttna på mig, för att han inte ska tänka på hur mycket bättre det (kanske) var med hans ex. 

Och jag ligger där med en kondom i fickan och vi är jättetända och allt känns super, och så tänker jag jag tanken "NU kanske jag kommer vilja ha samlag och får orgasm då, om han bara smeker mig lite till"... Och så är den sjyssta stunden över, i och med den tanken, jag tänder av för att jag börjar pressa mig själv. Så blir jag sur på honom för att han smeker fel, för att han inte kan läsa tankar, för att det enda som finns kvar är att spänna sig tills en mekanisk orgasm är uppjobbad, och jag tänker "Vilket tråkigt sex". Helvete! 

Om hela detta kollektiv byts ut

 20 augusti

Ojoj, har inte snackat eller träffat Alex sen igår eftermiddag. Han ringde inte heller, ovanligt. Har mest ägnat mig åt väggar idag. Jag och Max rev ner skiten i hallen. Sen ikväll såg jag på film med Kalle, som håller på och packar sig iväg nu. Trist. Men det blir inte så dramatiskt ändå, det är inte vi på samma sätt som det var förut (innan jag skaffade pojkvän, usch). Men vi har haft otroligt mycket sjyssta stunder ihop, så visst är det vemodigt att det nog aldrig kommer tillbaks. 

Har börjat känna nu att om hela detta kollektiv byts ut nästa sommar/höst då orkar nog jag inte mer sen. Mindre lägenhet, bo ihop med 2-3 pers vore kanske inte helt dumt. Hellre än att välja in en massa 20åriga alternativfolk som vill bo i ett halvår innan de reser till Indien...

Jag börjar bli gammal tror jag. Det här med att jag får alltmer avsmak för en subkultur jag tidigare tagit så för given att vara en del av... Det här att Urkult aldrig var nåt alternativ trots att flera av mina bra vänner for dit i en rolig minibuss, nåt jag väl borde ha älskat att hänga på? 

Jag hade aldrig velat gå en Färnebokurs nu. Det gäng jag älskade att vara i, Jane, Rut, Mia, Lena... Numera känner jag mig lite utanför men på något till största delen självvalt sätt som jag inte mår dåligt över. 

Problemet är väl att jag inte har så mycket annat. Jag har Alex, jag har mina band, men i brorsans sfär känner jag inte att jag passar in för det är lite för hippt. Jag hade Kalle. En trogen trygghet på klubbar och sammankomster så jag slapp vara bortkommen, utan honom hade nån av de senaste releasefesterna  knappast funkat behagligt. 

Men jag har också Anna. Och andra i huset. Sitter inte i sjön. Är bara lite fundersam över mina vändningar.