23 september
The end of the tunnel is lightyears away
Går det här egentligen?
Jag hatar människan. "Mach mich nicht verrückt!" säger han för att jag inte sopar ur transporten på exakt hans sätt. Ska HAN säga! Det är jag som borde bli galen med en gnällspik omkring mig hela tiden.
Vad jag än gör vet jag att han kommer att gnälla. Gör jag inget blir han arg, gör jag något som inte måste göras blir han arg, gör jag något som är rätt på fel sätt blir han arg, förstås jag inte vad han säger blir han arg. Och aldrig kan man förklara sig på ett ordentligt sätt när man måste använda denna jäkla tyska. "Han är sådär, ta det inte personligt" säger Harriet. Okej, innebär det då att jag kan vara lika arg mot honom med ursäkten "ta det inte personligt"?
Varför ska han ha ensamrätt på att vara monster bara för att han är chef och vm-ryttare?
Jag kokar. Det värsta är att ångan lätt förvandlas till tårar om man inte passar sig.
Och ingen omkring mig kan fatta.
Men jag ska överleva minst en månadslön. Bara knappa tre veckor kvar. Sen kan allt ha blivit bättre. Eller inte. Då far jag hem.
tisdag 24 september 2013
måndag 23 september 2013
De är inte lätta att arbeta för
23 september
Saknar mest någon att prata med. Visst finns det några snälla hästtjejer som kommer några gånger i veckan, som man kan stallsnacka med, men det blir ju aldrig mer än just stallsnack, och jag har ännu väldigt svårt att hänga med i tyskan när de pladdrar på fort.
Nu när jag varit här i över en vecka vet jag nog vad som är bra här och vad som inte är bra.
Maten är helt okej. Samma torra tråkiga bröd får vi i personalen både till frukost och kvällsmat medan familjen äter yoghurt och annt gott, men man står ut. De är inte så väldigt köttätande faktiskt, utan det är mycket svamp, grönsaker, potatis och sånt. Jag äter exakt allt, är plötsligt inte ett dugg kräsen så länge man slipper köttet.
Boendet funkar helt okej. Miriam är snäll, det är som att att dela rum med en mormor ungefär. Hon snarkar, men jag sover bra ändå och vi störs inte av varann. Hon somnar även om lampan är tänd, teven på och så. Jag sover jättebra, och arbetstiderna är okej, börjar c:a halvnio, har en timmes paus efter maten, och slutar c:a sex-sju. Och så en ledig dag i veckan då. Det känns inte som att det sliter på mig.
Arbetsuppgifterna är jättebra. Jag får göra mycket varierat så det blir sällan tråkigt eller jobbigt. Och ridning i stort sett varje dag, inte helt fel. Hästarna är urmysiga. Många nya hästar att prova, och alltid rätt ut på täckterna i blåsvädret, så jag har nog snart vant mig av med den där lilla osäkerheten över att rida nya hästar. Mina favoriter är Flosi, en snäll och go femåring som jag har lett en tur på, Kveikur, en brun häst som är skitbra på flygande pass och alltid tar till det i stället för galopp, och Selur, en alldeles ny häst som kom för en halv vecka sen. Honom är det tänkt att jag ska försöka töltträna, för han grisepassar bara. Han är jättesöt och snäll, men lite spänd.
Miljön är ganska okej, lite väl platt bara, men mycket fina ridvägar. Några rätt höga berg ser man, men de är i Slovakien. Man ser en förort till Bratislava härifrån och det tar bara 25 minuter att åka dit tror jag hon sa. Miriam har sagt att hennes 18åriga dotter som kan engelska kan träffa mig där och visa runt mig i stan. Det skulle nog vara roligt.
Hustanten Miriam och stallgubben Krizan är båda trevliga, men det är synd att de inte kan mycket tyska. Miriam försöker gärna och går bra att kommunicera med, men Krizan kan just ingenting. Så de har ju varandra att babbla med vid matbordet och på rasterna och så, medan jag blir för mig själv. Det skulle va så härligt om det fanns en till person som också var personal men inte från slovakien, för det blir ju samhörighet i den lilla personalgruppen, men vad hjälper det när jag inte kan prata med dom.
Folket som kommer till gården är väldigt trevliga allihop, vänliga, och blir inte otåliga om man inte fattar vad de säger.
Men nu har vi kvar det som INTE känns bra just nu, och det råkar vara cheferna. I tre dagar har de varit på nåt passchampionat i tyskland, och en gubbe som heter Lorenz har varit här och hållt i det hela och då har allt varit hur bra som helst. Jag trivs ju faktiskt här om det inte vore för Reinhard och Harriet. Vet inte riktigt vad det är heller, men jag blir så himla irriterad hela tiden. Så fort man gör nån liten småsak fel eller glömmer nåt, eller missförstår, så blir de sura. Reinhard kan ge riktiga utskällningar, så gör inte Harriet, men hon har en speciell blick och tonfall som verkar på samma sätt. Och det är klart att man måste få göra fel, jag är i ett nytt land och allt är inte alls som hemma. De kunde väl ge mig några veckor till innan de kräver att exakt allt är perfekt, det mesta fixar jag ju. Det svåraste är att veta när nåt ska vara noga och exakt och när nåt ska göras bara snabbt. Det är så olika. Allt måste göras precis på DERAS sätt. Och själva kan de inte ens bädda sina egna sängar, slänga sina egna kläder till tvätten eller hälla upp dricka åt sig själva. De är inte nere på jorden riktigt. Jag som känner mig ganska ovan vid att betraktas som en andra klassens betjänt med låg lön, billig utländsk arbetskraft, får nåt slags revolutionsbegärskänslor. Men det är ändå det där att de gnäller på en som gör det jobbigt. Till exempel var det en dag när jag tog ett "tomt" tillfälle till att gå på toa, och då började Harriet att ropa argt på mig för att hon kommit på nåt. Jag tvingades ropa tillbaka att jag var i badrummet och när jag sen snabbt skyndade ner till köket sa hon surt att jag måste vara snabbare. Ska man inte ens få gå på toa? Sånt där är det hela tiden. Jag brukar kalla Reinhard och Harriet fula saker medan jag pratar med nån katt på svenska.
Men jag antar att det bara är att finna sig i allt. Jag måste lära mig klara av att ha någon som står över mig. Men de är inte lätta att arbeta för, och jag förstår varför de hela tiden haft en massa olika arbetare, det är väl många som inte vill stanna så länge. Skulle va intressant att höra vad som egenteligen hänt med den där svenska tjejen som den där Annelie sa "spårade ur totalt". Det var kanske inget större fel på henne, hon klarade säkert inte av att vara här bara.
Ibland önskar jag att jag hamnat på nån liten hästgård i alperna med en snäll tant som gjort allt för att jag skulle trivas. Men nu är det inte så, och jag kan ännu inte förutse hur denna tid kommer att bli. Ingen idé att ta ut nåt i förskott. Jag gillar ju själva jobbet, och bara jag kommit in i det hela kanske allt funkar bra. Och gör det inte det har jag ändå inte förlorat nåt, för efter det här vågar jag göra vad som helst känns det som. Bara att få se ett nytt land, eller en liten bit av det, få nya erfarenheter, rida, träna tyska (tycker att jag förstår bättre nu, men det kan vara inbillning), det är ju värt förlusten av några månader i mitt liv. För jag kommer inte att knäckas. Jag klarar det här. Men skulle verkligen behöva någon utomstående att prata med ibland, det är det som är tungt. Men det är bara att köra på.
Saknar mest någon att prata med. Visst finns det några snälla hästtjejer som kommer några gånger i veckan, som man kan stallsnacka med, men det blir ju aldrig mer än just stallsnack, och jag har ännu väldigt svårt att hänga med i tyskan när de pladdrar på fort.
Nu när jag varit här i över en vecka vet jag nog vad som är bra här och vad som inte är bra.
Maten är helt okej. Samma torra tråkiga bröd får vi i personalen både till frukost och kvällsmat medan familjen äter yoghurt och annt gott, men man står ut. De är inte så väldigt köttätande faktiskt, utan det är mycket svamp, grönsaker, potatis och sånt. Jag äter exakt allt, är plötsligt inte ett dugg kräsen så länge man slipper köttet.
Boendet funkar helt okej. Miriam är snäll, det är som att att dela rum med en mormor ungefär. Hon snarkar, men jag sover bra ändå och vi störs inte av varann. Hon somnar även om lampan är tänd, teven på och så. Jag sover jättebra, och arbetstiderna är okej, börjar c:a halvnio, har en timmes paus efter maten, och slutar c:a sex-sju. Och så en ledig dag i veckan då. Det känns inte som att det sliter på mig.
Arbetsuppgifterna är jättebra. Jag får göra mycket varierat så det blir sällan tråkigt eller jobbigt. Och ridning i stort sett varje dag, inte helt fel. Hästarna är urmysiga. Många nya hästar att prova, och alltid rätt ut på täckterna i blåsvädret, så jag har nog snart vant mig av med den där lilla osäkerheten över att rida nya hästar. Mina favoriter är Flosi, en snäll och go femåring som jag har lett en tur på, Kveikur, en brun häst som är skitbra på flygande pass och alltid tar till det i stället för galopp, och Selur, en alldeles ny häst som kom för en halv vecka sen. Honom är det tänkt att jag ska försöka töltträna, för han grisepassar bara. Han är jättesöt och snäll, men lite spänd.
Miljön är ganska okej, lite väl platt bara, men mycket fina ridvägar. Några rätt höga berg ser man, men de är i Slovakien. Man ser en förort till Bratislava härifrån och det tar bara 25 minuter att åka dit tror jag hon sa. Miriam har sagt att hennes 18åriga dotter som kan engelska kan träffa mig där och visa runt mig i stan. Det skulle nog vara roligt.
Hustanten Miriam och stallgubben Krizan är båda trevliga, men det är synd att de inte kan mycket tyska. Miriam försöker gärna och går bra att kommunicera med, men Krizan kan just ingenting. Så de har ju varandra att babbla med vid matbordet och på rasterna och så, medan jag blir för mig själv. Det skulle va så härligt om det fanns en till person som också var personal men inte från slovakien, för det blir ju samhörighet i den lilla personalgruppen, men vad hjälper det när jag inte kan prata med dom.
Folket som kommer till gården är väldigt trevliga allihop, vänliga, och blir inte otåliga om man inte fattar vad de säger.
Men nu har vi kvar det som INTE känns bra just nu, och det råkar vara cheferna. I tre dagar har de varit på nåt passchampionat i tyskland, och en gubbe som heter Lorenz har varit här och hållt i det hela och då har allt varit hur bra som helst. Jag trivs ju faktiskt här om det inte vore för Reinhard och Harriet. Vet inte riktigt vad det är heller, men jag blir så himla irriterad hela tiden. Så fort man gör nån liten småsak fel eller glömmer nåt, eller missförstår, så blir de sura. Reinhard kan ge riktiga utskällningar, så gör inte Harriet, men hon har en speciell blick och tonfall som verkar på samma sätt. Och det är klart att man måste få göra fel, jag är i ett nytt land och allt är inte alls som hemma. De kunde väl ge mig några veckor till innan de kräver att exakt allt är perfekt, det mesta fixar jag ju. Det svåraste är att veta när nåt ska vara noga och exakt och när nåt ska göras bara snabbt. Det är så olika. Allt måste göras precis på DERAS sätt. Och själva kan de inte ens bädda sina egna sängar, slänga sina egna kläder till tvätten eller hälla upp dricka åt sig själva. De är inte nere på jorden riktigt. Jag som känner mig ganska ovan vid att betraktas som en andra klassens betjänt med låg lön, billig utländsk arbetskraft, får nåt slags revolutionsbegärskänslor. Men det är ändå det där att de gnäller på en som gör det jobbigt. Till exempel var det en dag när jag tog ett "tomt" tillfälle till att gå på toa, och då började Harriet att ropa argt på mig för att hon kommit på nåt. Jag tvingades ropa tillbaka att jag var i badrummet och när jag sen snabbt skyndade ner till köket sa hon surt att jag måste vara snabbare. Ska man inte ens få gå på toa? Sånt där är det hela tiden. Jag brukar kalla Reinhard och Harriet fula saker medan jag pratar med nån katt på svenska.
Men jag antar att det bara är att finna sig i allt. Jag måste lära mig klara av att ha någon som står över mig. Men de är inte lätta att arbeta för, och jag förstår varför de hela tiden haft en massa olika arbetare, det är väl många som inte vill stanna så länge. Skulle va intressant att höra vad som egenteligen hänt med den där svenska tjejen som den där Annelie sa "spårade ur totalt". Det var kanske inget större fel på henne, hon klarade säkert inte av att vara här bara.
Ibland önskar jag att jag hamnat på nån liten hästgård i alperna med en snäll tant som gjort allt för att jag skulle trivas. Men nu är det inte så, och jag kan ännu inte förutse hur denna tid kommer att bli. Ingen idé att ta ut nåt i förskott. Jag gillar ju själva jobbet, och bara jag kommit in i det hela kanske allt funkar bra. Och gör det inte det har jag ändå inte förlorat nåt, för efter det här vågar jag göra vad som helst känns det som. Bara att få se ett nytt land, eller en liten bit av det, få nya erfarenheter, rida, träna tyska (tycker att jag förstår bättre nu, men det kan vara inbillning), det är ju värt förlusten av några månader i mitt liv. För jag kommer inte att knäckas. Jag klarar det här. Men skulle verkligen behöva någon utomstående att prata med ibland, det är det som är tungt. Men det är bara att köra på.
tisdag 17 september 2013
Explosion
29 augusti
Framtiden är en enda explosion.
Hejdå, vi ses nog till jul... Vad är det för konstigt snack, det känns som om man bara skämtar lite.
När jag sticker kommer det att sätta snurr på hela mitt liv, och inget kommer att bli som vanligt igen.
Det är väl så det måste vara nu.
Mitt rum kommer aldrig att vara mitt rum mer.
Min fina katt kommer inte att finnas mer.
Den här byn kommer att bli en nostalgisk plats, mitt hem någon annanstans.
Aldrig mer kommer jag att träffa min lillebror så gott som varje dag.
Explosion
Pang.
Jag vet inte vad som händer
vet inte hur det känns
Framtiden är en enda explosion.
Hejdå, vi ses nog till jul... Vad är det för konstigt snack, det känns som om man bara skämtar lite.
När jag sticker kommer det att sätta snurr på hela mitt liv, och inget kommer att bli som vanligt igen.
Det är väl så det måste vara nu.
Mitt rum kommer aldrig att vara mitt rum mer.
Min fina katt kommer inte att finnas mer.
Den här byn kommer att bli en nostalgisk plats, mitt hem någon annanstans.
Aldrig mer kommer jag att träffa min lillebror så gott som varje dag.
Explosion
Pang.
Jag vet inte vad som händer
vet inte hur det känns
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)