16 december
Det drar ihop sig.
Och jag vill härifrån.
Visst är allt rätt tryggt nu, men stundtals smärtandet tråkigt också.
Varje dag ser jag dessa byamänniskor, såna som bara blivit kvar, gubbar i 18års åldern, tanter som köper bingolotter, gamla darrhänta snusare vars största nöje är när kvällstidningen kommer.
Jag ska inte bli som dom.
Jag är av ett annat slag, och även om jag märker hur jag låter när jag pratar med dom, hur dialekten kommer fram lite så hör jag inte hit. Och när jag ser nån jag känner skäms jag ihjäl över min nördiga praktikplats. Bara för att det bara är jag själv som vet att jag snart snart är ute på äventyr, och alla andra tror att jag är hemma igen, att det här är vad som blivit av mig.
tisdag 17 december 2013
söndag 15 december 2013
Sömnlöst tänkande
14 december
Funderar för att jag är sån.
Jag är en sömnlöst tänkande typ av människa.
Tänker alltid alldeles för mycket.
Funderar en massa skit, drömmer...
Fattar inte att allt blir lättare om jag bara ser vad som händer i stället.
Allt ordnar sig väl, förr eller senare.
Men jag är värd att få riktigt kul snart.
Det är jag faktiskt.
Funderar för att jag är sån.
Jag är en sömnlöst tänkande typ av människa.
Tänker alltid alldeles för mycket.
Funderar en massa skit, drömmer...
Fattar inte att allt blir lättare om jag bara ser vad som händer i stället.
Allt ordnar sig väl, förr eller senare.
Men jag är värd att få riktigt kul snart.
Det är jag faktiskt.
torsdag 12 december 2013
att göra i Wien
12 december
När jag är i Wien har jag att göra.
Måste göra allt jag kan för att hitta folk att spela med.
Måste försöka få lite kompisar.
Måste tjäna lite mer pengar.
Bör gå nån språkkurs.
Måste få chansen att se alperna.
Och om allt det funkar borde jag ju vara toppnöjd. Livet är då lätt, lugnt och trevligt. Men totaltopp? Nej.
Jag måste få bli kär snart. På riktigt. Okej, kanske inte helt lämpligt att fixa till nåt när man är utomlands i bara ett halvår, men jag kommer aldrig att tänka så långt om det skulle bli nåt, jag vet det.
Men varför fundera?
När jag är i Wien har jag att göra.
Måste göra allt jag kan för att hitta folk att spela med.
Måste försöka få lite kompisar.
Måste tjäna lite mer pengar.
Bör gå nån språkkurs.
Måste få chansen att se alperna.
Och om allt det funkar borde jag ju vara toppnöjd. Livet är då lätt, lugnt och trevligt. Men totaltopp? Nej.
Jag måste få bli kär snart. På riktigt. Okej, kanske inte helt lämpligt att fixa till nåt när man är utomlands i bara ett halvår, men jag kommer aldrig att tänka så långt om det skulle bli nåt, jag vet det.
Men varför fundera?
måndag 9 december 2013
Iväg snart igen
4 december
Blir säkert krångel och tjafs i framtiden också. Ska jag bo i Wien måste jag ha kompisar där, och ligga i lite, jag vet det!
Smärtfritt? Knappast!
Men det är så skönt att ALDRIG MER behöva gå uppför backen till den där gården, aldrig mer behöva ligga på sängen i det där rummet med ångest över en lunchpaus som snart är över, aldrig mer behöva SE och HÖRA dessa jobbiga människor.
Det är inte toppen att jobba på kiosken här hemma. Men jag mår bra. Och jag vet ju att jag är iväg snart igen.
Upptäcka Wien. Trevlig au-pair-familj, gulliga ungar. Weekend i alperna? Starta band, måste! Det kan nog bli lite kul. Borde åtminstone vara uthärdligt.
Blir säkert krångel och tjafs i framtiden också. Ska jag bo i Wien måste jag ha kompisar där, och ligga i lite, jag vet det!
Smärtfritt? Knappast!
Men det är så skönt att ALDRIG MER behöva gå uppför backen till den där gården, aldrig mer behöva ligga på sängen i det där rummet med ångest över en lunchpaus som snart är över, aldrig mer behöva SE och HÖRA dessa jobbiga människor.
Det är inte toppen att jobba på kiosken här hemma. Men jag mår bra. Och jag vet ju att jag är iväg snart igen.
Upptäcka Wien. Trevlig au-pair-familj, gulliga ungar. Weekend i alperna? Starta band, måste! Det kan nog bli lite kul. Borde åtminstone vara uthärdligt.
torsdag 21 november 2013
Måste våga ta klivet
31 oktober
Är jag knäpp eller? Lämna ett tryggt liv med superbra mat och hästar omkring mig hela dagarna, för ett otryggt liv med nåt skitjobb och kanske nåt litet hål att bo i med spagetti varenda dag.
Det är nåt underligt med mig. Varför ska jag tvunget göra saker som jag vet att jag egentligen inte vågar, och så blir det oftast så nervöst och spänt och jobbigt.
Men jag ska göra det. Nog. Kanske. Försöka åtminstone, att få tag i nåt jobb. Sen har jag svenska kyrkan att hänga på, försöka hugga lite kompisar om det går. Man är ju i alla fall i Wien, man är där allting händer.
Ibland känns det som om jag är jättedum som vill härifrån. Men jag vet att det är ibland bara. Så jag måste våga ta klivet. Det blir tungt, kommer inte att kunna förklara känslan för någon. Jag kommer säkert att längta lite tillbaka till vissa grejer. Men det finns sånt jag inte kommer att längta till. Och hästar finns kvar, det var en chans som jag tagit, men nu vill jag släppa den för att kunna vara en verklig hästälskare igen. Det här livet tar död på intresset, alltså kan det inte vara tillräckligt starkt för det. Har väl missbedömt mig. Så denna chans borde ha gått till nån mer hängiven än mig.
Brytpunkten blir svår. Försöka förklara och känna skuldkänslor... Nya livet blir svårt. Jättemycket att ordna och tänka på, och jättenytt, hemskt, och allt hänger bara på mig. Det ger mig magont. Men jag har haft väldigt ont i magen här också.
Det här är inget "backpacker"-dataspel. Det räcker inte att klicka ja och nej och när man inte orkar mer trycka på escape. Men ibland känns det lite kul också. Lilla jag bor ensam på ett jugendherberge och knallar runt i Wien och frågar efter jobb.
Det kanske inte funkar alls. Men jag tror inte att jag kommer att ångra ett försök. Eller så är det just det jag kommer att göra, och allt blir jättehemskt, men...
Jag behöver ta risken. Och jag måste inte ta nån hänsyn till att jag "förstör" för mina nuvarande arbetsgivare.
You can do what you want to whenever you want to, do what you want to, there´s no one to stop you, sjunger Elliott smith för mig. Jag är 19 år, jag vill testa hur jag klarar mig, inte ha den här hästgården som mitt enda liv. Jag har bestämt mig. Har jag?
Är jag knäpp eller? Lämna ett tryggt liv med superbra mat och hästar omkring mig hela dagarna, för ett otryggt liv med nåt skitjobb och kanske nåt litet hål att bo i med spagetti varenda dag.
Det är nåt underligt med mig. Varför ska jag tvunget göra saker som jag vet att jag egentligen inte vågar, och så blir det oftast så nervöst och spänt och jobbigt.
Men jag ska göra det. Nog. Kanske. Försöka åtminstone, att få tag i nåt jobb. Sen har jag svenska kyrkan att hänga på, försöka hugga lite kompisar om det går. Man är ju i alla fall i Wien, man är där allting händer.
Ibland känns det som om jag är jättedum som vill härifrån. Men jag vet att det är ibland bara. Så jag måste våga ta klivet. Det blir tungt, kommer inte att kunna förklara känslan för någon. Jag kommer säkert att längta lite tillbaka till vissa grejer. Men det finns sånt jag inte kommer att längta till. Och hästar finns kvar, det var en chans som jag tagit, men nu vill jag släppa den för att kunna vara en verklig hästälskare igen. Det här livet tar död på intresset, alltså kan det inte vara tillräckligt starkt för det. Har väl missbedömt mig. Så denna chans borde ha gått till nån mer hängiven än mig.
Brytpunkten blir svår. Försöka förklara och känna skuldkänslor... Nya livet blir svårt. Jättemycket att ordna och tänka på, och jättenytt, hemskt, och allt hänger bara på mig. Det ger mig magont. Men jag har haft väldigt ont i magen här också.
Det här är inget "backpacker"-dataspel. Det räcker inte att klicka ja och nej och när man inte orkar mer trycka på escape. Men ibland känns det lite kul också. Lilla jag bor ensam på ett jugendherberge och knallar runt i Wien och frågar efter jobb.
Det kanske inte funkar alls. Men jag tror inte att jag kommer att ångra ett försök. Eller så är det just det jag kommer att göra, och allt blir jättehemskt, men...
Jag behöver ta risken. Och jag måste inte ta nån hänsyn till att jag "förstör" för mina nuvarande arbetsgivare.
You can do what you want to whenever you want to, do what you want to, there´s no one to stop you, sjunger Elliott smith för mig. Jag är 19 år, jag vill testa hur jag klarar mig, inte ha den här hästgården som mitt enda liv. Jag har bestämt mig. Har jag?
Självförakt och ynklighet
23/10
Har haft en konstig hemsk dag. Det är nåt fel på mig just nu, helt enkelt, måste va nåt tillfälligt. Från att jag vaknade hade jag tårar i ögonen, sen ägnade jag hela förmiddan åt nåt så enkelt som att kratta parkeringsplatsen, och ändå kändes livet så BOTTEN att jag gick och grinade nästan hela tiden, utan att riktigt fatta varför. Lugnade mig stundtals, sen igång igen. Tur att man fick vara ensam. När Harriet kom förbi var jag i ett lugnare tillstånd. Hon skulle med bilen in till Wien och pratade lite om dagen (se till att Reinhard inte glömmer hämta sin son på skolan...) och frågade sen hur det var med mig, har väl märkt att jag är nere. Jag sa som det var, att jag inte känner mig bra just nu. Långa arbetsdagar som jag inte är van vid, hemlängtan, ensamhet, brist på gemenskap eftersom Miriam och Krizan bara pratar slovakiska.
Och som vanligt när man pratar med Harriet rinner all styrka och ilska av en, och det enda man känner är självförakt och ynklighet. Det är mitt fel att jag blir slutkörd och trött, för jag är så ovan vid att arbeta, det är mitt fel att jag är ensam för jag försöker inte tillräckligt att prata med de trevliga tjejerna, det är mitt fel hela skiten, för jag var dum nog att åka hit och tro att en sån som jag skulle klara av nåt sånt här...
Och så har känslan "efter det här vågar jag vad som helst" bytts ut mot känslan "efter det här vågar jag ingenting alls mer". Och den verkliga smärtan kommer ju alltid när man börjar skylla allting på sig själv, det är då det blir värst.
Harriet verkade i alla fall fatta, sa att "det blir nog bättre så småningom", och att hon skulle försöka ge mig lite mer ledigt, nån halvdag ibland eller så. Men det fick mig inte att må bättre, tårarna fortsatte komma när jag blev ensam igen, verkade aldrig ta slut. Färdig med krattningen ägnade jag tiden åt att titt som tätt springa in på toan när jag inte pallade. Miriam hade lagat svingoda pumpabiffar åt mig, men min normala jätteaptit var bortflugen. Ägnade en halvtimme åt att låsa in mig på toan och försöka lugna mig men det hjälpte inte vidare. Nästa halva av min paus försökte jag läsa lite, samlade mig och gick för att avlösa Miriam med barnpassningen. Var vid det laget totalt slut, att vara förtvivlad tar så mycket energi. Måste ha sett halvdöd ut, för Miriam sa typ åt mig "gå och lägg dig och sov en stund till" och jag lade mig och halvsov i trekvart. Sen kändes det LITE bättre.
Men jag är verkligen konstig. Har väl mått rätt dåligt de flesta dagar senaste veckan men det här tog priset. Värsta deppchock. Var i stallet och grejade, och sen red jag min tredje lektion för Harriet. Hade Blakkur, som jag hade senaste lektionen också, då det inte gick bra alls. Men nu kändes det mycket bättre. Han drog inte med mig, och vi fick rikligt med beröm i både tölten och galoppen. Harriet sa efteråt att han hade gått jättebra, och är en inte alltför lätt häst, utan man måste "komma på" honom. Sen kändes allt ganska bra.
Det måste vara nån skitperiod jag är i just nu, som när som helst borde lätta. För det är ju faktiskt så att jag inte alls får lika mycket skäll av Reinhard längre (fast en del såklart), och inte så många Harrietkommentarer som förut. Och mitt jobb är ju inte så hemskt egentligen. Så jag får bara vänta och se vad som händer. Släpper det inte så står jag nog inte ut många dagar till, idag kände jag mig faktiskt som sjuk. Man kan inte jobba när man mår sådär. Det kan knappast gå mer neråt, men borde vända en aning, bli uthärdligt igen.
Har haft en konstig hemsk dag. Det är nåt fel på mig just nu, helt enkelt, måste va nåt tillfälligt. Från att jag vaknade hade jag tårar i ögonen, sen ägnade jag hela förmiddan åt nåt så enkelt som att kratta parkeringsplatsen, och ändå kändes livet så BOTTEN att jag gick och grinade nästan hela tiden, utan att riktigt fatta varför. Lugnade mig stundtals, sen igång igen. Tur att man fick vara ensam. När Harriet kom förbi var jag i ett lugnare tillstånd. Hon skulle med bilen in till Wien och pratade lite om dagen (se till att Reinhard inte glömmer hämta sin son på skolan...) och frågade sen hur det var med mig, har väl märkt att jag är nere. Jag sa som det var, att jag inte känner mig bra just nu. Långa arbetsdagar som jag inte är van vid, hemlängtan, ensamhet, brist på gemenskap eftersom Miriam och Krizan bara pratar slovakiska.
Och som vanligt när man pratar med Harriet rinner all styrka och ilska av en, och det enda man känner är självförakt och ynklighet. Det är mitt fel att jag blir slutkörd och trött, för jag är så ovan vid att arbeta, det är mitt fel att jag är ensam för jag försöker inte tillräckligt att prata med de trevliga tjejerna, det är mitt fel hela skiten, för jag var dum nog att åka hit och tro att en sån som jag skulle klara av nåt sånt här...
Och så har känslan "efter det här vågar jag vad som helst" bytts ut mot känslan "efter det här vågar jag ingenting alls mer". Och den verkliga smärtan kommer ju alltid när man börjar skylla allting på sig själv, det är då det blir värst.
Harriet verkade i alla fall fatta, sa att "det blir nog bättre så småningom", och att hon skulle försöka ge mig lite mer ledigt, nån halvdag ibland eller så. Men det fick mig inte att må bättre, tårarna fortsatte komma när jag blev ensam igen, verkade aldrig ta slut. Färdig med krattningen ägnade jag tiden åt att titt som tätt springa in på toan när jag inte pallade. Miriam hade lagat svingoda pumpabiffar åt mig, men min normala jätteaptit var bortflugen. Ägnade en halvtimme åt att låsa in mig på toan och försöka lugna mig men det hjälpte inte vidare. Nästa halva av min paus försökte jag läsa lite, samlade mig och gick för att avlösa Miriam med barnpassningen. Var vid det laget totalt slut, att vara förtvivlad tar så mycket energi. Måste ha sett halvdöd ut, för Miriam sa typ åt mig "gå och lägg dig och sov en stund till" och jag lade mig och halvsov i trekvart. Sen kändes det LITE bättre.
Men jag är verkligen konstig. Har väl mått rätt dåligt de flesta dagar senaste veckan men det här tog priset. Värsta deppchock. Var i stallet och grejade, och sen red jag min tredje lektion för Harriet. Hade Blakkur, som jag hade senaste lektionen också, då det inte gick bra alls. Men nu kändes det mycket bättre. Han drog inte med mig, och vi fick rikligt med beröm i både tölten och galoppen. Harriet sa efteråt att han hade gått jättebra, och är en inte alltför lätt häst, utan man måste "komma på" honom. Sen kändes allt ganska bra.
Det måste vara nån skitperiod jag är i just nu, som när som helst borde lätta. För det är ju faktiskt så att jag inte alls får lika mycket skäll av Reinhard längre (fast en del såklart), och inte så många Harrietkommentarer som förut. Och mitt jobb är ju inte så hemskt egentligen. Så jag får bara vänta och se vad som händer. Släpper det inte så står jag nog inte ut många dagar till, idag kände jag mig faktiskt som sjuk. Man kan inte jobba när man mår sådär. Det kan knappast gå mer neråt, men borde vända en aning, bli uthärdligt igen.
måndag 18 november 2013
Slovakerna skulle aldrig klaga
22/10
Har just kommit in från en mörkerpromenad igen. Det är rätt skönt att bara trava rätt ut på täckten, och gå hur långt man vill, utan att bli störd av annat än avlägset billjud, och prassel från överrumplade rådjur. Jag behöver den absoluta ensamheten, den lugnar mig, och jag gillar mörkret. Men sen vänder man hemåt med tunga steg, in på rummet, där som vanligt "Alf" med slovakisk dubbning står på, medan Miriam då och då småskrattar för sig själv. Och jag är INTE ledig imorgon.
Förra veckan skulle jag vara ledig onsdag. Men tisdag kväll säger Harriet att det inte går, för de skulle hämta en hundvalp, och slovakerna får inte vara ensamma på gården när de åker bort (polisnojjan). Men "bli inte arg, det brukar inte hända att lediga dagen blir uppskjuten så här", säger de.
Nu idag har jag känt mig rätt bra, eftersom jag vetat att imorgon är jag ledig. Jag hade ju tänkt fara till Wien, och kolla upp svenska kyrkan och om nån där har några jobbtips. Men just som jag tänker käka en trevlig kvällsmat säger Harriet helt lugnt "du får vara ledig i övermorgon i stället". Jag tycker själv det är löjligt att det ska behöva kännas som världens undergång, men det är just vad det gör. Det är så jobbigt att ändra inställning. Dessutom har svenska kyrkan inte öppet på fredagar, och jag förklarade det, att jag ville se om jag kunde träffa några andra svenska ungdomar i Wien, och bad att få bli ledig nån dag i början på nästa vecka i stället, men det var nåt strul varje dag, och gick inte. Så jag vet inte... far nog till Wien på fredag och hänger omkring, så får jag åka dit igen senare.
Bara att kämpa på, så TUNGT. Tänker nu att jag sticker hem i mitten på november, och fixar praktik nånstans fram till jul (dagis, skola, hästställe, vad som helst) eller, om man kan göra så, kanske läsa upp mina tyskabetyg på komvux. Och sen får det bli Umeå, om pappa fixat iväg papprena, det vet jag inte. Om jag nu inte skulle hitta nåt annat jobb härnere. Då vore det perfekt, för jag skulle gärna vara kvar nu när jag kommit in i tyskan, och börjat känna till Wien lite. Jag vill bara inte vara just här, i detta hus med dessa människor.
Jag längtar så hemskt efter alla som jag tycker om, och som bryr sig om mig. Det är så otroligt mycket jag längtar efter som jag blir påmind om hela tiden, men det är säkert egentligen inte detaljerna jag längtar efter, utan grunden i det hela, känslan av trygghet, gemenskap, glädje. Fika på farmor och farfars baksida. Gå på isen en solig dag i stugan. Gå upp på kraftledningsberget med Henrik. Sitta i mammas lägenhet och käka ris och den där speciella grönsaksröran med cashewnötter. Lyssna på skivor med Nils. Och jag längtar såklart efter kompisarna, men de flesta är ju som jag också ute i världen. Men det är väl bara ett ord jag längtar efter, som sagt. Gemenskap. Att få känna att man betyder nåt, höra ihop med nån, ha riktigt roligt med nån, kunna spänna av och vara sig själv.
Jag kommer nog inte att hitta nån riktigt kompis här. Det finns ju snälla tjejer, men de flesta är bra mycket yngre än mig, och jag har inte hittat nån jag kan prata helt ärligt med. Så många frågar hur jag trivs härm och jag svarar "bra". Jag är ofta rätt trött och lite nere, och då är det svårt att orka bjuda till och försöka vara social också. En tjej som heter Stefanie är 20 år och har en häst här, är här varje dag, och hjälper till lite ibland. Henne borde jag egentligen kunna vara bra kompis med, men hon känns som att hon liksom ser ner på en, och hon kan komma med nån sur kommentar om jag gör nåt fel. Hon är ju duktig tävlingsryttare och har den mentaliteten. Det stämmer inte riktigt mellan oss, och ingen av oss bjuder väl till tillräckligt för att lätta upp det hela (känns bara tillgjort när jag försöker prata med henne).
Dana är väl det närmaste en kompis jag har, men hon har ju sin skola därborta i Slovakien, och jag kan inte träffa henne ofta. Själv har jag ju inte heller mycket tid.
Dag ut och dag in, det känns oändligt. Kan väl hända att det är bra för mig, jag kommer kanske inte att klaga lika mycket på framtida påfrestningar när jag minns det här. För jag har väl varit bortskämd, jag som hela livet bott i lättsamma sverige, haft det lätt för mig i skolan, haft trevliga föräldrar som man kunnat prata problem med... Det här är ett annat liv.
Slovakerna skulle aldrig klaga. Och själv är jag så uppfostrad att jag får dåligt samvete när Miriam jobbar mer än mig, när jag vet att hon har samma lön som mig och är duktigare och äldre. I stället skulle jag kunna anta platsen jag blivit tilldelad - jag står faktiskt snäppet högre upp än slovakerna. Eftersom jag är svensk, oberoende, kan stanna eller sticka hem utan att få ekonomiska bekymmer. Det är jag själv som placerar mig här längst nere, för nån känsla av att inte vilja delta i hela orättvisan. Det känns så taskigt när Miriam berättar att hon och Krizan ska komma överens om vem som ska vara ledig jul och vem som ska vara ledig nyår, eftersom båda har sina amiljer att fira med, men inte får vara lediga samtidigt. Själv hade jag ju planerat minst 2 veckors jullov, nåt sånt krav skulle Miriam aldrig kunna ställa. Hon måste alltid vara till lags, själv kan jag egentligen själv sätta regler (även om jag inte gör det), för jag måste inte jobba här. Jag kan göra tusen andra saker. Harriet och Reinhard är mer beroende av mig än jag av dom.
Jag blir så förbannad, att människor ska behöva leva så här, ett enda jobbande utan tid för sin familj. De är vana vid det, men ändå. Och så blir Harriet förbannad och muttrar över slovakernas konstiga moral, att de inte hör av sig när nåt strular till sig (det har hänt att Miriam blev sjuk när hon var ledig) och "Slovakien är ju ett u-land, de har inte ens telefon, morr morr". Jag får god lust att inte alls nicka instämmande utan förklara vad tacksamma de borde vara över att ha fullvuxen duktig arbetskraft som slavar utan att klaga till nästan ingen lön alls, och om de nu är så jobbiga med sin slovakiska moral, varför inte anställa österrikare? Jo för inga österrikare skulle nånsin ta ett sånt här SKITJOBB! Men det säger jag ju inte. Jag nickar instämmande.
Har just kommit in från en mörkerpromenad igen. Det är rätt skönt att bara trava rätt ut på täckten, och gå hur långt man vill, utan att bli störd av annat än avlägset billjud, och prassel från överrumplade rådjur. Jag behöver den absoluta ensamheten, den lugnar mig, och jag gillar mörkret. Men sen vänder man hemåt med tunga steg, in på rummet, där som vanligt "Alf" med slovakisk dubbning står på, medan Miriam då och då småskrattar för sig själv. Och jag är INTE ledig imorgon.
Förra veckan skulle jag vara ledig onsdag. Men tisdag kväll säger Harriet att det inte går, för de skulle hämta en hundvalp, och slovakerna får inte vara ensamma på gården när de åker bort (polisnojjan). Men "bli inte arg, det brukar inte hända att lediga dagen blir uppskjuten så här", säger de.
Nu idag har jag känt mig rätt bra, eftersom jag vetat att imorgon är jag ledig. Jag hade ju tänkt fara till Wien, och kolla upp svenska kyrkan och om nån där har några jobbtips. Men just som jag tänker käka en trevlig kvällsmat säger Harriet helt lugnt "du får vara ledig i övermorgon i stället". Jag tycker själv det är löjligt att det ska behöva kännas som världens undergång, men det är just vad det gör. Det är så jobbigt att ändra inställning. Dessutom har svenska kyrkan inte öppet på fredagar, och jag förklarade det, att jag ville se om jag kunde träffa några andra svenska ungdomar i Wien, och bad att få bli ledig nån dag i början på nästa vecka i stället, men det var nåt strul varje dag, och gick inte. Så jag vet inte... far nog till Wien på fredag och hänger omkring, så får jag åka dit igen senare.
Bara att kämpa på, så TUNGT. Tänker nu att jag sticker hem i mitten på november, och fixar praktik nånstans fram till jul (dagis, skola, hästställe, vad som helst) eller, om man kan göra så, kanske läsa upp mina tyskabetyg på komvux. Och sen får det bli Umeå, om pappa fixat iväg papprena, det vet jag inte. Om jag nu inte skulle hitta nåt annat jobb härnere. Då vore det perfekt, för jag skulle gärna vara kvar nu när jag kommit in i tyskan, och börjat känna till Wien lite. Jag vill bara inte vara just här, i detta hus med dessa människor.
Jag längtar så hemskt efter alla som jag tycker om, och som bryr sig om mig. Det är så otroligt mycket jag längtar efter som jag blir påmind om hela tiden, men det är säkert egentligen inte detaljerna jag längtar efter, utan grunden i det hela, känslan av trygghet, gemenskap, glädje. Fika på farmor och farfars baksida. Gå på isen en solig dag i stugan. Gå upp på kraftledningsberget med Henrik. Sitta i mammas lägenhet och käka ris och den där speciella grönsaksröran med cashewnötter. Lyssna på skivor med Nils. Och jag längtar såklart efter kompisarna, men de flesta är ju som jag också ute i världen. Men det är väl bara ett ord jag längtar efter, som sagt. Gemenskap. Att få känna att man betyder nåt, höra ihop med nån, ha riktigt roligt med nån, kunna spänna av och vara sig själv.
Jag kommer nog inte att hitta nån riktigt kompis här. Det finns ju snälla tjejer, men de flesta är bra mycket yngre än mig, och jag har inte hittat nån jag kan prata helt ärligt med. Så många frågar hur jag trivs härm och jag svarar "bra". Jag är ofta rätt trött och lite nere, och då är det svårt att orka bjuda till och försöka vara social också. En tjej som heter Stefanie är 20 år och har en häst här, är här varje dag, och hjälper till lite ibland. Henne borde jag egentligen kunna vara bra kompis med, men hon känns som att hon liksom ser ner på en, och hon kan komma med nån sur kommentar om jag gör nåt fel. Hon är ju duktig tävlingsryttare och har den mentaliteten. Det stämmer inte riktigt mellan oss, och ingen av oss bjuder väl till tillräckligt för att lätta upp det hela (känns bara tillgjort när jag försöker prata med henne).
Dana är väl det närmaste en kompis jag har, men hon har ju sin skola därborta i Slovakien, och jag kan inte träffa henne ofta. Själv har jag ju inte heller mycket tid.
Dag ut och dag in, det känns oändligt. Kan väl hända att det är bra för mig, jag kommer kanske inte att klaga lika mycket på framtida påfrestningar när jag minns det här. För jag har väl varit bortskämd, jag som hela livet bott i lättsamma sverige, haft det lätt för mig i skolan, haft trevliga föräldrar som man kunnat prata problem med... Det här är ett annat liv.
Slovakerna skulle aldrig klaga. Och själv är jag så uppfostrad att jag får dåligt samvete när Miriam jobbar mer än mig, när jag vet att hon har samma lön som mig och är duktigare och äldre. I stället skulle jag kunna anta platsen jag blivit tilldelad - jag står faktiskt snäppet högre upp än slovakerna. Eftersom jag är svensk, oberoende, kan stanna eller sticka hem utan att få ekonomiska bekymmer. Det är jag själv som placerar mig här längst nere, för nån känsla av att inte vilja delta i hela orättvisan. Det känns så taskigt när Miriam berättar att hon och Krizan ska komma överens om vem som ska vara ledig jul och vem som ska vara ledig nyår, eftersom båda har sina amiljer att fira med, men inte får vara lediga samtidigt. Själv hade jag ju planerat minst 2 veckors jullov, nåt sånt krav skulle Miriam aldrig kunna ställa. Hon måste alltid vara till lags, själv kan jag egentligen själv sätta regler (även om jag inte gör det), för jag måste inte jobba här. Jag kan göra tusen andra saker. Harriet och Reinhard är mer beroende av mig än jag av dom.
Jag blir så förbannad, att människor ska behöva leva så här, ett enda jobbande utan tid för sin familj. De är vana vid det, men ändå. Och så blir Harriet förbannad och muttrar över slovakernas konstiga moral, att de inte hör av sig när nåt strular till sig (det har hänt att Miriam blev sjuk när hon var ledig) och "Slovakien är ju ett u-land, de har inte ens telefon, morr morr". Jag får god lust att inte alls nicka instämmande utan förklara vad tacksamma de borde vara över att ha fullvuxen duktig arbetskraft som slavar utan att klaga till nästan ingen lön alls, och om de nu är så jobbiga med sin slovakiska moral, varför inte anställa österrikare? Jo för inga österrikare skulle nånsin ta ett sånt här SKITJOBB! Men det säger jag ju inte. Jag nickar instämmande.
Skönt med lite rutin
21/10
Har ägnat denna eftermiddag åt att ta en ridtur på Selur. Upptäckte att jag nog tycker mycket om att rida ändå, att rida själv är inte samma stress som när man leder turer och måste hålla koll på alla, hålla koll på tiden, välja lämplig väg och lämplig gångart. Selur är en go häst. Lugn och snäll, men inte slö. Men han hatar vattenpölar, det är lite jobbigt, gäller att hänga med i hans plötsliga sidosprång när han ser en vattendroppe på marken.
Efter den korta ridsvängen hjälpte jag till att ta in alla hästarna, smörjde eksem, borstade Fjölnir och Audur, tvättade Baldurs sår, höll Fjölnirs hov när veterinären petade i hans sår under hoven. Han är en go pålle, världens läckraste svarta hingst, men enormt snäll att handskas med. Åkte till Jägerhaus, fodrade katter och hästar, smörjde eksem, mockade utestallet, åkte tillbaks, smörjde Fjölnir lite, och var färdig. Så där ser de flesta eftermiddagarna ut, och det är skönt med lite rutin.
På förmiddagarna passar jag ofta Claudia, eller är ute i stallet och hjälper till (Reinhard kan inte själv hämta de hästar han ska rida, utan skriker alltid på nån att fixa dom, oftast mig). Att passa Claudia har ju ingen stressfaktor, men är jobbigt ändå, för tiden går så jättesakta. Man får mest agera robot och göra som hon säger när vi leker, hon är lite för egensinnig för att nappa på andras idéer. Men hon är söt. Det var ganska läckert när jag testade att lära henne lite svenska. Vi lekte doktor, och hon låg och blundade medan jag gav henne sprutor överallt, och sa vad kroppsdelarna hette på svenska. Hon verkade inte höra på, men vi gjorde den leken några gånger till, och så plötsligt en annan dag börjar ungen peka och med perfekt uttal säga "handen, finget, magen, knät, ögat". Hon hade snappat upp rubbet. Det går så lätt att lära sig språk för barn, det är konstigt. Claudia snackar ju slovakiska, men aldrig att hon råkar blanda ihop det med tyska eller råka säga nåt slovakiskt ord till nån tysktalande. Hon växlar snyggt mellan.
Ska upp sju imorgon och genomleva ännu en troligtvis grym förmiddag. men på torsdag är jag ledig och ska till Wien!
Har ägnat denna eftermiddag åt att ta en ridtur på Selur. Upptäckte att jag nog tycker mycket om att rida ändå, att rida själv är inte samma stress som när man leder turer och måste hålla koll på alla, hålla koll på tiden, välja lämplig väg och lämplig gångart. Selur är en go häst. Lugn och snäll, men inte slö. Men han hatar vattenpölar, det är lite jobbigt, gäller att hänga med i hans plötsliga sidosprång när han ser en vattendroppe på marken.
Efter den korta ridsvängen hjälpte jag till att ta in alla hästarna, smörjde eksem, borstade Fjölnir och Audur, tvättade Baldurs sår, höll Fjölnirs hov när veterinären petade i hans sår under hoven. Han är en go pålle, världens läckraste svarta hingst, men enormt snäll att handskas med. Åkte till Jägerhaus, fodrade katter och hästar, smörjde eksem, mockade utestallet, åkte tillbaks, smörjde Fjölnir lite, och var färdig. Så där ser de flesta eftermiddagarna ut, och det är skönt med lite rutin.
På förmiddagarna passar jag ofta Claudia, eller är ute i stallet och hjälper till (Reinhard kan inte själv hämta de hästar han ska rida, utan skriker alltid på nån att fixa dom, oftast mig). Att passa Claudia har ju ingen stressfaktor, men är jobbigt ändå, för tiden går så jättesakta. Man får mest agera robot och göra som hon säger när vi leker, hon är lite för egensinnig för att nappa på andras idéer. Men hon är söt. Det var ganska läckert när jag testade att lära henne lite svenska. Vi lekte doktor, och hon låg och blundade medan jag gav henne sprutor överallt, och sa vad kroppsdelarna hette på svenska. Hon verkade inte höra på, men vi gjorde den leken några gånger till, och så plötsligt en annan dag börjar ungen peka och med perfekt uttal säga "handen, finget, magen, knät, ögat". Hon hade snappat upp rubbet. Det går så lätt att lära sig språk för barn, det är konstigt. Claudia snackar ju slovakiska, men aldrig att hon råkar blanda ihop det med tyska eller råka säga nåt slovakiskt ord till nån tysktalande. Hon växlar snyggt mellan.
Ska upp sju imorgon och genomleva ännu en troligtvis grym förmiddag. men på torsdag är jag ledig och ska till Wien!
Då har det bara gått en timme
20/10
Mitt självförtroende sjunker bara. Det kändes som att det höll på att bli lite bättre för nåt tag sen, men nu..? Nej. Inget speciellt har hänt, det är bara ett grundläge nere i botten. Sen blir klockan sju, man käkar kvällsmat och mår bra och tycker att det här ska jag väl klara ett tag till, men sen kommer nästa dag, och allt är lika skit igen. Varje gång jag räknat dagarna jag varit här hoppas jag att tiden ska ha rusat iväg, men då har det bara gått en timme sen sist.
Jag har nu varit här i över 5 veckor. Då borde jag rimligtvis ha stabiliserat mig och börjat trivas. Men jag känner mig fortfarande som en nybörjare som inte duger nånting till. Tänk att bara packa ihop och sticka ifrån alltihop... men på nåt vis är det som att jag sitter fast här ändå. Hur det än är, är jag så rädd för vad de tycker om mig, rädd för att göra dem arga, så rädd för att de kommentarer de skulle ge mig skulle knäcka mig totalt.
Säkert är jag i en dålig känslig period. Men om det fortsätter så här och inte vänder, då går det bara inte längre. Jag har tappat lusten för exakt allt nu.
Jag vet att de behöver mig, och att det skulle strula till det om jag slutade. Samtidigt får de mig att känna mig så ovälkommen i deras liv. Jag skulle vilja bara sticka, kanske visa att de får ändra lite i sitt agerande mot sina anställda om de vill få det att funka. För om detta vore ett toppställe att jobba på skulle de ju ha kö av österrikiska tjejer som vill ta ett sabbatsår. Varför ska jag offra så mycket av mig själv för deras skull, när jag själv inte får ut så mycket mer än tyskaträning.
Jag har inget intresse här just nu. Känner inte för nånting. Inte här. Däremot känner jag för allt som inte är här. Ta ett tåg till nånstans i alperna, gå på stan i Wien, vad som helst. Vill bara bort!!
Nu är klockan åtta och jag har just tagit en snabb promenadrunda i mörkret. Det var skönt, frisk luft, ensamhet, mörker och stjärnhimmel. Det är nåt speciellt med höstpromenader. Men tyvärr såg jag knappt vägen, och definitivt inte vattenpölarna.
Det är förmiddagarna som är värst, fram till sådär två-tre. Sen går tiden fort, och det mesta känns okej. Men den jobbiga tiden är ju ändå största delen av dagen. Nu har jag ett par dagar börjat vid sju, och dessutom sovit dåligt några nätter, och varit förkyld. Har hostan kvar, och inte ens en normal höstförkylning får man ha ifred, utan så fort jag hostar börjar Miriam muttra om "medicamente". Okej, hon är bara omtänksam, men hur många gånger ska jag behöva förklara att det går över av sig själv? Finns det inte förkylningar i Slovakien?
Var i Bratislava i fredags, det var kul. Var med Dana, Miriams dotter, lite överallt och kollade på saker. Så har man varit i ännu ett land, ytterligare en huvudstad. Jag börjar bli riktigt berest. Det är så kul att komma till nya ställen, jag älskar det! Man får samma känsla som man hade när man var liten och gjorde nåt spännande, blir ivrig och glad. Dana är jättesnäll, men inte den där personen att totalt anförtro sig åt som jag skulle behöva. Men man kanske inte blir psykiskt sjuk för att man i några månader knappt har nåt socialt liv eller?
Mitt självförtroende sjunker bara. Det kändes som att det höll på att bli lite bättre för nåt tag sen, men nu..? Nej. Inget speciellt har hänt, det är bara ett grundläge nere i botten. Sen blir klockan sju, man käkar kvällsmat och mår bra och tycker att det här ska jag väl klara ett tag till, men sen kommer nästa dag, och allt är lika skit igen. Varje gång jag räknat dagarna jag varit här hoppas jag att tiden ska ha rusat iväg, men då har det bara gått en timme sen sist.
Jag har nu varit här i över 5 veckor. Då borde jag rimligtvis ha stabiliserat mig och börjat trivas. Men jag känner mig fortfarande som en nybörjare som inte duger nånting till. Tänk att bara packa ihop och sticka ifrån alltihop... men på nåt vis är det som att jag sitter fast här ändå. Hur det än är, är jag så rädd för vad de tycker om mig, rädd för att göra dem arga, så rädd för att de kommentarer de skulle ge mig skulle knäcka mig totalt.
Säkert är jag i en dålig känslig period. Men om det fortsätter så här och inte vänder, då går det bara inte längre. Jag har tappat lusten för exakt allt nu.
Jag vet att de behöver mig, och att det skulle strula till det om jag slutade. Samtidigt får de mig att känna mig så ovälkommen i deras liv. Jag skulle vilja bara sticka, kanske visa att de får ändra lite i sitt agerande mot sina anställda om de vill få det att funka. För om detta vore ett toppställe att jobba på skulle de ju ha kö av österrikiska tjejer som vill ta ett sabbatsår. Varför ska jag offra så mycket av mig själv för deras skull, när jag själv inte får ut så mycket mer än tyskaträning.
Jag har inget intresse här just nu. Känner inte för nånting. Inte här. Däremot känner jag för allt som inte är här. Ta ett tåg till nånstans i alperna, gå på stan i Wien, vad som helst. Vill bara bort!!
Nu är klockan åtta och jag har just tagit en snabb promenadrunda i mörkret. Det var skönt, frisk luft, ensamhet, mörker och stjärnhimmel. Det är nåt speciellt med höstpromenader. Men tyvärr såg jag knappt vägen, och definitivt inte vattenpölarna.
Det är förmiddagarna som är värst, fram till sådär två-tre. Sen går tiden fort, och det mesta känns okej. Men den jobbiga tiden är ju ändå största delen av dagen. Nu har jag ett par dagar börjat vid sju, och dessutom sovit dåligt några nätter, och varit förkyld. Har hostan kvar, och inte ens en normal höstförkylning får man ha ifred, utan så fort jag hostar börjar Miriam muttra om "medicamente". Okej, hon är bara omtänksam, men hur många gånger ska jag behöva förklara att det går över av sig själv? Finns det inte förkylningar i Slovakien?
Var i Bratislava i fredags, det var kul. Var med Dana, Miriams dotter, lite överallt och kollade på saker. Så har man varit i ännu ett land, ytterligare en huvudstad. Jag börjar bli riktigt berest. Det är så kul att komma till nya ställen, jag älskar det! Man får samma känsla som man hade när man var liten och gjorde nåt spännande, blir ivrig och glad. Dana är jättesnäll, men inte den där personen att totalt anförtro sig åt som jag skulle behöva. Men man kanske inte blir psykiskt sjuk för att man i några månader knappt har nåt socialt liv eller?
Orättvist
13 oktober
Fick lön i alla fall. nu har jag så jag tar mig hem, och lite till. Om jag skulle vilja.
Ska väl va glad att jag inte är Miriam, att jag inte är Krizan. Att vara över 50, en vuxen människa med ungar hemma, och behöva knega och slava på det här sättet, som man gjort hela livet. Så orättvist. Jag skulle skämmas ifall jag anställde folk på det viset. Men de behöver ju jobbet, de vill ju inte sluta, allt är frivilligt. Att det ska behöva vara så...
Själv kan jag när jag vill sticka hem till ett högstandardliv.
Men nu är min lunchpaus över. SKIT!
Fick lön i alla fall. nu har jag så jag tar mig hem, och lite till. Om jag skulle vilja.
Ska väl va glad att jag inte är Miriam, att jag inte är Krizan. Att vara över 50, en vuxen människa med ungar hemma, och behöva knega och slava på det här sättet, som man gjort hela livet. Så orättvist. Jag skulle skämmas ifall jag anställde folk på det viset. Men de behöver ju jobbet, de vill ju inte sluta, allt är frivilligt. Att det ska behöva vara så...
Själv kan jag när jag vill sticka hem till ett högstandardliv.
Men nu är min lunchpaus över. SKIT!
söndag 17 november 2013
Stå ut
12 oktober
Ibland känns det som oöverstigligt att ens stå ut en vecka till här. Så fort ett tåg åker förbi önskar jag att jag var på det. Vill bara bort! Känns krångligt att hitta ett annat jobb härnere, jag kan ju inte hålla på och krångla med annonser och telefonsamtal medan jag jobbar här. Det skulle vara via svenska kyrkan då, om nån svensk familj kanske skulle vilja ha en au-pair.
Är det nåt jag jag tycker är jobbigt med delat rum så är det att man inte får bestämma över tv:n. Visst får jag se på nåt om jag vill, men jag gillar bäst att slökolla medan jag gör nåt annat, och vill inte se nåt speciellt, så nu blir det slovakisk tv för hela slanten, som jag inte fattar nåt av. Vi har en outtalad regel att man får vara aktivt vaken hur länge man vill, med lampa och tv på, även om den andra sover. Det är ju bra, och Miriam sover jättegott, men jag däremot har svårt för det om det är jag som vill somna först. Gitarren är också lite problem, jag kan ju inte sitta och spela obesvärat när Miriam är i rummet, bara plinka lite. Tack gode gud att jag köpte min cd-freestyle. Nu kan jag somna till musik ifall jag har lust. Annars är musiken ett lite otillfredsställt behov. Jag längtar efter att spela trummor, spela i band, spela in blandband...
Jag börjar känna till de flesta folken nu i alla fall, det är mest ungdomar med egna hästar, och deras mammor och pappor som dricker kaffe. Aningens överklass, de flesta. Men trevliga och vänliga. En kille här är kanske bara nåt år äldre än Henrik, men har egen häst, tävlar, och är jätteduktig. Han är rätt söt där han sitter som en liten ärta på sin stora häst, och töltar jättefint.
Jag ska snart hålla nybörjarlektion, men jag har kollat på 3 stycken nu, så det bör inte bli nåt problem. Ungarna är söta och duktiga. Det är inte så mycket vuxna nybörjare här. Det är inte som i sverige, att man sätter upp nybörjare på hästarna och rider ut på tur. Det är väl på både gott och ont. De får ju väldigt sällan nya kunder, samtidigt så blir det ju säkrare på turerna. De är kanske rädda för att bli stämda eller så, jag vet inte.
Nu i helgen har jag haft det ganska bra egentligen, för Harriet och Reinhard har varit borta. Jag har fått lägga upp det själv hela tiden. Men när de kommer hem imorgon funkar det inte så längre. Då ska man finnas till hands att skrikas på. Men jag ska försöka stå ut.
Ibland känns det som oöverstigligt att ens stå ut en vecka till här. Så fort ett tåg åker förbi önskar jag att jag var på det. Vill bara bort! Känns krångligt att hitta ett annat jobb härnere, jag kan ju inte hålla på och krångla med annonser och telefonsamtal medan jag jobbar här. Det skulle vara via svenska kyrkan då, om nån svensk familj kanske skulle vilja ha en au-pair.
Är det nåt jag jag tycker är jobbigt med delat rum så är det att man inte får bestämma över tv:n. Visst får jag se på nåt om jag vill, men jag gillar bäst att slökolla medan jag gör nåt annat, och vill inte se nåt speciellt, så nu blir det slovakisk tv för hela slanten, som jag inte fattar nåt av. Vi har en outtalad regel att man får vara aktivt vaken hur länge man vill, med lampa och tv på, även om den andra sover. Det är ju bra, och Miriam sover jättegott, men jag däremot har svårt för det om det är jag som vill somna först. Gitarren är också lite problem, jag kan ju inte sitta och spela obesvärat när Miriam är i rummet, bara plinka lite. Tack gode gud att jag köpte min cd-freestyle. Nu kan jag somna till musik ifall jag har lust. Annars är musiken ett lite otillfredsställt behov. Jag längtar efter att spela trummor, spela i band, spela in blandband...
Jag börjar känna till de flesta folken nu i alla fall, det är mest ungdomar med egna hästar, och deras mammor och pappor som dricker kaffe. Aningens överklass, de flesta. Men trevliga och vänliga. En kille här är kanske bara nåt år äldre än Henrik, men har egen häst, tävlar, och är jätteduktig. Han är rätt söt där han sitter som en liten ärta på sin stora häst, och töltar jättefint.
Jag ska snart hålla nybörjarlektion, men jag har kollat på 3 stycken nu, så det bör inte bli nåt problem. Ungarna är söta och duktiga. Det är inte så mycket vuxna nybörjare här. Det är inte som i sverige, att man sätter upp nybörjare på hästarna och rider ut på tur. Det är väl på både gott och ont. De får ju väldigt sällan nya kunder, samtidigt så blir det ju säkrare på turerna. De är kanske rädda för att bli stämda eller så, jag vet inte.
Nu i helgen har jag haft det ganska bra egentligen, för Harriet och Reinhard har varit borta. Jag har fått lägga upp det själv hela tiden. Men när de kommer hem imorgon funkar det inte så längre. Då ska man finnas till hands att skrikas på. Men jag ska försöka stå ut.
Sticker jag är det inget misslyckande
11 oktober
Om 2 månader far jag hem. Det här är inget man orkar i längden, även om det är bra erfarenhet och jag lär mig massor. Man vill nog ha lite kul också. När man är 19 år och flyttar hemifrån är det kanske med förhoppningen att få ett eget liv, och det har man inte här.
Sticker jag till jul är det inget misslyckande. Här brukar ingen stanna länge, så folk har blivit förvånade när jag sagt att jag kanske ska vara här ett år.
Men vad Harriet tycker vet jag inte, hon kanske blir besviken på mig. Miriam ska kanske sluta efter jul, då blir det ju kris för dom.
Men jag har ställt in mig nu. En tredjedel är fixad. Två tredjedelar kvar. Cirka åtta lediga dagar kvar, bara. Men sen då? Umeå kanske. Helst annat jobb i Österrike, men det kan jag nog glömma. Vad härligt det ska bli att få ett liv i alla fall. Man klarar av ett halvjobbigt arbete ifall man har en meningsfull fritid, och man klarar av att inte ha nån fritid om man stortrivs med sitt arbete. Detta jobb skulle vara helt okej ifall jag hade femdagarsvecka och slutade fem varje dag, och kunde ägna kvällarna åt att träffa kompisar, och sticka nånstans på helgerna. Nu har jag varken kompisar, fritid, eller roliga arbetskompisar. Hästarna är jag inte less på, men ridsuget har nästan försvunnit. Jag får inte ha kul när jag rider, att leda turer är spänt, och även annars spänner jag mig för att rida så bra som möjligt så inte Harriet ska tycka att jag är en loser i sadeln, men det tycker hon ändå. Och allt är så pedantiskt, jag passar inte alls in.
Två månader... det överlever jag väl. 60-70 dagar, sen sätter jag mig på tåget till Wien, byter på südbahnhof, checkar in på flygplatsen, och åker hem till Sverige, som är julpyntat och vitt av snö. Jag träffar alla igen, bygger snökoja med Henrik, tjafsar med pappa om kökets ordning, eller kanske inte, jag kanske blivit noggrannare nu, jag också. Tar det lugnt ett tag. Men sen sticker jag. Nånstans. För jag längtar inte riktigt hem, jag vill bara bort härifrån.
Men först ska jag stå ut. En månad... och en månad till... Försöker att verkligen KÄNNA hur långt det är tills det är över. För 2 månade sen var det den 11 augusti, jag hade börjat träna med Mjölnir inför tävlingen. Inte alltför längesen. Tänk vad snabbt den månaden fram till resan gick, här sniglar det sig, timme för timme, dag för dag.
Men jag har mitt liv framför mig.
Om 2 månader far jag hem. Det här är inget man orkar i längden, även om det är bra erfarenhet och jag lär mig massor. Man vill nog ha lite kul också. När man är 19 år och flyttar hemifrån är det kanske med förhoppningen att få ett eget liv, och det har man inte här.
Sticker jag till jul är det inget misslyckande. Här brukar ingen stanna länge, så folk har blivit förvånade när jag sagt att jag kanske ska vara här ett år.
Men vad Harriet tycker vet jag inte, hon kanske blir besviken på mig. Miriam ska kanske sluta efter jul, då blir det ju kris för dom.
Men jag har ställt in mig nu. En tredjedel är fixad. Två tredjedelar kvar. Cirka åtta lediga dagar kvar, bara. Men sen då? Umeå kanske. Helst annat jobb i Österrike, men det kan jag nog glömma. Vad härligt det ska bli att få ett liv i alla fall. Man klarar av ett halvjobbigt arbete ifall man har en meningsfull fritid, och man klarar av att inte ha nån fritid om man stortrivs med sitt arbete. Detta jobb skulle vara helt okej ifall jag hade femdagarsvecka och slutade fem varje dag, och kunde ägna kvällarna åt att träffa kompisar, och sticka nånstans på helgerna. Nu har jag varken kompisar, fritid, eller roliga arbetskompisar. Hästarna är jag inte less på, men ridsuget har nästan försvunnit. Jag får inte ha kul när jag rider, att leda turer är spänt, och även annars spänner jag mig för att rida så bra som möjligt så inte Harriet ska tycka att jag är en loser i sadeln, men det tycker hon ändå. Och allt är så pedantiskt, jag passar inte alls in.
Två månader... det överlever jag väl. 60-70 dagar, sen sätter jag mig på tåget till Wien, byter på südbahnhof, checkar in på flygplatsen, och åker hem till Sverige, som är julpyntat och vitt av snö. Jag träffar alla igen, bygger snökoja med Henrik, tjafsar med pappa om kökets ordning, eller kanske inte, jag kanske blivit noggrannare nu, jag också. Tar det lugnt ett tag. Men sen sticker jag. Nånstans. För jag längtar inte riktigt hem, jag vill bara bort härifrån.
Men först ska jag stå ut. En månad... och en månad till... Försöker att verkligen KÄNNA hur långt det är tills det är över. För 2 månade sen var det den 11 augusti, jag hade börjat träna med Mjölnir inför tävlingen. Inte alltför längesen. Tänk vad snabbt den månaden fram till resan gick, här sniglar det sig, timme för timme, dag för dag.
Men jag har mitt liv framför mig.
tisdag 1 oktober 2013
Jag är inte dum och jag är inte lat
1 oktober
Klockan är halvtio på kvällen, snart sovdags. Imorgon ska jag stressa upp och fixa en del grejer, så småningom åka till Jägerhaus, ett skruttställe där de har hagar och utestall och just nu tre hästar. Ska mocka där, fodra vildkatter och hästar. Sen ska jag kontrollera eksemhästarna här i stallet, tvätta Baldurs sår, hjälpa till i huset och leka med Johanna. Och sen, äntligen, ska jag och Miriam åka iväg med tåget till Wien, och sen nära tre timmars härlig resa till Graz. Där ska vi bo på Lenas (hon svensken som fixade mitt jobb) pojkväns gård. Det gör även Loidl-familjen, men jag och Miriam fick inte plats i bilen. Lena är där, så då får jag träffa henne, och en svensk tjej som jobbar där ska jag dela rum med. Äntligen prata svenska. Jag har "ledigt" denna helg. Ska bara slappa, se på islandshästtävlingarna, och njuta av att vara på ett nytt ställe. Det här kan nog bli riktigt kul.
Söndag kväll ska jag få åka med några okända folk till Wien, där jag sover och tar tåget hit måndag morgon. Harriet har faktiskt kämpat en del för att ordna till allting åt mig, jag har inte behövt tänka nåt.
Men det känns ofta som att jag hamnat lite fel. Som det känns nu tror jag knappast att jag orkar längre än till jul. Har man såna här arbetstider bör man nog ha ett riktigt roligt och trivsamt arbete för att det ska funka, och inte går jag direkt och spyr på mitt arbete, men det är ändå jobbiga grejer. Det är kul med variation, men jag tror att jag är en person som behöver veta säkert vad jag ska göra, vad som är mina uppgifter. Det blir så mycket irrande, och hela tiden måste man fråga vad man ska göra för att i nästa sekund höra ett rop av någon som är sur för att man inte är där just då. Och så händer det att jag frågar Harriet, hon säger att jag ska hjälpa Reinhard, han säger att jag ska vänta ett tag, och så kommer Harriet och är sur för att jag bara står där...
I morse när Harriet skrivit på en lapp att jag skulle åka till Jägerhaus och jag inte hittade nycklarna, stack jag ut till stallet och letade Reinhard som inte var där, jag frågade Krizan, funderade, gick in igen, och då sa Harriet "VAR har du varit?", och när jag förklarade tyckte hon det var hemskt att jag ägnat hela 20 minuter åt att i stort sett inte göra nånting (men hon låg ju och sov). Det är det där att man helt enkelt inte FÅR ha nån dötid. Jag får ofta dagens uppgifter på ett papper, men det är inte så mycket, så då har man en massa tid över när man ska göra allt som behövs och aldrig nåt i onödan, och är jobbig ifall man hela tiden frågar, och oftast om man hittar på nåt själv är man dum. Jag HATAR sånt där. Jag vill kunna slappna av, sköta mig själv, känna att jag gör ett bra jobb. Jag skulle också ha lättare att skaffa kompisar ifall jag kände att jag faktiskt kunde få ta en liten paus och snacka lite med nån ridtjej, men det går ju inte. Arbetstid är arbetstid, och hela mitt liv är ju en enda arbetstid eftersom jag knappt har nån fritid. Det är väl lite onormalt egentligen?
Jag tänker i alla fall höra med dom på svenska kyrkan i Wien om de har nåt förslag på vad man kan hitta på, för skulle jag hitta nåt annat jobb så har jag nog faktiskt inte så stora krav på typen av jobb. Ifall det skulle innebära att man fick umgås med folk, ha roligt ihop med andra, antingen under arbetstid eller fritid.
Nästa ledighet efter denna helg blir om två veckor, och då blir det nog Bratislava. Jag har träffat Miriams dotter, en snäll och gullig tjej, inte jättebra på engelska, men så att det går att snacka lite, så det ska bli kul att träffa henne i Bratislava och få se sig om lite där. Hon tyckte jag skulle hänga med till Prag sen också.
Var en dag i Wien förra veckan, det var kul. Det var en kick för självförtroendet att åka dit alldeles själv, gå omkring helt planlöst, och sen utan problem hitta tillbaka och komma på rätt tåg. När jag gick där kändes det som att jag kunnat gå omkring där en hel vecka utan att bli uttråkad, det var trist när dagen var över. Jag fattar inte längre hur jag kunnat vara nervös för att åka bort själv och sådär. Vad är det egentligen som kan hända?
Vet inte om jag är pjålig för att det hela känns lite tungt här. Jag vet ju att de inte vill mig nåt illa egentligen, och att nån annan kanske skulle vara duktigare på det här jobbet än jag. Men jag är inte dum och jag är inte lat, och jag behöver ibland få nåt berömmande ord, nån vänlig kommentar, bland alla anmärkningar, för jag FÖRSÖKER ju faktiskt, det skulle aldig falla mig in att försöka smita undan arbete, även om de tycks tro det. Det känns rätt ofta som att jag räknar tummarna, och så, äntligen, har ännu en dag gått, blivit undanstökad, en dag närmare min lediga dag. Sen går den, och man har hela skiten framför sig igen.
Men det KAN blir bättre. Ibland kan jag vara på bra humör också. Det kan ju hända att det blir oftare och oftare.
Klockan är halvtio på kvällen, snart sovdags. Imorgon ska jag stressa upp och fixa en del grejer, så småningom åka till Jägerhaus, ett skruttställe där de har hagar och utestall och just nu tre hästar. Ska mocka där, fodra vildkatter och hästar. Sen ska jag kontrollera eksemhästarna här i stallet, tvätta Baldurs sår, hjälpa till i huset och leka med Johanna. Och sen, äntligen, ska jag och Miriam åka iväg med tåget till Wien, och sen nära tre timmars härlig resa till Graz. Där ska vi bo på Lenas (hon svensken som fixade mitt jobb) pojkväns gård. Det gör även Loidl-familjen, men jag och Miriam fick inte plats i bilen. Lena är där, så då får jag träffa henne, och en svensk tjej som jobbar där ska jag dela rum med. Äntligen prata svenska. Jag har "ledigt" denna helg. Ska bara slappa, se på islandshästtävlingarna, och njuta av att vara på ett nytt ställe. Det här kan nog bli riktigt kul.
Söndag kväll ska jag få åka med några okända folk till Wien, där jag sover och tar tåget hit måndag morgon. Harriet har faktiskt kämpat en del för att ordna till allting åt mig, jag har inte behövt tänka nåt.
Men det känns ofta som att jag hamnat lite fel. Som det känns nu tror jag knappast att jag orkar längre än till jul. Har man såna här arbetstider bör man nog ha ett riktigt roligt och trivsamt arbete för att det ska funka, och inte går jag direkt och spyr på mitt arbete, men det är ändå jobbiga grejer. Det är kul med variation, men jag tror att jag är en person som behöver veta säkert vad jag ska göra, vad som är mina uppgifter. Det blir så mycket irrande, och hela tiden måste man fråga vad man ska göra för att i nästa sekund höra ett rop av någon som är sur för att man inte är där just då. Och så händer det att jag frågar Harriet, hon säger att jag ska hjälpa Reinhard, han säger att jag ska vänta ett tag, och så kommer Harriet och är sur för att jag bara står där...
I morse när Harriet skrivit på en lapp att jag skulle åka till Jägerhaus och jag inte hittade nycklarna, stack jag ut till stallet och letade Reinhard som inte var där, jag frågade Krizan, funderade, gick in igen, och då sa Harriet "VAR har du varit?", och när jag förklarade tyckte hon det var hemskt att jag ägnat hela 20 minuter åt att i stort sett inte göra nånting (men hon låg ju och sov). Det är det där att man helt enkelt inte FÅR ha nån dötid. Jag får ofta dagens uppgifter på ett papper, men det är inte så mycket, så då har man en massa tid över när man ska göra allt som behövs och aldrig nåt i onödan, och är jobbig ifall man hela tiden frågar, och oftast om man hittar på nåt själv är man dum. Jag HATAR sånt där. Jag vill kunna slappna av, sköta mig själv, känna att jag gör ett bra jobb. Jag skulle också ha lättare att skaffa kompisar ifall jag kände att jag faktiskt kunde få ta en liten paus och snacka lite med nån ridtjej, men det går ju inte. Arbetstid är arbetstid, och hela mitt liv är ju en enda arbetstid eftersom jag knappt har nån fritid. Det är väl lite onormalt egentligen?
Jag tänker i alla fall höra med dom på svenska kyrkan i Wien om de har nåt förslag på vad man kan hitta på, för skulle jag hitta nåt annat jobb så har jag nog faktiskt inte så stora krav på typen av jobb. Ifall det skulle innebära att man fick umgås med folk, ha roligt ihop med andra, antingen under arbetstid eller fritid.
Nästa ledighet efter denna helg blir om två veckor, och då blir det nog Bratislava. Jag har träffat Miriams dotter, en snäll och gullig tjej, inte jättebra på engelska, men så att det går att snacka lite, så det ska bli kul att träffa henne i Bratislava och få se sig om lite där. Hon tyckte jag skulle hänga med till Prag sen också.
Var en dag i Wien förra veckan, det var kul. Det var en kick för självförtroendet att åka dit alldeles själv, gå omkring helt planlöst, och sen utan problem hitta tillbaka och komma på rätt tåg. När jag gick där kändes det som att jag kunnat gå omkring där en hel vecka utan att bli uttråkad, det var trist när dagen var över. Jag fattar inte längre hur jag kunnat vara nervös för att åka bort själv och sådär. Vad är det egentligen som kan hända?
Vet inte om jag är pjålig för att det hela känns lite tungt här. Jag vet ju att de inte vill mig nåt illa egentligen, och att nån annan kanske skulle vara duktigare på det här jobbet än jag. Men jag är inte dum och jag är inte lat, och jag behöver ibland få nåt berömmande ord, nån vänlig kommentar, bland alla anmärkningar, för jag FÖRSÖKER ju faktiskt, det skulle aldig falla mig in att försöka smita undan arbete, även om de tycks tro det. Det känns rätt ofta som att jag räknar tummarna, och så, äntligen, har ännu en dag gått, blivit undanstökad, en dag närmare min lediga dag. Sen går den, och man har hela skiten framför sig igen.
Men det KAN blir bättre. Ibland kan jag vara på bra humör också. Det kan ju hända att det blir oftare och oftare.
tisdag 24 september 2013
Ensamrätt på att vara monster
23 september
The end of the tunnel is lightyears away
Går det här egentligen?
Jag hatar människan. "Mach mich nicht verrückt!" säger han för att jag inte sopar ur transporten på exakt hans sätt. Ska HAN säga! Det är jag som borde bli galen med en gnällspik omkring mig hela tiden.
Vad jag än gör vet jag att han kommer att gnälla. Gör jag inget blir han arg, gör jag något som inte måste göras blir han arg, gör jag något som är rätt på fel sätt blir han arg, förstås jag inte vad han säger blir han arg. Och aldrig kan man förklara sig på ett ordentligt sätt när man måste använda denna jäkla tyska. "Han är sådär, ta det inte personligt" säger Harriet. Okej, innebär det då att jag kan vara lika arg mot honom med ursäkten "ta det inte personligt"?
Varför ska han ha ensamrätt på att vara monster bara för att han är chef och vm-ryttare?
Jag kokar. Det värsta är att ångan lätt förvandlas till tårar om man inte passar sig.
Och ingen omkring mig kan fatta.
Men jag ska överleva minst en månadslön. Bara knappa tre veckor kvar. Sen kan allt ha blivit bättre. Eller inte. Då far jag hem.
The end of the tunnel is lightyears away
Går det här egentligen?
Jag hatar människan. "Mach mich nicht verrückt!" säger han för att jag inte sopar ur transporten på exakt hans sätt. Ska HAN säga! Det är jag som borde bli galen med en gnällspik omkring mig hela tiden.
Vad jag än gör vet jag att han kommer att gnälla. Gör jag inget blir han arg, gör jag något som inte måste göras blir han arg, gör jag något som är rätt på fel sätt blir han arg, förstås jag inte vad han säger blir han arg. Och aldrig kan man förklara sig på ett ordentligt sätt när man måste använda denna jäkla tyska. "Han är sådär, ta det inte personligt" säger Harriet. Okej, innebär det då att jag kan vara lika arg mot honom med ursäkten "ta det inte personligt"?
Varför ska han ha ensamrätt på att vara monster bara för att han är chef och vm-ryttare?
Jag kokar. Det värsta är att ångan lätt förvandlas till tårar om man inte passar sig.
Och ingen omkring mig kan fatta.
Men jag ska överleva minst en månadslön. Bara knappa tre veckor kvar. Sen kan allt ha blivit bättre. Eller inte. Då far jag hem.
måndag 23 september 2013
De är inte lätta att arbeta för
23 september
Saknar mest någon att prata med. Visst finns det några snälla hästtjejer som kommer några gånger i veckan, som man kan stallsnacka med, men det blir ju aldrig mer än just stallsnack, och jag har ännu väldigt svårt att hänga med i tyskan när de pladdrar på fort.
Nu när jag varit här i över en vecka vet jag nog vad som är bra här och vad som inte är bra.
Maten är helt okej. Samma torra tråkiga bröd får vi i personalen både till frukost och kvällsmat medan familjen äter yoghurt och annt gott, men man står ut. De är inte så väldigt köttätande faktiskt, utan det är mycket svamp, grönsaker, potatis och sånt. Jag äter exakt allt, är plötsligt inte ett dugg kräsen så länge man slipper köttet.
Boendet funkar helt okej. Miriam är snäll, det är som att att dela rum med en mormor ungefär. Hon snarkar, men jag sover bra ändå och vi störs inte av varann. Hon somnar även om lampan är tänd, teven på och så. Jag sover jättebra, och arbetstiderna är okej, börjar c:a halvnio, har en timmes paus efter maten, och slutar c:a sex-sju. Och så en ledig dag i veckan då. Det känns inte som att det sliter på mig.
Arbetsuppgifterna är jättebra. Jag får göra mycket varierat så det blir sällan tråkigt eller jobbigt. Och ridning i stort sett varje dag, inte helt fel. Hästarna är urmysiga. Många nya hästar att prova, och alltid rätt ut på täckterna i blåsvädret, så jag har nog snart vant mig av med den där lilla osäkerheten över att rida nya hästar. Mina favoriter är Flosi, en snäll och go femåring som jag har lett en tur på, Kveikur, en brun häst som är skitbra på flygande pass och alltid tar till det i stället för galopp, och Selur, en alldeles ny häst som kom för en halv vecka sen. Honom är det tänkt att jag ska försöka töltträna, för han grisepassar bara. Han är jättesöt och snäll, men lite spänd.
Miljön är ganska okej, lite väl platt bara, men mycket fina ridvägar. Några rätt höga berg ser man, men de är i Slovakien. Man ser en förort till Bratislava härifrån och det tar bara 25 minuter att åka dit tror jag hon sa. Miriam har sagt att hennes 18åriga dotter som kan engelska kan träffa mig där och visa runt mig i stan. Det skulle nog vara roligt.
Hustanten Miriam och stallgubben Krizan är båda trevliga, men det är synd att de inte kan mycket tyska. Miriam försöker gärna och går bra att kommunicera med, men Krizan kan just ingenting. Så de har ju varandra att babbla med vid matbordet och på rasterna och så, medan jag blir för mig själv. Det skulle va så härligt om det fanns en till person som också var personal men inte från slovakien, för det blir ju samhörighet i den lilla personalgruppen, men vad hjälper det när jag inte kan prata med dom.
Folket som kommer till gården är väldigt trevliga allihop, vänliga, och blir inte otåliga om man inte fattar vad de säger.
Men nu har vi kvar det som INTE känns bra just nu, och det råkar vara cheferna. I tre dagar har de varit på nåt passchampionat i tyskland, och en gubbe som heter Lorenz har varit här och hållt i det hela och då har allt varit hur bra som helst. Jag trivs ju faktiskt här om det inte vore för Reinhard och Harriet. Vet inte riktigt vad det är heller, men jag blir så himla irriterad hela tiden. Så fort man gör nån liten småsak fel eller glömmer nåt, eller missförstår, så blir de sura. Reinhard kan ge riktiga utskällningar, så gör inte Harriet, men hon har en speciell blick och tonfall som verkar på samma sätt. Och det är klart att man måste få göra fel, jag är i ett nytt land och allt är inte alls som hemma. De kunde väl ge mig några veckor till innan de kräver att exakt allt är perfekt, det mesta fixar jag ju. Det svåraste är att veta när nåt ska vara noga och exakt och när nåt ska göras bara snabbt. Det är så olika. Allt måste göras precis på DERAS sätt. Och själva kan de inte ens bädda sina egna sängar, slänga sina egna kläder till tvätten eller hälla upp dricka åt sig själva. De är inte nere på jorden riktigt. Jag som känner mig ganska ovan vid att betraktas som en andra klassens betjänt med låg lön, billig utländsk arbetskraft, får nåt slags revolutionsbegärskänslor. Men det är ändå det där att de gnäller på en som gör det jobbigt. Till exempel var det en dag när jag tog ett "tomt" tillfälle till att gå på toa, och då började Harriet att ropa argt på mig för att hon kommit på nåt. Jag tvingades ropa tillbaka att jag var i badrummet och när jag sen snabbt skyndade ner till köket sa hon surt att jag måste vara snabbare. Ska man inte ens få gå på toa? Sånt där är det hela tiden. Jag brukar kalla Reinhard och Harriet fula saker medan jag pratar med nån katt på svenska.
Men jag antar att det bara är att finna sig i allt. Jag måste lära mig klara av att ha någon som står över mig. Men de är inte lätta att arbeta för, och jag förstår varför de hela tiden haft en massa olika arbetare, det är väl många som inte vill stanna så länge. Skulle va intressant att höra vad som egenteligen hänt med den där svenska tjejen som den där Annelie sa "spårade ur totalt". Det var kanske inget större fel på henne, hon klarade säkert inte av att vara här bara.
Ibland önskar jag att jag hamnat på nån liten hästgård i alperna med en snäll tant som gjort allt för att jag skulle trivas. Men nu är det inte så, och jag kan ännu inte förutse hur denna tid kommer att bli. Ingen idé att ta ut nåt i förskott. Jag gillar ju själva jobbet, och bara jag kommit in i det hela kanske allt funkar bra. Och gör det inte det har jag ändå inte förlorat nåt, för efter det här vågar jag göra vad som helst känns det som. Bara att få se ett nytt land, eller en liten bit av det, få nya erfarenheter, rida, träna tyska (tycker att jag förstår bättre nu, men det kan vara inbillning), det är ju värt förlusten av några månader i mitt liv. För jag kommer inte att knäckas. Jag klarar det här. Men skulle verkligen behöva någon utomstående att prata med ibland, det är det som är tungt. Men det är bara att köra på.
Saknar mest någon att prata med. Visst finns det några snälla hästtjejer som kommer några gånger i veckan, som man kan stallsnacka med, men det blir ju aldrig mer än just stallsnack, och jag har ännu väldigt svårt att hänga med i tyskan när de pladdrar på fort.
Nu när jag varit här i över en vecka vet jag nog vad som är bra här och vad som inte är bra.
Maten är helt okej. Samma torra tråkiga bröd får vi i personalen både till frukost och kvällsmat medan familjen äter yoghurt och annt gott, men man står ut. De är inte så väldigt köttätande faktiskt, utan det är mycket svamp, grönsaker, potatis och sånt. Jag äter exakt allt, är plötsligt inte ett dugg kräsen så länge man slipper köttet.
Boendet funkar helt okej. Miriam är snäll, det är som att att dela rum med en mormor ungefär. Hon snarkar, men jag sover bra ändå och vi störs inte av varann. Hon somnar även om lampan är tänd, teven på och så. Jag sover jättebra, och arbetstiderna är okej, börjar c:a halvnio, har en timmes paus efter maten, och slutar c:a sex-sju. Och så en ledig dag i veckan då. Det känns inte som att det sliter på mig.
Arbetsuppgifterna är jättebra. Jag får göra mycket varierat så det blir sällan tråkigt eller jobbigt. Och ridning i stort sett varje dag, inte helt fel. Hästarna är urmysiga. Många nya hästar att prova, och alltid rätt ut på täckterna i blåsvädret, så jag har nog snart vant mig av med den där lilla osäkerheten över att rida nya hästar. Mina favoriter är Flosi, en snäll och go femåring som jag har lett en tur på, Kveikur, en brun häst som är skitbra på flygande pass och alltid tar till det i stället för galopp, och Selur, en alldeles ny häst som kom för en halv vecka sen. Honom är det tänkt att jag ska försöka töltträna, för han grisepassar bara. Han är jättesöt och snäll, men lite spänd.
Miljön är ganska okej, lite väl platt bara, men mycket fina ridvägar. Några rätt höga berg ser man, men de är i Slovakien. Man ser en förort till Bratislava härifrån och det tar bara 25 minuter att åka dit tror jag hon sa. Miriam har sagt att hennes 18åriga dotter som kan engelska kan träffa mig där och visa runt mig i stan. Det skulle nog vara roligt.
Hustanten Miriam och stallgubben Krizan är båda trevliga, men det är synd att de inte kan mycket tyska. Miriam försöker gärna och går bra att kommunicera med, men Krizan kan just ingenting. Så de har ju varandra att babbla med vid matbordet och på rasterna och så, medan jag blir för mig själv. Det skulle va så härligt om det fanns en till person som också var personal men inte från slovakien, för det blir ju samhörighet i den lilla personalgruppen, men vad hjälper det när jag inte kan prata med dom.
Folket som kommer till gården är väldigt trevliga allihop, vänliga, och blir inte otåliga om man inte fattar vad de säger.
Men nu har vi kvar det som INTE känns bra just nu, och det råkar vara cheferna. I tre dagar har de varit på nåt passchampionat i tyskland, och en gubbe som heter Lorenz har varit här och hållt i det hela och då har allt varit hur bra som helst. Jag trivs ju faktiskt här om det inte vore för Reinhard och Harriet. Vet inte riktigt vad det är heller, men jag blir så himla irriterad hela tiden. Så fort man gör nån liten småsak fel eller glömmer nåt, eller missförstår, så blir de sura. Reinhard kan ge riktiga utskällningar, så gör inte Harriet, men hon har en speciell blick och tonfall som verkar på samma sätt. Och det är klart att man måste få göra fel, jag är i ett nytt land och allt är inte alls som hemma. De kunde väl ge mig några veckor till innan de kräver att exakt allt är perfekt, det mesta fixar jag ju. Det svåraste är att veta när nåt ska vara noga och exakt och när nåt ska göras bara snabbt. Det är så olika. Allt måste göras precis på DERAS sätt. Och själva kan de inte ens bädda sina egna sängar, slänga sina egna kläder till tvätten eller hälla upp dricka åt sig själva. De är inte nere på jorden riktigt. Jag som känner mig ganska ovan vid att betraktas som en andra klassens betjänt med låg lön, billig utländsk arbetskraft, får nåt slags revolutionsbegärskänslor. Men det är ändå det där att de gnäller på en som gör det jobbigt. Till exempel var det en dag när jag tog ett "tomt" tillfälle till att gå på toa, och då började Harriet att ropa argt på mig för att hon kommit på nåt. Jag tvingades ropa tillbaka att jag var i badrummet och när jag sen snabbt skyndade ner till köket sa hon surt att jag måste vara snabbare. Ska man inte ens få gå på toa? Sånt där är det hela tiden. Jag brukar kalla Reinhard och Harriet fula saker medan jag pratar med nån katt på svenska.
Men jag antar att det bara är att finna sig i allt. Jag måste lära mig klara av att ha någon som står över mig. Men de är inte lätta att arbeta för, och jag förstår varför de hela tiden haft en massa olika arbetare, det är väl många som inte vill stanna så länge. Skulle va intressant att höra vad som egenteligen hänt med den där svenska tjejen som den där Annelie sa "spårade ur totalt". Det var kanske inget större fel på henne, hon klarade säkert inte av att vara här bara.
Ibland önskar jag att jag hamnat på nån liten hästgård i alperna med en snäll tant som gjort allt för att jag skulle trivas. Men nu är det inte så, och jag kan ännu inte förutse hur denna tid kommer att bli. Ingen idé att ta ut nåt i förskott. Jag gillar ju själva jobbet, och bara jag kommit in i det hela kanske allt funkar bra. Och gör det inte det har jag ändå inte förlorat nåt, för efter det här vågar jag göra vad som helst känns det som. Bara att få se ett nytt land, eller en liten bit av det, få nya erfarenheter, rida, träna tyska (tycker att jag förstår bättre nu, men det kan vara inbillning), det är ju värt förlusten av några månader i mitt liv. För jag kommer inte att knäckas. Jag klarar det här. Men skulle verkligen behöva någon utomstående att prata med ibland, det är det som är tungt. Men det är bara att köra på.
tisdag 17 september 2013
Explosion
29 augusti
Framtiden är en enda explosion.
Hejdå, vi ses nog till jul... Vad är det för konstigt snack, det känns som om man bara skämtar lite.
När jag sticker kommer det att sätta snurr på hela mitt liv, och inget kommer att bli som vanligt igen.
Det är väl så det måste vara nu.
Mitt rum kommer aldrig att vara mitt rum mer.
Min fina katt kommer inte att finnas mer.
Den här byn kommer att bli en nostalgisk plats, mitt hem någon annanstans.
Aldrig mer kommer jag att träffa min lillebror så gott som varje dag.
Explosion
Pang.
Jag vet inte vad som händer
vet inte hur det känns
Framtiden är en enda explosion.
Hejdå, vi ses nog till jul... Vad är det för konstigt snack, det känns som om man bara skämtar lite.
När jag sticker kommer det att sätta snurr på hela mitt liv, och inget kommer att bli som vanligt igen.
Det är väl så det måste vara nu.
Mitt rum kommer aldrig att vara mitt rum mer.
Min fina katt kommer inte att finnas mer.
Den här byn kommer att bli en nostalgisk plats, mitt hem någon annanstans.
Aldrig mer kommer jag att träffa min lillebror så gott som varje dag.
Explosion
Pang.
Jag vet inte vad som händer
vet inte hur det känns
onsdag 14 augusti 2013
Är det så mycket värre än att sticka till Umeå?
9 augusti
Vad är det jag ska slänga mig in i? Är det min stil att göra så? Fast egentligen, är det så mycket värre än att sticka till Umeå då? Vad jag än gör så kommer jag att lämna tryggheten, så är det bara, så det är väl lika bra att ta i ordentligt.
Österrike... Imorn ska jag ner på biblioteket och se om de har några böcker om landet. Inte tänkt på det förut.
Och sen har jag Mjölnir att tänka på. Tävlingsklädsel - panik! Måste ringa Åsa. Ska ringa Bea också, och kolla läget, så längesen. Måste kolla upp försäkringar. Boka plan snart.
Men nu är jag på väg.
Det blir kul.
Spännande och skitkul. Till att börja med.
Sen kan jag ju alltid fara hem.
Vad är det jag ska slänga mig in i? Är det min stil att göra så? Fast egentligen, är det så mycket värre än att sticka till Umeå då? Vad jag än gör så kommer jag att lämna tryggheten, så är det bara, så det är väl lika bra att ta i ordentligt.
Österrike... Imorn ska jag ner på biblioteket och se om de har några böcker om landet. Inte tänkt på det förut.
Och sen har jag Mjölnir att tänka på. Tävlingsklädsel - panik! Måste ringa Åsa. Ska ringa Bea också, och kolla läget, så längesen. Måste kolla upp försäkringar. Boka plan snart.
Men nu är jag på väg.
Det blir kul.
Spännande och skitkul. Till att börja med.
Sen kan jag ju alltid fara hem.
söndag 14 juli 2013
Less på allt
4 juli
Längesen jag skrev, har inte skrivit en rad sen jag kom hit till ön.
Jag har nog trivts här.
Men just nu är jag så fruktansvärt nere att jag bara vill låta bli att existera.
Less på allt, folk, ungar, halsont, baksmälleillamående, bortkommenhet, framtidsångest, sömnbrist, dåligt självförtroende, hela skiten.
Tål inte att tänka på nåt.
Varför måste jag vara just mig, just här, just nu?
Det brukar bli så att jag fnyser åt mina deppigheter i efterhand.
Men just nu... nu känns livet som att tvingas delta i VM i korvätning.
Längesen jag skrev, har inte skrivit en rad sen jag kom hit till ön.
Jag har nog trivts här.
Men just nu är jag så fruktansvärt nere att jag bara vill låta bli att existera.
Less på allt, folk, ungar, halsont, baksmälleillamående, bortkommenhet, framtidsångest, sömnbrist, dåligt självförtroende, hela skiten.
Tål inte att tänka på nåt.
Varför måste jag vara just mig, just här, just nu?
Det brukar bli så att jag fnyser åt mina deppigheter i efterhand.
Men just nu... nu känns livet som att tvingas delta i VM i korvätning.
tisdag 18 juni 2013
17 juni
17 juni
Stack till Jennifer och träffade också Pernilla, och ungarna, Linda 4, Lotta 1, Sigge 6 och André 7. Två söta shettisar på gården och en liten hund. Red sen ut på Blesi, en konstig väg. Han var en ursnäll töltmaskin.
Stack till Jennifer och träffade också Pernilla, och ungarna, Linda 4, Lotta 1, Sigge 6 och André 7. Två söta shettisar på gården och en liten hund. Red sen ut på Blesi, en konstig väg. Han var en ursnäll töltmaskin.
16 juni
16 juni
Åkte tåg till Norrköping. Där hämtade Elsa mig, och vi fikade. Sen for vi ut till ön, som verkar skitmysig. Har egen stuga med tv och stereo på Ingvar och Elsas gård, Jennifer bor ett par kilometer bort.
Åkte tåg till Norrköping. Där hämtade Elsa mig, och vi fikade. Sen for vi ut till ön, som verkar skitmysig. Har egen stuga med tv och stereo på Ingvar och Elsas gård, Jennifer bor ett par kilometer bort.
fredag 14 juni 2013
"Ha ett bra liv"
14 juni
Riktigt slö och härlig frukost vid tolvtiden. Sen for de flesta, men jag, Mia, Samuel, Madde och Alex var kvar och åkte båt och sådär. En härlig havsdag.
"Ha ett bra liv", och en stor kram, och Scott är borta ur mitt liv. Med största sannolikhet kommer jag aldrig mer att se honom. Nog var det nåt speciellt med den killen. Jag glömmer honom inte. Men på nåt vis har han redan blivit så fruktansvärt avlägsen, bara av vetskapen att jag inte kommer att träffa honom igen. Känns konstigt. Kanske lite vemodigt.
Riktigt slö och härlig frukost vid tolvtiden. Sen for de flesta, men jag, Mia, Samuel, Madde och Alex var kvar och åkte båt och sådär. En härlig havsdag.
"Ha ett bra liv", och en stor kram, och Scott är borta ur mitt liv. Med största sannolikhet kommer jag aldrig mer att se honom. Nog var det nåt speciellt med den killen. Jag glömmer honom inte. Men på nåt vis har han redan blivit så fruktansvärt avlägsen, bara av vetskapen att jag inte kommer att träffa honom igen. Känns konstigt. Kanske lite vemodigt.
13 juni
13 juni
Åkte på kvällen ut till Mias stuga, lekte lekar, grillade, myste. Det blev en sen natt.
Åkte på kvällen ut till Mias stuga, lekte lekar, grillade, myste. Det blev en sen natt.
onsdag 12 juni 2013
12 juni
12 juni
Fortfarande lite seg och aptitlös. Försökte skriva ett brev till Österrikarna. Jobbigt. På eftermiddan mådde jag äntligen hur bra som helst. Såg på Stand by me med Maria och spelade lite badminton.
Fortfarande lite seg och aptitlös. Försökte skriva ett brev till Österrikarna. Jobbigt. På eftermiddan mådde jag äntligen hur bra som helst. Såg på Stand by me med Maria och spelade lite badminton.
Jag kommer inte att dricka sådär igen
11 juni
Jag har en bra attityd till alkohol. Precis som många av mina kompisar kan jag tycka att det kan va trevligt att dricka en del, men det är omoget, dumt och totalt meningslöst att supa sig full. Varför gör folk det?
Varför ligger JAG här och mår illa, fortfarande, efter en hemsk illamåendefylld dag som kom efter en idiotisk kväll av höggradig fylla? Ibland är jag helt enkelt inte så klok som jag trott innan.
Men det kanske skulle hända nån gång, och nu har det gjort det, inget fruktansvärt har hänt, men jag kommer inte att dricka sådär igen. För jag hade inte kul. Jag var bara allmänt borta, minns några lösryckta fragment här och där... och sen vaknar man då dagen efter, mår jätteilla, och alla småler mot en, frågar om det ska bli gott med frukost, och berättar om dumma saker man inte kommer ihåg att man sagt och gjort. Som tur var inget värre, men jag hade visst varit nära att trilla i vattnet nån gång.
Och sen fortsätter dom småle lite mot en, där man sitter i skuggan och lidande försöker få i sig en halv kopp the, och måste gå och spy upp den i skogen, medan resten av gänget, de flesta åtminstone, käkar bacon och bönor till frukost. Visst, de var några till som var rätt fulla igår, men jag var nog värst, eftersom även de fulla kom ihåg hur enormt full jag var, medan jag inte ens minns vilka jag pratade med eller hur jag kom i säng.
Jag ska vara nykter resten av sommaren känns det som. Det blir åtminstone aldrig mer än en flaska vin åt gången. Det räcker.
Nu vet jag det.
Det kanske är en bra vetskap.
Jag har en bra attityd till alkohol. Precis som många av mina kompisar kan jag tycka att det kan va trevligt att dricka en del, men det är omoget, dumt och totalt meningslöst att supa sig full. Varför gör folk det?
Varför ligger JAG här och mår illa, fortfarande, efter en hemsk illamåendefylld dag som kom efter en idiotisk kväll av höggradig fylla? Ibland är jag helt enkelt inte så klok som jag trott innan.
Men det kanske skulle hända nån gång, och nu har det gjort det, inget fruktansvärt har hänt, men jag kommer inte att dricka sådär igen. För jag hade inte kul. Jag var bara allmänt borta, minns några lösryckta fragment här och där... och sen vaknar man då dagen efter, mår jätteilla, och alla småler mot en, frågar om det ska bli gott med frukost, och berättar om dumma saker man inte kommer ihåg att man sagt och gjort. Som tur var inget värre, men jag hade visst varit nära att trilla i vattnet nån gång.
Och sen fortsätter dom småle lite mot en, där man sitter i skuggan och lidande försöker få i sig en halv kopp the, och måste gå och spy upp den i skogen, medan resten av gänget, de flesta åtminstone, käkar bacon och bönor till frukost. Visst, de var några till som var rätt fulla igår, men jag var nog värst, eftersom även de fulla kom ihåg hur enormt full jag var, medan jag inte ens minns vilka jag pratade med eller hur jag kom i säng.
Jag ska vara nykter resten av sommaren känns det som. Det blir åtminstone aldrig mer än en flaska vin åt gången. Det räcker.
Nu vet jag det.
Det kanske är en bra vetskap.
10 juni
10 juni
Lugn dag, solade, spelade gitarr och så. Höll värsta konsert för Madde, och skrev en låt också. Sen har jag ju en sån mogen inställning till alkohol då, men det märktes inte denna kväll. Blandade vin, cider och champagne och blev enormt packad. De andra hade nog kul. Jag minns just ingenting.
Lugn dag, solade, spelade gitarr och så. Höll värsta konsert för Madde, och skrev en låt också. Sen har jag ju en sån mogen inställning till alkohol då, men det märktes inte denna kväll. Blandade vin, cider och champagne och blev enormt packad. De andra hade nog kul. Jag minns just ingenting.
9 juni
9 juni
Fixade tågbiljetter och sådär, sen åkte vi ut till Nettans stuga, 14 pers, de flesta från klassen. Det var kanske lite småtråkigt ett tag, men mysigt att sitta inne vid brasan. Småjobbigt med tågrälsen 5 meter från stugan och tutställe just där.
Fixade tågbiljetter och sådär, sen åkte vi ut till Nettans stuga, 14 pers, de flesta från klassen. Det var kanske lite småtråkigt ett tag, men mysigt att sitta inne vid brasan. Småjobbigt med tågrälsen 5 meter från stugan och tutställe just där.
8 juni
8 juni
Idag strulade jag med telesamtal och så. Det ser ut att bli Österrike-hästgård i höst, men Östergötland nu i sommar. Gjorde nog inte så mycket annat faktiskt.
Idag strulade jag med telesamtal och så. Det ser ut att bli Österrike-hästgård i höst, men Östergötland nu i sommar. Gjorde nog inte så mycket annat faktiskt.
fredag 7 juni 2013
6 juni
6 juni
Idag så var det bal som gällde, ganska hetsigt. Var hos Anna en sväng också på förmiddan. Fick träffa hennes rätt trevliga pojkvän Tim. Sen var det klänningsstress, och in på balen. Alla var ju fina. God mat var det, och många tal! Dansa hade jag inte stor lust med, men dansade sista dansen med Samuel i alla fall. Vakade in soluppgången på berget. Sorgligt.
Idag så var det bal som gällde, ganska hetsigt. Var hos Anna en sväng också på förmiddan. Fick träffa hennes rätt trevliga pojkvän Tim. Sen var det klänningsstress, och in på balen. Alla var ju fina. God mat var det, och många tal! Dansa hade jag inte stor lust med, men dansade sista dansen med Samuel i alla fall. Vakade in soluppgången på berget. Sorgligt.
5 juni
5 juni
Åkte in med Maria m.fl. Champagnefrukost hos Johanna, sen var det grusplan, svinkul. Sen lärarfika, och en del fick veta att de fått stipendier, 8000 kr. Härligt för dom. Gick ner på stan, sjöng slut på halsen, åkte hem och hade middag, fick en underbar svart stålsträngad akustisk gitarr. Var på studentfest i stan sen, några av oss hade småtråkigt.
Åkte in med Maria m.fl. Champagnefrukost hos Johanna, sen var det grusplan, svinkul. Sen lärarfika, och en del fick veta att de fått stipendier, 8000 kr. Härligt för dom. Gick ner på stan, sjöng slut på halsen, åkte hem och hade middag, fick en underbar svart stålsträngad akustisk gitarr. Var på studentfest i stan sen, några av oss hade småtråkigt.
4 juni
4 juni
Superstress på stan, fixa studentpresenter m.m. Sen åkte vi in till Annas student. De verkade ha jättekul. Fikade hos Anna sen. Sov hos mamma, ganska sent blev det nog.
Superstress på stan, fixa studentpresenter m.m. Sen åkte vi in till Annas student. De verkade ha jättekul. Fikade hos Anna sen. Sov hos mamma, ganska sent blev det nog.
3 juni
3 juni
Inga speciella bakiskänningar, bara lite lagom ont i magen. Hade knappt några lektioner.
Inga speciella bakiskänningar, bara lite lagom ont i magen. Hade knappt några lektioner.
2 juni
2 juni
Lugn och kort skoldag. Sen var det togaparty vid skolan. Det var rätt mysigt, vi satt vid brasan och pratade hela kvällen, ej jättemycket folk. Min kamera blev tyvärr nog snodd och jag lånade ut mitt liggunderlag till nån jag inte kände när jag gick. Dumt. Sov hos Elisabet, det var hårt, men jag sov gott.
Lugn och kort skoldag. Sen var det togaparty vid skolan. Det var rätt mysigt, vi satt vid brasan och pratade hela kvällen, ej jättemycket folk. Min kamera blev tyvärr nog snodd och jag lånade ut mitt liggunderlag till nån jag inte kände när jag gick. Dumt. Sov hos Elisabet, det var hårt, men jag sov gott.
tisdag 28 maj 2013
28 maj
28 maj
Spellektion. Jag HADE tränat på spelläxan idag. Sen åt jag mat på skolan och åkte hem. For in och klippte mig sen. Kort och mörktonat hår. Jag ser konstig ut, men tror att det blev bra. Var hos mamma hela kvällen.
Spellektion. Jag HADE tränat på spelläxan idag. Sen åt jag mat på skolan och åkte hem. For in och klippte mig sen. Kort och mörktonat hår. Jag ser konstig ut, men tror att det blev bra. Var hos mamma hela kvällen.
27 maj
27 maj
Koncentrationsdag i spanska. Jag, Madde och Mia hade restaurang i cafeterian och ritade mat som de fick. Det var svinkul faktiskt. Sen hade vi musikspelning, öppet hus. Jag var med på 6 av 12 låtar, rätt nervös, så det gick lite smådåligt. Men det värsta blev på den låt jag skulle spela gitarr på. Jag var totalt onervös och klantade till allt. Det ska ju vara nån balans. Andra omgången gick bäst. Låtar vi körde: jazzlåt, When mermaids cry, Still haven´t found..., Karma police, the end, och rooster (kulast).
Koncentrationsdag i spanska. Jag, Madde och Mia hade restaurang i cafeterian och ritade mat som de fick. Det var svinkul faktiskt. Sen hade vi musikspelning, öppet hus. Jag var med på 6 av 12 låtar, rätt nervös, så det gick lite smådåligt. Men det värsta blev på den låt jag skulle spela gitarr på. Jag var totalt onervös och klantade till allt. Det ska ju vara nån balans. Andra omgången gick bäst. Låtar vi körde: jazzlåt, When mermaids cry, Still haven´t found..., Karma police, the end, och rooster (kulast).
26 maj
26 maj
Religion och sen ryskaplugg, ångest. Sen gjordes då gymnasietidens sista prov, gick sådär, ej skitdåligt kanske. Hade bilen idag, for till gympalärarns stuga. Tråkig minigolf på usla banor, gott fika. Lyckades låsa in oss i bilen, sen lyckades jag nästan köra över Ingrids fot. Hade musikträning sen, jag fick slita hårt, spelade med fyra olika uppsättningar. Kul att de vill ha mig.
Religion och sen ryskaplugg, ångest. Sen gjordes då gymnasietidens sista prov, gick sådär, ej skitdåligt kanske. Hade bilen idag, for till gympalärarns stuga. Tråkig minigolf på usla banor, gott fika. Lyckades låsa in oss i bilen, sen lyckades jag nästan köra över Ingrids fot. Hade musikträning sen, jag fick slita hårt, spelade med fyra olika uppsättningar. Kul att de vill ha mig.
25 maj
25 maj
Musik med vimsharry pratandes om stämsång. Sen var det slöa lektioner. Stack och fikade hos Tor. Trevligt. Sen for jag hem och skulle plugga ryska, dödligt okoncentrerad. Vid tio tog jag en snabb promenad i skogen, då gick det bättre sen, men jag blev trött i stället.
Musik med vimsharry pratandes om stämsång. Sen var det slöa lektioner. Stack och fikade hos Tor. Trevligt. Sen for jag hem och skulle plugga ryska, dödligt okoncentrerad. Vid tio tog jag en snabb promenad i skogen, då gick det bättre sen, men jag blev trött i stället.
fredag 24 maj 2013
skulle kunna bli kär i vem som helst
24 maj
Mådde helt bra faktiskt. Sålde tidningen och sov sen ett bra tag, till halvtvå ungefär. Gjorde inget alls under hela dagen.
Jag HAR lätt för att småtända på killar, det är ju bara att konstatera. När 3 av de 4 killar som är med på en förfest är mer eller mindre intressanta, då kan jag ju inte vara så kräsen. Och att inte vara kräsen borde väl inte vara nåt negativt. Jag skulle nog kunna bli kär i vem som helst om han bara var sjysst och har en rätt personlighet. Klart att utseendet höjer, men om en kille visar sig vara trevlig upptäcker man ofta att han är rätt söt också.
Men det är en sån omöjlig tanke att nån kille skulle kunna falla för mig. Jag kan inte tro på det. Om bara nån ful, dum, ointressant kille skulle bli intresserad av mig skulle det glädja mig mycket.
De enda killar som är trevliga och gulliga mot mig är ju såna som är det mot exakt alla, och då betyder det ju inte nåt. Som Alex till exempel, trots att han ser en rakt i ögona och sjunger med i nån kärleksförklaring där på dansgolvet så känns ju avståndet snarare som 10 meter än som några decimeter.
Scott är en sån kille som kan vara trevlig mot exakt alla utom mig, känns det som ibland, och då kan jag fundera på om han på nåt vis känt av vad jag tycker/har tyckt om honom. Men andra gånger kan det kännas hur naturligt som helst att prata med honom, och hans kylighet är som bortblåst. Igår efter karnevalen var jag kvar hos Mia ett tag, och han var också där. Då kändes det ingenting av det där jobbiga, vi pratade en hel del, och han skämtade på, allt kändes okej. När han är sådär gillar jag honom. Då kan en struntsak som att han frågar om jag också ska till Elisabet på kvällen glädja mig.
Mådde helt bra faktiskt. Sålde tidningen och sov sen ett bra tag, till halvtvå ungefär. Gjorde inget alls under hela dagen.
Jag HAR lätt för att småtända på killar, det är ju bara att konstatera. När 3 av de 4 killar som är med på en förfest är mer eller mindre intressanta, då kan jag ju inte vara så kräsen. Och att inte vara kräsen borde väl inte vara nåt negativt. Jag skulle nog kunna bli kär i vem som helst om han bara var sjysst och har en rätt personlighet. Klart att utseendet höjer, men om en kille visar sig vara trevlig upptäcker man ofta att han är rätt söt också.
Men det är en sån omöjlig tanke att nån kille skulle kunna falla för mig. Jag kan inte tro på det. Om bara nån ful, dum, ointressant kille skulle bli intresserad av mig skulle det glädja mig mycket.
De enda killar som är trevliga och gulliga mot mig är ju såna som är det mot exakt alla, och då betyder det ju inte nåt. Som Alex till exempel, trots att han ser en rakt i ögona och sjunger med i nån kärleksförklaring där på dansgolvet så känns ju avståndet snarare som 10 meter än som några decimeter.
Scott är en sån kille som kan vara trevlig mot exakt alla utom mig, känns det som ibland, och då kan jag fundera på om han på nåt vis känt av vad jag tycker/har tyckt om honom. Men andra gånger kan det kännas hur naturligt som helst att prata med honom, och hans kylighet är som bortblåst. Igår efter karnevalen var jag kvar hos Mia ett tag, och han var också där. Då kändes det ingenting av det där jobbiga, vi pratade en hel del, och han skämtade på, allt kändes okej. När han är sådär gillar jag honom. Då kan en struntsak som att han frågar om jag också ska till Elisabet på kvällen glädja mig.
23 maj
23 maj
Karneval. Våran traktor och vagn var riktigt snygga. Och det var kul trots att man blev enormt blöt av allt vattenkrig. En som var med i juryn hade sagt att vi kanske hade vunnit om det inte varit reportage om just oss i tidningen, för då ville inte juryn rösta på oss. Var hos Mia ett tag, käkade där, sen hem en stund och så stressa in till Elisabet på förfest. Hyfsat kul. Var ut sen, men jag måste sticka halvett för att få skjuts hem.
Karneval. Våran traktor och vagn var riktigt snygga. Och det var kul trots att man blev enormt blöt av allt vattenkrig. En som var med i juryn hade sagt att vi kanske hade vunnit om det inte varit reportage om just oss i tidningen, för då ville inte juryn rösta på oss. Var hos Mia ett tag, käkade där, sen hem en stund och så stressa in till Elisabet på förfest. Hyfsat kul. Var ut sen, men jag måste sticka halvett för att få skjuts hem.
onsdag 22 maj 2013
22 maj
22 maj
Åkte in till Gävle själv. Köpte shorts, och en 85kronors-skiva. Mer hade jag inte råd med för jag hade deprimerande nog missbedömt min ekonomi. Sen jag kommit hem tog jag det lugnt. Pappa och Kerstin höll på med Backpacker hela kvällen. Var det där ett barnspel, eller?
Åkte in till Gävle själv. Köpte shorts, och en 85kronors-skiva. Mer hade jag inte råd med för jag hade deprimerande nog missbedömt min ekonomi. Sen jag kommit hem tog jag det lugnt. Pappa och Kerstin höll på med Backpacker hela kvällen. Var det där ett barnspel, eller?
tisdag 21 maj 2013
Killar som är trevliga och roliga
21 maj
Hade kunnat sova mycket längre. Måste upp och greja med karnevalsförberedelserna, vi ska ju vara Clinton och alla hans tjejer. Nästan hela klassen var med. Sen åkte jag hem med Ramona, och lånade senare bilen och for in till Alex igen, på filmkväll. Lite tråkiga filmer och lite mycket okänt folk, så det var väl okej men inte svinkul. Hemma två.
Jag har så lätt att bli småtänd på killar som är trevliga och roliga. En sån som Alex till exempel. Men det är bara dumt som vanligt. Nån löjlig svartsjukesläng är det enda som kommer ut av det. Men han är en jättecharmig kille.
Jag har inte ens haft lust att se Scott på sista tiden, less på hans irriterande uttråkade kylighet som man kan känna av ganska ofta. Fattar oftast inte att jag kunde vara jättetänd på honom. Men när han flinar emot en efter nån skämtsam kommentar - då fattar jag.
Hade kunnat sova mycket längre. Måste upp och greja med karnevalsförberedelserna, vi ska ju vara Clinton och alla hans tjejer. Nästan hela klassen var med. Sen åkte jag hem med Ramona, och lånade senare bilen och for in till Alex igen, på filmkväll. Lite tråkiga filmer och lite mycket okänt folk, så det var väl okej men inte svinkul. Hemma två.
Jag har så lätt att bli småtänd på killar som är trevliga och roliga. En sån som Alex till exempel. Men det är bara dumt som vanligt. Nån löjlig svartsjukesläng är det enda som kommer ut av det. Men han är en jättecharmig kille.
Jag har inte ens haft lust att se Scott på sista tiden, less på hans irriterande uttråkade kylighet som man kan känna av ganska ofta. Fattar oftast inte att jag kunde vara jättetänd på honom. Men när han flinar emot en efter nån skämtsam kommentar - då fattar jag.
måndag 20 maj 2013
20 maj
20 maj
Hade kortdag. Jag stack hem sen och stressade. Åkte till sundsvall med mamma för att handla examenskläder. Sen blev det raka vägen till hudik. Var hos Alex ett tag med lite folk, sen gick vi ut. Det var halvtråkigt. På grillen en sväng, och sen for vi hem till Mia och sov där, Madde sov också där.
Hade kortdag. Jag stack hem sen och stressade. Åkte till sundsvall med mamma för att handla examenskläder. Sen blev det raka vägen till hudik. Var hos Alex ett tag med lite folk, sen gick vi ut. Det var halvtråkigt. På grillen en sväng, och sen for vi hem till Mia och sov där, Madde sov också där.
17 maj
17 maj
Henriks födelsedag. Varmt och soligt. Jag och Nils hjälpte till och fixade skattjakt som fick ungarna att vilt springa omkring. Blev kvar hos mamma ett tag och stack hem sen. Spelade födelsedags-backpacker. Vi äldre hade nog roligare än Henrik.
Henriks födelsedag. Varmt och soligt. Jag och Nils hjälpte till och fixade skattjakt som fick ungarna att vilt springa omkring. Blev kvar hos mamma ett tag och stack hem sen. Spelade födelsedags-backpacker. Vi äldre hade nog roligare än Henrik.
16 mars
16 mars
Slöig förmiddag men sen cyklade jag till Åsa och vi red ut. Jag red hennes stora Simson som var jättemysig, lydig och pigg. Stora hästar är rätt bekväma faktiskt.
Slöig förmiddag men sen cyklade jag till Åsa och vi red ut. Jag red hennes stora Simson som var jättemysig, lydig och pigg. Stora hästar är rätt bekväma faktiskt.
15 mars
15 mars
Det var 70-talsdag på skolan som vår klass ordnat, men det var väl bara ett par naturklasser som nappat. Hade disco i cafeterian. Min enda lektion var musik. Den blev ganska onödig, gjorde just ingenting. Testade röstregistret, jag har i alla fall två oktaver. Gjorde inget på kvällen, lade mig tio.
Det var 70-talsdag på skolan som vår klass ordnat, men det var väl bara ett par naturklasser som nappat. Hade disco i cafeterian. Min enda lektion var musik. Den blev ganska onödig, gjorde just ingenting. Testade röstregistret, jag har i alla fall två oktaver. Gjorde inget på kvällen, lade mig tio.
måndag 13 maj 2013
13 maj
13 maj
Hade engelskaprov, det var det enda vi gjorde idag så vi slutade elva. Provet kändes rätt dåligt. Åkte till Sundsvall med mamma för att få tag i balklänningstyg, hade tur och hittade en bra i ett skyltfönster som jag fick prova, och sen köpte vi tyget till den.
Hade engelskaprov, det var det enda vi gjorde idag så vi slutade elva. Provet kändes rätt dåligt. Åkte till Sundsvall med mamma för att få tag i balklänningstyg, hade tur och hittade en bra i ett skyltfönster som jag fick prova, och sen köpte vi tyget till den.
12 maj
12 maj
Religionsprov. Det gick rätt bra! Sen var dagen slöig, och jag sket i gympan av psykiska skäl (jag får dåligt självförtroende av drillning). Åkte och red, Staka var jobbig och tramsig på bortåtvägen men lugn och lydig hemåt.
Religionsprov. Det gick rätt bra! Sen var dagen slöig, och jag sket i gympan av psykiska skäl (jag får dåligt självförtroende av drillning). Åkte och red, Staka var jobbig och tramsig på bortåtvägen men lugn och lydig hemåt.
torsdag 9 maj 2013
9 maj
9 maj
Dagen var inget speciellt, på kvällen var jag ute och åkte med Maria på grusvägar ute i skogen, såg lite sjöar och andra hyperintressanta platser. Rätt kul i alla fall. Såg omröstningen på schlagerfestivalen sen. Sverige blev väl sjua eller nåt, och en transvestit från Rumänien eller om det var Israel vann.
Dagen var inget speciellt, på kvällen var jag ute och åkte med Maria på grusvägar ute i skogen, såg lite sjöar och andra hyperintressanta platser. Rätt kul i alla fall. Såg omröstningen på schlagerfestivalen sen. Sverige blev väl sjua eller nåt, och en transvestit från Rumänien eller om det var Israel vann.
onsdag 8 maj 2013
8 maj
8 maj
Jag råkade visst sova till halvelva. Hann med halvtolvbussen, och såg estet-treornas slutkonsert. Sen var det musiklektion, höll på och tjafsade med nån karaokepryl, ganska tråkigt. Sen följde jag med Bea hem, vi spelade in en musikvideo med Beas lillasyrra och nån kompis till henne. Sen fick jag träffa Beas pojkvän också, han verkar trevlig.
Jag råkade visst sova till halvelva. Hann med halvtolvbussen, och såg estet-treornas slutkonsert. Sen var det musiklektion, höll på och tjafsade med nån karaokepryl, ganska tråkigt. Sen följde jag med Bea hem, vi spelade in en musikvideo med Beas lillasyrra och nån kompis till henne. Sen fick jag träffa Beas pojkvän också, han verkar trevlig.
Att ÄNTLIGEN få spela på en scen
6 maj
Tog mammas bil in till stan för att repa. Det gick bra. Dödligt nervösa åkte vi upp till skolan. Och man väntar, nervösar sig, tänker, gruvar sig... och så är det över på några minuter, och gick åt helvete ungefär.
Fast merparten av publiken tyckte nog inte så. De omusikaliska märkte nog inte hur vi tappade bort oss, hur gitarren lät ostämt, och hur dåligt allt blev jämfört med vad vi egentligen kunde.
Jonna deppade ihop. Scott stack hem med en gång.
Men jag tyckte det var kul.
Världens kick att ÄNTLIGEN få spela på en scen. Om det inte gick super gör väl inget. Jag var i alla fall inte nervös när jag väl var där, trots den enorma plågan innan. Flinade bara lite när takten blev helknäpp.
Jag gillar scener. Faktiskt. Nu har man varit med i talangjakten, jag är nöjd med det.
Tog mammas bil in till stan för att repa. Det gick bra. Dödligt nervösa åkte vi upp till skolan. Och man väntar, nervösar sig, tänker, gruvar sig... och så är det över på några minuter, och gick åt helvete ungefär.
Fast merparten av publiken tyckte nog inte så. De omusikaliska märkte nog inte hur vi tappade bort oss, hur gitarren lät ostämt, och hur dåligt allt blev jämfört med vad vi egentligen kunde.
Jonna deppade ihop. Scott stack hem med en gång.
Men jag tyckte det var kul.
Världens kick att ÄNTLIGEN få spela på en scen. Om det inte gick super gör väl inget. Jag var i alla fall inte nervös när jag väl var där, trots den enorma plågan innan. Flinade bara lite när takten blev helknäpp.
Jag gillar scener. Faktiskt. Nu har man varit med i talangjakten, jag är nöjd med det.
Soundcheck
5 maj
Finalplats? Visst, verkligen.
Idag på soundchecket märkte vi exakt hur dåliga vi var. Det lät verkligen B-igt!
Så nu är vi väl inte lika nervösa som förut, har liksom blivit nedtagna på jorden, det här kommer att bli nåt skit, men det är hur som helst kul att va med.
Undrar om jag tycker det är lika kul imorrn.
Kanske vill jag aldrig visa mig på skolan igen efter det hela?
Finalplats? Visst, verkligen.
Idag på soundchecket märkte vi exakt hur dåliga vi var. Det lät verkligen B-igt!
Så nu är vi väl inte lika nervösa som förut, har liksom blivit nedtagna på jorden, det här kommer att bli nåt skit, men det är hur som helst kul att va med.
Undrar om jag tycker det är lika kul imorrn.
Kanske vill jag aldrig visa mig på skolan igen efter det hela?
De andra ser så fram emot studenten
4 maj
Så stressad på nåt vis, vill inte hålla på och strula inför studenten, och sen fortsätta flänga iväg ut i livet. Visst, jag är nyfiken, men jag är också orolig, vill att allt ska vara under kontroll.
De andra ser så fruktansvärt fram emot studenten, jag fattar det inte, orkar inte tänka på den. Den har kommit alltför nära nu. Samtidigt längtar jag ju bort härifrån. Nåt nytt ställe, nytt folk, nya erfarenheter. Det är bara så förbannat otryggt. Jag har det ju bra just nu, varför kan jag inte få några månader till just här, just nu?
Så stressad på nåt vis, vill inte hålla på och strula inför studenten, och sen fortsätta flänga iväg ut i livet. Visst, jag är nyfiken, men jag är också orolig, vill att allt ska vara under kontroll.
De andra ser så fruktansvärt fram emot studenten, jag fattar det inte, orkar inte tänka på den. Den har kommit alltför nära nu. Samtidigt längtar jag ju bort härifrån. Nåt nytt ställe, nytt folk, nya erfarenheter. Det är bara så förbannat otryggt. Jag har det ju bra just nu, varför kan jag inte få några månader till just här, just nu?
Med min mentalitet borde jag vara gitarrist/sångerska/låtskrivare
2 maj
Jag hatar att känna mig småutanför ibland, men det blir helt enkelt lätt så för mig, särskilt som jag sitter där med mina trummor och inte har nåt att säga till om... men det är väl jag som inte tar för mig också. Med min mentalitet borde jag vara gitarrist/sångerska/låtskrivare i stället, för då kommer man automatiskt fram. En trummis som inte tar för sig mycket blir just bakgrundstrummis och för vissa är det nog helt okej, men jag blir frustrerad.
Annars är det svinkul att få lira igen, att få slå, och känna takten, bli lite svettig.
Så jobbigt att jag ska behöva känna de här utanförskänslorna, men det är inte så konstigt kanske. Jag är som jag är, Nettan är som hon är, Scott är som han är, och den vanligtvis ödmjuka Jonna blir influerad av Nettan, de är ju hyperkompisar de två.
Det här med att jag skulle tycka nåt speciellt om Scott blev ju aldrig nåt problem. Inget är pinsamt, och han är inte mer än lite söt ibland.
Jag hatar att känna mig småutanför ibland, men det blir helt enkelt lätt så för mig, särskilt som jag sitter där med mina trummor och inte har nåt att säga till om... men det är väl jag som inte tar för mig också. Med min mentalitet borde jag vara gitarrist/sångerska/låtskrivare i stället, för då kommer man automatiskt fram. En trummis som inte tar för sig mycket blir just bakgrundstrummis och för vissa är det nog helt okej, men jag blir frustrerad.
Annars är det svinkul att få lira igen, att få slå, och känna takten, bli lite svettig.
Så jobbigt att jag ska behöva känna de här utanförskänslorna, men det är inte så konstigt kanske. Jag är som jag är, Nettan är som hon är, Scott är som han är, och den vanligtvis ödmjuka Jonna blir influerad av Nettan, de är ju hyperkompisar de två.
Det här med att jag skulle tycka nåt speciellt om Scott blev ju aldrig nåt problem. Inget är pinsamt, och han är inte mer än lite söt ibland.
En väldigt kort stund med en okänd jobbig typ
1 maj
Jag och Elisabet vaknade vid sju-åtta, kunde inte sova, lite bakis. Det tog ett par timmar för mig att äta en hårdmacka och en morot. Hade rätt kul ändå, pratade en massa om allt möjligt. Sen stack jag till Bea och skulle göra sh-arbete. Jag var inte överdrivet ambitiös. Åkte hem, och sen på kvällen for jag in till musikgården. Nettan var med och sjöng, kändes enormt mycket bättre nu.
Jorå, ikväll var allt som det skulle, och vi röjde på lagom härligt.
Vi är ju bra! Spelar imorgon igen. Enda problemet är att jag blir ganska slut i armarna, och har svårt att hålla hela låten. Scott är ju så noga med tempot också, egentligen är det skönt, för då vet jag att om inte han säger nåt så är det okej.
Längtar efter scenen, men redan dödsnervös, nästan. Tänk om jag förstör allting.
Igår kväll var jag ganska onykter och ganska dum, strulade för första gången i mitt liv en väldigt kort stund med en okänd jobbig typ. Kom på vad jag höll på med, sa till mig själv "men lägg av, så här full är du inte" och lyckades få fram att jag skulle gå och leta efter mina kompisar. Förhoppningsvis var det ingen jag kände som såg det, för jag hade tappat bort alla.
Vad pinsam jag är! Jag hade inte ens sagt ett ord till killen och tyckte väl inte han var speciellt snygg.
Men nu är den grejen avklarad då, och nästa gång jag kysser en kille är det nån jag är tänd på, det lovar jag.
Jag och Elisabet vaknade vid sju-åtta, kunde inte sova, lite bakis. Det tog ett par timmar för mig att äta en hårdmacka och en morot. Hade rätt kul ändå, pratade en massa om allt möjligt. Sen stack jag till Bea och skulle göra sh-arbete. Jag var inte överdrivet ambitiös. Åkte hem, och sen på kvällen for jag in till musikgården. Nettan var med och sjöng, kändes enormt mycket bättre nu.
Jorå, ikväll var allt som det skulle, och vi röjde på lagom härligt.
Vi är ju bra! Spelar imorgon igen. Enda problemet är att jag blir ganska slut i armarna, och har svårt att hålla hela låten. Scott är ju så noga med tempot också, egentligen är det skönt, för då vet jag att om inte han säger nåt så är det okej.
Längtar efter scenen, men redan dödsnervös, nästan. Tänk om jag förstör allting.
Igår kväll var jag ganska onykter och ganska dum, strulade för första gången i mitt liv en väldigt kort stund med en okänd jobbig typ. Kom på vad jag höll på med, sa till mig själv "men lägg av, så här full är du inte" och lyckades få fram att jag skulle gå och leta efter mina kompisar. Förhoppningsvis var det ingen jag kände som såg det, för jag hade tappat bort alla.
Vad pinsam jag är! Jag hade inte ens sagt ett ord till killen och tyckte väl inte han var speciellt snygg.
Men nu är den grejen avklarad då, och nästa gång jag kysser en kille är det nån jag är tänd på, det lovar jag.
30 april
30 april
Nationellt prov i tyska gick sådär. Sen var det otrevlig vals på gympan. Sen kändes det som att få lov. Varmt och avslappnat, hela skolan pustade liksom ut. Var på fest hos Elisabet, halvtråkigt, sen stack vi på Stadt, och där var det kul, Gimme Hendrix spelade. Sov hos Elisabet sen.
Nationellt prov i tyska gick sådär. Sen var det otrevlig vals på gympan. Sen kändes det som att få lov. Varmt och avslappnat, hela skolan pustade liksom ut. Var på fest hos Elisabet, halvtråkigt, sen stack vi på Stadt, och där var det kul, Gimme Hendrix spelade. Sov hos Elisabet sen.
Denna idiotiska idé
29 april
Troligtvis kom denna idiotiska idé från oss båda två, och vi var lika urblåsta, lika förhoppningsfulla, och just nu är vi exakt lika fyllda av jobbiga känslor.
Det här var helt enkelt inget vidare. Scott fick oss båda att känna oss som totalnollor som inte fattade nånting, så duktig och perfektionistaktig som han var, dessutom har han totalseriös attityd, och är ju inte riktigt inne på min och Jonnas flumrock precis.
Stackars grabb, han hade ungefär musiklektion för oss, och det var nog inte vad han väntat sig. Totalt fel våglängd. Det funkar ju inte.
Jag och Jonna längtar verkligen ihjäl oss efter Nettan och Bea och den avslappnade stämningen.
Vad har vi gett oss in på, vi kan ju inte säga nu att vi inte har lust att spela, men samtidigt så tror jag att han bara är med oss för att vara snäll nu sen han sett vad vi går för. För han är ju snäll. Inte är han dryg heller,,, han har bara inte den attityd till musik som vi har, och då blir det ju snett, men eftersom han ligger i överläge går vi med på allt han säger så allt blir på hans villkor som man inte klarar av riktigt...
SUCK
Vad jobbigt.
Men vi är två om att känna det, och då klarar man av det på nåt sätt.
Glöm allt om att jag skulle känna ens nån millimeter för killen... Näe, jag är inte sur på honom, jag är bara sur på denna jobbiga situation.
Men kanske går det bättre nästa gång.
Troligtvis kom denna idiotiska idé från oss båda två, och vi var lika urblåsta, lika förhoppningsfulla, och just nu är vi exakt lika fyllda av jobbiga känslor.
Det här var helt enkelt inget vidare. Scott fick oss båda att känna oss som totalnollor som inte fattade nånting, så duktig och perfektionistaktig som han var, dessutom har han totalseriös attityd, och är ju inte riktigt inne på min och Jonnas flumrock precis.
Stackars grabb, han hade ungefär musiklektion för oss, och det var nog inte vad han väntat sig. Totalt fel våglängd. Det funkar ju inte.
Jag och Jonna längtar verkligen ihjäl oss efter Nettan och Bea och den avslappnade stämningen.
Vad har vi gett oss in på, vi kan ju inte säga nu att vi inte har lust att spela, men samtidigt så tror jag att han bara är med oss för att vara snäll nu sen han sett vad vi går för. För han är ju snäll. Inte är han dryg heller,,, han har bara inte den attityd till musik som vi har, och då blir det ju snett, men eftersom han ligger i överläge går vi med på allt han säger så allt blir på hans villkor som man inte klarar av riktigt...
SUCK
Vad jobbigt.
Men vi är två om att känna det, och då klarar man av det på nåt sätt.
Glöm allt om att jag skulle känna ens nån millimeter för killen... Näe, jag är inte sur på honom, jag är bara sur på denna jobbiga situation.
Men kanske går det bättre nästa gång.
söndag 28 april 2013
Uppblandad av konstiga känslor
28 april
Att jag är tänd och ivrig nu inför spelandet beror INTE på han. Men det irriterar mig att jag inte kan ta det helt lugnt i hans närvaro, utan tvingas tänka lite på hur jag agerar, försöka att inte verka onormal. Det ordnar sig nog när vi hamnar i en musiksal.
Men jag är ändå rädd att han KAN ha märkt nåt, för det jag omöjligt va helt säker på att han inte har. Han kan ju ha känt av nåt. Det hoppas jag verkligen inte.
Nä det känns faktiskt lite småjobbigt just nu. Jag skulle vilja bara glädjas åt att äntligen få spela i en riktigt grupp och snart kanske få spela inför hela skolan. Nu är jag så uppblandad av konstiga känslor att jag inte vet var jag har mig själv. Jag är inte alls speciellt tänd på honom, men att vara totalt nollställd vore tveklöst det bästa.
Att jag är tänd och ivrig nu inför spelandet beror INTE på han. Men det irriterar mig att jag inte kan ta det helt lugnt i hans närvaro, utan tvingas tänka lite på hur jag agerar, försöka att inte verka onormal. Det ordnar sig nog när vi hamnar i en musiksal.
Men jag är ändå rädd att han KAN ha märkt nåt, för det jag omöjligt va helt säker på att han inte har. Han kan ju ha känt av nåt. Det hoppas jag verkligen inte.
Nä det känns faktiskt lite småjobbigt just nu. Jag skulle vilja bara glädjas åt att äntligen få spela i en riktigt grupp och snart kanske få spela inför hela skolan. Nu är jag så uppblandad av konstiga känslor att jag inte vet var jag har mig själv. Jag är inte alls speciellt tänd på honom, men att vara totalt nollställd vore tveklöst det bästa.
Massproducera mig själv och starta ett eget band
25 april
Varit SÅ stressigt!!
Men det kanske lättar en aning, snart klar med specialarbetet. Gjort högskoleprovet idag, gick dåligt. Hoppas det blir nåt av med den här talangjakten nu då, jag vill ju så gärna va med, bryr mig inte om det låter halvskit.
Men vad finns det för låt som alla gillar och klarar av?
Jag tror inte det kommer att bli av. Har ju inte ens nån som kan spela bas.
Ibland önskar jag att jag kunde massproducera mig själv och starta ett eget band. Fast det vore rätt tråkigt i och för sig.
Jag vill alltid så mycket när det gäller musik. Så mycket idéer som inte passar in nånstans.
Varit SÅ stressigt!!
Men det kanske lättar en aning, snart klar med specialarbetet. Gjort högskoleprovet idag, gick dåligt. Hoppas det blir nåt av med den här talangjakten nu då, jag vill ju så gärna va med, bryr mig inte om det låter halvskit.
Men vad finns det för låt som alla gillar och klarar av?
Jag tror inte det kommer att bli av. Har ju inte ens nån som kan spela bas.
Ibland önskar jag att jag kunde massproducera mig själv och starta ett eget band. Fast det vore rätt tråkigt i och för sig.
Jag vill alltid så mycket när det gäller musik. Så mycket idéer som inte passar in nånstans.
tisdag 23 april 2013
Bara att välja låt och repa
23 april
Väldigt tacksam för att jag kan prata med honom utan att va nervös eller konstig. Det är bra. Han har aldrig gjort mig nervös av nån anledning. Men jag blir ganska knäpp på mig själv över att jag överhuvudtaget ska känna nånting.
Det har just blivit vår också.
Personer är fixade, nu är det bara att välja låt och repa. 2 veckor på oss, och en massa annat att göra också. Stressigt blir det garanterat. Men fruktansvärt kul.
Anledningen till att jag är som på nålar inför det hela har inte mycket med honom att göra. Jag är oerhört spelsugen.
Väldigt tacksam för att jag kan prata med honom utan att va nervös eller konstig. Det är bra. Han har aldrig gjort mig nervös av nån anledning. Men jag blir ganska knäpp på mig själv över att jag överhuvudtaget ska känna nånting.
Det har just blivit vår också.
Personer är fixade, nu är det bara att välja låt och repa. 2 veckor på oss, och en massa annat att göra också. Stressigt blir det garanterat. Men fruktansvärt kul.
Anledningen till att jag är som på nålar inför det hela har inte mycket med honom att göra. Jag är oerhört spelsugen.
Ställa upp i talangjakten
21 april
Jag och Jonna är rätt heta på att ställa upp i talangjakten i år. Det vore verkligen skitkul. Det planerade vi redan i bussen hem från spanien, och då tänkte vi på att Scott skulle få sjunga, och då sa han att det kanske var okej. Har inte pratat med honom mer, någon av oss. Tiden rinner ut, ingen basist kanske, ingen låt... Det kommer säkert inte att bli nåt av. Så tråkigt, jag har ju aldrig spelat inför publik. Fast med tanke på han är det väl bra om det inte blir av, jag känner mig, jag skulle få han på skallen direkt säkert, och det skulle bara bli förbannat pinsamt hela skiten.
Jag och Jonna är rätt heta på att ställa upp i talangjakten i år. Det vore verkligen skitkul. Det planerade vi redan i bussen hem från spanien, och då tänkte vi på att Scott skulle få sjunga, och då sa han att det kanske var okej. Har inte pratat med honom mer, någon av oss. Tiden rinner ut, ingen basist kanske, ingen låt... Det kommer säkert inte att bli nåt av. Så tråkigt, jag har ju aldrig spelat inför publik. Fast med tanke på han är det väl bra om det inte blir av, jag känner mig, jag skulle få han på skallen direkt säkert, och det skulle bara bli förbannat pinsamt hela skiten.
onsdag 17 april 2013
men jag kommer att klara mig
17 april
Jag var faktiskt ganska annorlunda förut. Har läst igenom äldre dagböcker och inser hur mycket jag faktiskt utvecklats, hur dåligt jag faktiskt mådde i ettan, hur mycket enklare allting är nu.
Jag kommer aldrig att bli någon framåt person som tar för sig och hittar en massa kompisar. Men jag kommer att klara mig. Jag är på hugget, vill faktiskt iväg nu, och träffa nytt folk, även om det är lite skrämmande också. Sorgligt att lämna klassen, som känns så enormt bra just nu. Det blir hemskt.
Men jag är så mycket starkare nu än för tre år sen. Att börja på högskola kommer inte att bli som att börja ettan i gymnasiet.
Det kommer att gå bra. En del kommer säkert att bli tungt, men i grunden kommer jag att klara mig.
Sen måste jag ju erkänna för mig att jag faktiskt hoppas på att hitta någon trevlig grabb som är mer än kompis.
Det vore onormalt att inte hoppas, längta. Jag är ju faktiskt 18 år och ingen pojkvän än. Jag är inte desperat och orolig över mig själv, för jag känner ju många i samma sits, men jag längtar ju. Just nu känns det som att bara vetskapen om att någon skulle vara intresserad av mig skulle få mig hög, även om det vore nån helt ointressant kille som spanat in mig. Den där bristen på uppskattning, den tär ju lite på en.
Men jag skulle aldrig kunna bli tillsammans med vem som helst. Tillräckligt trevlig och sjysst måste han vara. Men är han det så är jag väldigt lättfälld, det vet jag ju.
Vågar jag ta det lugnt och lita på framtiden?
Jag var faktiskt ganska annorlunda förut. Har läst igenom äldre dagböcker och inser hur mycket jag faktiskt utvecklats, hur dåligt jag faktiskt mådde i ettan, hur mycket enklare allting är nu.
Jag kommer aldrig att bli någon framåt person som tar för sig och hittar en massa kompisar. Men jag kommer att klara mig. Jag är på hugget, vill faktiskt iväg nu, och träffa nytt folk, även om det är lite skrämmande också. Sorgligt att lämna klassen, som känns så enormt bra just nu. Det blir hemskt.
Men jag är så mycket starkare nu än för tre år sen. Att börja på högskola kommer inte att bli som att börja ettan i gymnasiet.
Det kommer att gå bra. En del kommer säkert att bli tungt, men i grunden kommer jag att klara mig.
Sen måste jag ju erkänna för mig att jag faktiskt hoppas på att hitta någon trevlig grabb som är mer än kompis.
Det vore onormalt att inte hoppas, längta. Jag är ju faktiskt 18 år och ingen pojkvän än. Jag är inte desperat och orolig över mig själv, för jag känner ju många i samma sits, men jag längtar ju. Just nu känns det som att bara vetskapen om att någon skulle vara intresserad av mig skulle få mig hög, även om det vore nån helt ointressant kille som spanat in mig. Den där bristen på uppskattning, den tär ju lite på en.
Men jag skulle aldrig kunna bli tillsammans med vem som helst. Tillräckligt trevlig och sjysst måste han vara. Men är han det så är jag väldigt lättfälld, det vet jag ju.
Vågar jag ta det lugnt och lita på framtiden?
fredag 12 april 2013
9 april
9 april
Efter gympan (pingis, hostig, fick läsa i bok i stället för att gå tidigare) hem och fixa högskolepappret. Åkte till mamma, sen var jag sällskap åt Maria till stan. Sen var jag dåligt sällskap åt Maria här hemma, pratade i telefon och åt mat.
Efter gympan (pingis, hostig, fick läsa i bok i stället för att gå tidigare) hem och fixa högskolepappret. Åkte till mamma, sen var jag sällskap åt Maria till stan. Sen var jag dåligt sällskap åt Maria här hemma, pratade i telefon och åt mat.
7 april
7 april
Försov religionen och då var det lika bra att vara hemma, jag behövde ju det. Höll på med specialarbetet, skrivit 14 datasidor nu. Varvade med att skriva ett par låtar, "Red-nose" om att vara förkyld och "Mountains" om spanien. Det är låtskrivande som är det kula med att spela gitarr.
Försov religionen och då var det lika bra att vara hemma, jag behövde ju det. Höll på med specialarbetet, skrivit 14 datasidor nu. Varvade med att skriva ett par låtar, "Red-nose" om att vara förkyld och "Mountains" om spanien. Det är låtskrivande som är det kula med att spela gitarr.
lördag 6 april 2013
6 april
6 april
Intog ett par alvedon och orkade göra ett 5 timmar långt uppsatsprov. Satt i ett sträck, skrivkramp. Det handlade om utveckling, och som jag ofta gör skrev jag bara en massa, svårt att få till strukturen. Tog det lugnt hemma.
Intog ett par alvedon och orkade göra ett 5 timmar långt uppsatsprov. Satt i ett sträck, skrivkramp. Det handlade om utveckling, och som jag ofta gör skrev jag bara en massa, svårt att få till strukturen. Tog det lugnt hemma.
5 april
5 april
Lika slut. Nog lite feber. Hade bilen på morron, körde på en sten, klantskalle. Orkade ingenting.
Lika slut. Nog lite feber. Hade bilen på morron, körde på en sten, klantskalle. Orkade ingenting.
4 april
4 april
Jag=förkyld. Hemskt slöseri på tid att ligga och inte orka nånting. Fast på förmiddan var jag ut i solen på skaren en sväng, men det var jobbigt.
Jag=förkyld. Hemskt slöseri på tid att ligga och inte orka nånting. Fast på förmiddan var jag ut i solen på skaren en sväng, men det var jobbigt.
3 april
Engelskaprovet gick rätt bra. Slöiga lektioner sen, och så normal seg musik med gamla låtarna. Vad jag känner mig duktig i den gruppen. På kvällen tog jag bilen in till stan med Maria. Vi såg "Vet vad du gjorde förra sommaren", ej jättebra kanske... Sen gick vi lite, och for runt lite, och for hem och sov.
tisdag 2 april 2013
2 april
2 april
Nästan hela klassen var borta, lektionstom dag. Lite tyska på morron, spellektion, gympa. Spelade pingis med Susanne och vi hade skitkul. Pluggade engelska ungefär hela kvällen.
Nästan hela klassen var borta, lektionstom dag. Lite tyska på morron, spellektion, gympa. Spelade pingis med Susanne och vi hade skitkul. Pluggade engelska ungefär hela kvällen.
1 april
1 april
Tog ledigt.
Sov till halvtio, åkte och red Leistur. Han var på knepigt humör, sprätte och höll på, en gång flög han bara iväg, men blev lugn sen på en gång. Fixade lite grejer och hälsade på mormor, sen arrangerade jag skitbra äcklig låtsas-kattskit att skämta med pappa, det gick. Såg på tv och fixade med specialarbetet.
Varför får jag ofta avsmak för personer när jag börjar lägga av med att vara tänd på dom?
Jag skäms för mina känslor på nåt sätt, så att jag inte ens orkar tänka på det. Trots att ingen vet om det. Det är mig själv jag skäms inför.
Tog ledigt.
Sov till halvtio, åkte och red Leistur. Han var på knepigt humör, sprätte och höll på, en gång flög han bara iväg, men blev lugn sen på en gång. Fixade lite grejer och hälsade på mormor, sen arrangerade jag skitbra äcklig låtsas-kattskit att skämta med pappa, det gick. Såg på tv och fixade med specialarbetet.
Varför får jag ofta avsmak för personer när jag börjar lägga av med att vara tänd på dom?
Jag skäms för mina känslor på nåt sätt, så att jag inte ens orkar tänka på det. Trots att ingen vet om det. Det är mig själv jag skäms inför.
31 mars
31 mars
Vanliga småtrista lektioner. Jätteseg svenska med Tor, men fick i alla fall sluta två. Knäppte misslyckade automatkort och for hem och höll på med specialarbetet hela eftermiddan/kvällen. Mitt 3 veckors topphumör håller på att lägga sig.
Vanliga småtrista lektioner. Jätteseg svenska med Tor, men fick i alla fall sluta två. Knäppte misslyckade automatkort och for hem och höll på med specialarbetet hela eftermiddan/kvällen. Mitt 3 veckors topphumör håller på att lägga sig.
Så mycket utlopp blir det inte
30 mars
Seg musiklektion men fick världens beröm för trummorna av Harry, pinsamt nästan. Mycket hårklippkommentarer. Ganska så sega lektioner. Pluggade och slöade på kvällen.
Det trodde jag väl inte om mig.
3 veckor av förbannade vårkänslor.
Och än verkar det inte va över.
Troligtvis är det så att jag ligger på topp humörmässigt just nu, mår fint, och är glad, och måste få lite utlopp för livsglädjen. Så mycket utlopp blir det dock inte. Ibland känner jag mig sprängfärdig.
Seg musiklektion men fick världens beröm för trummorna av Harry, pinsamt nästan. Mycket hårklippkommentarer. Ganska så sega lektioner. Pluggade och slöade på kvällen.
Det trodde jag väl inte om mig.
3 veckor av förbannade vårkänslor.
Och än verkar det inte va över.
Troligtvis är det så att jag ligger på topp humörmässigt just nu, mår fint, och är glad, och måste få lite utlopp för livsglädjen. Så mycket utlopp blir det dock inte. Ibland känner jag mig sprängfärdig.
29 mars
29 mars
Fattade ej att det var sommartid så jag blev jättesen med tidningen, tog bilen. Sen gick jag på isen i stugan med mamma. Försökte plugga, slutförde tre blandband, gjorde chokladbollar.
Fattade ej att det var sommartid så jag blev jättesen med tidningen, tog bilen. Sen gick jag på isen i stugan med mamma. Försökte plugga, slutförde tre blandband, gjorde chokladbollar.
27 mars
27 mars
Gick faktiskt upp åtta, och red Leistur. Han var slö och det var trist väder men mysigt att rida honom igen i alla fall. Sen hade jag det väl ganska stressigt, skulle in och klippa mig. Det blev helt okej faktiskt, lite läskigt bara, som vanligt. Tog det lugnt på kvällen.
Gick faktiskt upp åtta, och red Leistur. Han var slö och det var trist väder men mysigt att rida honom igen i alla fall. Sen hade jag det väl ganska stressigt, skulle in och klippa mig. Det blev helt okej faktiskt, lite läskigt bara, som vanligt. Tog det lugnt på kvällen.
Motiverad till exakt allt
26 mars
Bea kom med bussen vid tio och vi for och red. Det var en helt underbar tur. Hästarna var lika glada och på topphumör som vi, helt perfekt väder, och vi hittade en perfekt runda. Mådde bra hela dagen sen. På kvällen spelade jag in nåt blandband.
Helt sjukligt motiverad till exakt allt. Älskar att rida, tycker det är skitkul att köra bil, har enorm lust till att spela, är till och med motiverad till specialarbetet och allt annat plugg och saknar framtidsångest totalt. Känner inte igen mig själv. Jag har ju till och med börjat undra varför jag inte säger nåt på lektionerna och upptäckt att det faktiskt går.
Allt är så förbannat oroväckande okej.
Bea kom med bussen vid tio och vi for och red. Det var en helt underbar tur. Hästarna var lika glada och på topphumör som vi, helt perfekt väder, och vi hittade en perfekt runda. Mådde bra hela dagen sen. På kvällen spelade jag in nåt blandband.
Helt sjukligt motiverad till exakt allt. Älskar att rida, tycker det är skitkul att köra bil, har enorm lust till att spela, är till och med motiverad till specialarbetet och allt annat plugg och saknar framtidsångest totalt. Känner inte igen mig själv. Jag har ju till och med börjat undra varför jag inte säger nåt på lektionerna och upptäckt att det faktiskt går.
Allt är så förbannat oroväckande okej.
25 mars
25 mars
Kort skön dag, slutade vid tolv. Jag åkte och red. Staka var pigg som vanligt. Småtramsig att skritta med på bortåtvägen men töltar riktigt bra i kort tempo faktiskt. På hemvägen gick det jättebra att tölta och trava men i galoppen drog hon såklart. Kanske inte ska skylla på hästen så mycket, inte riden på en vecka. Spanienkorten kom.
Kort skön dag, slutade vid tolv. Jag åkte och red. Staka var pigg som vanligt. Småtramsig att skritta med på bortåtvägen men töltar riktigt bra i kort tempo faktiskt. På hemvägen gick det jättebra att tölta och trava men i galoppen drog hon såklart. Kanske inte ska skylla på hästen så mycket, inte riden på en vecka. Spanienkorten kom.
Bevismaterial för den jag är
23 mars
Tråkiga låtar på musiken, jag gitarr på nåt jättesmör, sen Save tonight och Firewater burn. Det är SÅ seg bas på den. Hade samhälleprat, engelskatjafs, ryskaplugg, förvånande motiverad spansk grammatisklektion, det har nog gett nåt med spanien. Men sen var jag motiverad på ryskan också faktiskt. Överhuvudtaget rätt så på g idag. Pappa frågade mig om jag är kär.
Jag är på bra humör. Men mår lite dåligt åt mig, för nu känns det som på den löjliga Paul-tiden. Så jag har inte vuxit upp. Enda skillnaden är väl att det var en personlighet och inte ett utseende jag föll för nu. (Egentligen rätt stor skillnad). Men är det inte dags att lägga av snart, i stället för att gå omkring och vissla här hemma?
Möter honom i en dörröppning, hejar, får lindrig hjärtklappning... Lätt fjortisaktigt.
Varför skriver jag det överhuvudtaget här, det är så onödigt.
Alla mina dagböcker är bevismaterial för den jag är. Läser man inte dom skulle man kunna tro att jag är ganska vettig.
Att va tänd på Scott.
Vad folk skulle flina om dom visste.
Tråkiga låtar på musiken, jag gitarr på nåt jättesmör, sen Save tonight och Firewater burn. Det är SÅ seg bas på den. Hade samhälleprat, engelskatjafs, ryskaplugg, förvånande motiverad spansk grammatisklektion, det har nog gett nåt med spanien. Men sen var jag motiverad på ryskan också faktiskt. Överhuvudtaget rätt så på g idag. Pappa frågade mig om jag är kär.
Jag är på bra humör. Men mår lite dåligt åt mig, för nu känns det som på den löjliga Paul-tiden. Så jag har inte vuxit upp. Enda skillnaden är väl att det var en personlighet och inte ett utseende jag föll för nu. (Egentligen rätt stor skillnad). Men är det inte dags att lägga av snart, i stället för att gå omkring och vissla här hemma?
Möter honom i en dörröppning, hejar, får lindrig hjärtklappning... Lätt fjortisaktigt.
Varför skriver jag det överhuvudtaget här, det är så onödigt.
Alla mina dagböcker är bevismaterial för den jag är. Läser man inte dom skulle man kunna tro att jag är ganska vettig.
Att va tänd på Scott.
Vad folk skulle flina om dom visste.
Nogsnackat
20 mars
Orkade inte gå till skolan först, tog halvtolvbussen in. På musiken var det sanslöst tråkigt och jobbigt, med störiga typer i gruppen och alltför många. Och tråkiga låtar. Trummor på Mermaids cry, fick beröm av Harry "aldrig spelat så bra förr", nähä, vad har han fått för intryck av mitt spelande innan då? Bas på Firewater burn, gitarr på Save tonight, där jag skulle göra solo, lite pinsamt. Var hos mamma under kvällen.
Som väntat har det lättat, men jag måste erkänna att jag varit lite underligt rastlös denna vecka och reagerat ganska starkt på nämnandet av hans namn. Men det är nog nogsnackat om det här nu. Jag blev jättetänd på Scott under spanienresan, och det är väl inte nåt konstigt med det egentligen. Han är en väldigt sjysst kille. Ska bli kul att se om han fastnat bra på mina kort.
Orkade inte gå till skolan först, tog halvtolvbussen in. På musiken var det sanslöst tråkigt och jobbigt, med störiga typer i gruppen och alltför många. Och tråkiga låtar. Trummor på Mermaids cry, fick beröm av Harry "aldrig spelat så bra förr", nähä, vad har han fått för intryck av mitt spelande innan då? Bas på Firewater burn, gitarr på Save tonight, där jag skulle göra solo, lite pinsamt. Var hos mamma under kvällen.
Som väntat har det lättat, men jag måste erkänna att jag varit lite underligt rastlös denna vecka och reagerat ganska starkt på nämnandet av hans namn. Men det är nog nogsnackat om det här nu. Jag blev jättetänd på Scott under spanienresan, och det är väl inte nåt konstigt med det egentligen. Han är en väldigt sjysst kille. Ska bli kul att se om han fastnat bra på mina kort.
tisdag 19 mars 2013
19 mars
19 mars
Slöig tyska. Prövade studentmössor, åkte ner för trumlektion, men han var sjuk, satt och kollade på spanienkort med Jonna i stället. Sen såg vi sista spanienfilmen. Hade afrikansk dans på gympan, hyfsat kul. var urtrött och kände mig knepig när jag kom hem, sov hela kvällen från sju-åtta.
Slöig tyska. Prövade studentmössor, åkte ner för trumlektion, men han var sjuk, satt och kollade på spanienkort med Jonna i stället. Sen såg vi sista spanienfilmen. Hade afrikansk dans på gympan, hyfsat kul. var urtrött och kände mig knepig när jag kom hem, sov hela kvällen från sju-åtta.
18 mars
18 mars
Tröglektioner, sen blev vi spanienresenärer intervjuade av tidningen. På samhällen skrev vi om dödsstraff. Sen stack jag och Bea och red. Vi red en tur bort mot sjön, och det var kul, men blåsigt. Vi var ute två timmar och blev ganska slut och frusna, hem och slöa. Bea sov hos mig.
Tröglektioner, sen blev vi spanienresenärer intervjuade av tidningen. På samhällen skrev vi om dödsstraff. Sen stack jag och Bea och red. Vi red en tur bort mot sjön, och det var kul, men blåsigt. Vi var ute två timmar och blev ganska slut och frusna, hem och slöa. Bea sov hos mig.
söndag 17 mars 2013
Flinar snart ilsket åt mig själv
16 mars
Ganska kul att komma till skolan och prata med alla. Men sen blev det jobbigare. Hade i alla fall en kort dag. Stack till körskolan och hälsade på Ove.
Jag hatar att vara så här rastlös och inte kunna prata med nån om det. Vet att det enda som gäller är att vänta på att det lägger sig. Jag kommer knappt att träffa honom framöver, och även om jag skulle göra det vore det enbart jobbigt. Men det lättar snart. Jag flinar snart ilsket åt mig själv.
Tänker på honom typ hela tiden.
Men det är idag det.
Ganska kul att komma till skolan och prata med alla. Men sen blev det jobbigare. Hade i alla fall en kort dag. Stack till körskolan och hälsade på Ove.
Jag hatar att vara så här rastlös och inte kunna prata med nån om det. Vet att det enda som gäller är att vänta på att det lägger sig. Jag kommer knappt att träffa honom framöver, och även om jag skulle göra det vore det enbart jobbigt. Men det lättar snart. Jag flinar snart ilsket åt mig själv.
Tänker på honom typ hela tiden.
Men det är idag det.
torsdag 14 mars 2013
Kände inte för att röra mig ur fläcken
14 mars
Gjorde inget speciellt. Sov väl rätt länge, sen for jag in till stan och hämtade Nils vid tåget. Kul att köra! Vi handlade lite, for hem och åt mat och så.
Och så var det det där som jag inte orkade skriva ett ord om igår kväll. Har fyllt mig med tung rastlöshet nu några dagar, ingen att prata med om det, skäms och är arg på mig själv, men tänker att det väl går över när som helst.
Var inte jag säker på att jag hade lite kontroll över vad jag ska känna? Tydligen har jag inte det helt och fullt.
Jag visste ju att det vore helt fel om jag skulle börja tycka att han var mer än sjysst och lite söt. Men det blev så i alla fall.
Att nån kan kan förändras sådär i ens ögon. Jag tyckte väl inte att Scott såg nåt vidare alls ut förut. Jag pratade aldrig med honom, litade inte tillräckligt på min engelska. Men jo, före spanienresan hade jag faktiskt börjat tycka att han var söt. Och i Spanien pratade jag ju en hel del med honom, det blev ju lite sammanhållning bland oss som åkte. En jättesjysst kille. Och stjärna på att prata svenska efter bara ett drygt halvår i sverige. Men han var ju lite kul när vi skulle upp på berget, jag, han och tre till. Vi stod och skulle kolla på en skylt vad det stod, slog upp ett ord som betydde sopor, och han ropade till de andra "kom ihåg att ni inte får sopa på berget!". Gulligt.
Ja, hursomhelst, han var snäll och lite söt. Tills på tisdagen när vi var inne i ett tråkigt rum på slottet Alhambra medan en guide malde på. Från en sekund till en annan kom jag på att han var mer än lite söt. Trots att jag för längesen bestämt mig att det inte skulle bli så var jag tänd på honom nu.
Inget hände väl. Jag hade lite känslouppror i mig själv bara, blev inte nervös eller nåt, men hade att tänka på när jag jag lade mig på kvällen. Kvällen därefter skulle bli en sen utekväll, och jag var på max efter några öl, man får ju helt överslag av att dricka ifall man väl har känslor för nån, verkar det som. Höll mig omkring honom och pratade en hel del, men det var ju inget konstigt, så jag tror knappast han lade märke till nåt. Minns när vi stod och spelade det där fotbollsspelet, när jag tog chansen att lägga en berömmande hand på hans axel ett par gånger när han gjorde mål. Pinsamt när jag tänker tillbaka. Och senare råkade det ju bara vara så att det inte fanns nånstans att sitta på där vi befann oss, så jag och Jonna delade på hans knä, och jag kom på att han var en enormt skön stol, lutade mig tungt mot honom, och verkade nog mycket tröttare än vad jag var. Men klockan var väl kring tre också. Jonna, som såg piggare och sötare ut än jag, fick ta hand om några spanska beundrare, men jag trivdes så förbannat bra där jag satt och kände inte för att röra mig ur fläcken. "Du har det bra", sa han, och jag tänkte att han skulle bara veta. Och vågen av välbehag när han lade en arm om mig en kort stund, de explosionsartade återhållna känslorna.
Nästa dag var jag bakfull och hade jättetråkigt på bergsturen bland byarna.
Det där var ju allt som fanns att säga om honom. Jag kommer inte att träffa honom mycket framöver, och lika bra det. Han borde inte ha märkt nåt, i så fall är det bara aningar, och jag tänker aldrig visa nåt, aldrig säga nåt till nån, bara vänta på att det lägger sig, och det gör det snart också.
Nån slags strömbrytare ska jag väl kunna hitta i mig.
Med mig händer det aldrig nåt spännande. Jag får vänta. Just nu väntar jag på framkallningen av spanienbilderna. "A picture is all you´ll ever be".
Gjorde inget speciellt. Sov väl rätt länge, sen for jag in till stan och hämtade Nils vid tåget. Kul att köra! Vi handlade lite, for hem och åt mat och så.
Och så var det det där som jag inte orkade skriva ett ord om igår kväll. Har fyllt mig med tung rastlöshet nu några dagar, ingen att prata med om det, skäms och är arg på mig själv, men tänker att det väl går över när som helst.
Var inte jag säker på att jag hade lite kontroll över vad jag ska känna? Tydligen har jag inte det helt och fullt.
Jag visste ju att det vore helt fel om jag skulle börja tycka att han var mer än sjysst och lite söt. Men det blev så i alla fall.
Att nån kan kan förändras sådär i ens ögon. Jag tyckte väl inte att Scott såg nåt vidare alls ut förut. Jag pratade aldrig med honom, litade inte tillräckligt på min engelska. Men jo, före spanienresan hade jag faktiskt börjat tycka att han var söt. Och i Spanien pratade jag ju en hel del med honom, det blev ju lite sammanhållning bland oss som åkte. En jättesjysst kille. Och stjärna på att prata svenska efter bara ett drygt halvår i sverige. Men han var ju lite kul när vi skulle upp på berget, jag, han och tre till. Vi stod och skulle kolla på en skylt vad det stod, slog upp ett ord som betydde sopor, och han ropade till de andra "kom ihåg att ni inte får sopa på berget!". Gulligt.
Ja, hursomhelst, han var snäll och lite söt. Tills på tisdagen när vi var inne i ett tråkigt rum på slottet Alhambra medan en guide malde på. Från en sekund till en annan kom jag på att han var mer än lite söt. Trots att jag för längesen bestämt mig att det inte skulle bli så var jag tänd på honom nu.
Inget hände väl. Jag hade lite känslouppror i mig själv bara, blev inte nervös eller nåt, men hade att tänka på när jag jag lade mig på kvällen. Kvällen därefter skulle bli en sen utekväll, och jag var på max efter några öl, man får ju helt överslag av att dricka ifall man väl har känslor för nån, verkar det som. Höll mig omkring honom och pratade en hel del, men det var ju inget konstigt, så jag tror knappast han lade märke till nåt. Minns när vi stod och spelade det där fotbollsspelet, när jag tog chansen att lägga en berömmande hand på hans axel ett par gånger när han gjorde mål. Pinsamt när jag tänker tillbaka. Och senare råkade det ju bara vara så att det inte fanns nånstans att sitta på där vi befann oss, så jag och Jonna delade på hans knä, och jag kom på att han var en enormt skön stol, lutade mig tungt mot honom, och verkade nog mycket tröttare än vad jag var. Men klockan var väl kring tre också. Jonna, som såg piggare och sötare ut än jag, fick ta hand om några spanska beundrare, men jag trivdes så förbannat bra där jag satt och kände inte för att röra mig ur fläcken. "Du har det bra", sa han, och jag tänkte att han skulle bara veta. Och vågen av välbehag när han lade en arm om mig en kort stund, de explosionsartade återhållna känslorna.
Nästa dag var jag bakfull och hade jättetråkigt på bergsturen bland byarna.
Det där var ju allt som fanns att säga om honom. Jag kommer inte att träffa honom mycket framöver, och lika bra det. Han borde inte ha märkt nåt, i så fall är det bara aningar, och jag tänker aldrig visa nåt, aldrig säga nåt till nån, bara vänta på att det lägger sig, och det gör det snart också.
Nån slags strömbrytare ska jag väl kunna hitta i mig.
Med mig händer det aldrig nåt spännande. Jag får vänta. Just nu väntar jag på framkallningen av spanienbilderna. "A picture is all you´ll ever be".
onsdag 13 mars 2013
Saknar spanien
13 mars
Tråkigt och sorgligt att fara, alla spanjorerna var jätteledsna. Resan hem var bekväm och smärtfri, men det kändes tomt såklart, att fara hem till snön. Hemma var det fika som gällde, SVENSK yoghurt, men jag upptäckte att jag fått krympt magsäck av all konstig ovegetarisk mat i Spanien som jag inte kunde äta mycket av.
Estoy en la casa en Suecia...
Hemma. Tomt. Dött. Kanske skönt. Svensk mat, svenskt hus, och tid för mig själv, men ändå...
Jag saknar Spanien, trots den hemlängtan jag faktiskt hade men redan glömt bort.
Inga mer bocadillos. Det är skönt. De där torra baguetterna var ju goda i början, men... nu blir det limpmackor framöver för min del.
Det hade kunnat vara kulare. Som vanligt hörde jag till det fåtal det inte snackades mycket med, och det kan få mig att må lite dåligt. Familjen var snäll, men verkade inte tycka att jag förstod så mycket... och så var det detta med maten, alla glor på en för att se hur man reagerar på första skeden av nåt som kanske smakar gott, eller som hundstjärtar.
En lite barnslig värd som var snäll och gullig, men som jag aldrig blev jättekompis med. Och det sega bakfylleillamåendet som förstörde hela torsdagen var ju smått otrevligt.
Men summan kommer att ligga på plus ändå.
Tråkigt och sorgligt att fara, alla spanjorerna var jätteledsna. Resan hem var bekväm och smärtfri, men det kändes tomt såklart, att fara hem till snön. Hemma var det fika som gällde, SVENSK yoghurt, men jag upptäckte att jag fått krympt magsäck av all konstig ovegetarisk mat i Spanien som jag inte kunde äta mycket av.
Estoy en la casa en Suecia...
Hemma. Tomt. Dött. Kanske skönt. Svensk mat, svenskt hus, och tid för mig själv, men ändå...
Jag saknar Spanien, trots den hemlängtan jag faktiskt hade men redan glömt bort.
Inga mer bocadillos. Det är skönt. De där torra baguetterna var ju goda i början, men... nu blir det limpmackor framöver för min del.
Det hade kunnat vara kulare. Som vanligt hörde jag till det fåtal det inte snackades mycket med, och det kan få mig att må lite dåligt. Familjen var snäll, men verkade inte tycka att jag förstod så mycket... och så var det detta med maten, alla glor på en för att se hur man reagerar på första skeden av nåt som kanske smakar gott, eller som hundstjärtar.
En lite barnslig värd som var snäll och gullig, men som jag aldrig blev jättekompis med. Och det sega bakfylleillamåendet som förstörde hela torsdagen var ju smått otrevligt.
Men summan kommer att ligga på plus ändå.
12 mars
12 mars
Drömde mest illamåendedrömmar det fåtal timmar man fick sova. Sen mådde jag illa exakt hela dagen, trots att jag inte borde ha blivit bakfull på det jag drack under gårdagskvällen. Jonna hade samma anledning att vara less, så vi klagade över hela världen så vi skrattade åt oss själva. Var ute med bussen på krokiga vägar i bergen. Jag åt knappt nåt på hela dagen. Sen, på kvällen, mådde man äntligen okej. Åt ute. Vegburgare = äggskivor!? Var på Aria.
Drömde mest illamåendedrömmar det fåtal timmar man fick sova. Sen mådde jag illa exakt hela dagen, trots att jag inte borde ha blivit bakfull på det jag drack under gårdagskvällen. Jonna hade samma anledning att vara less, så vi klagade över hela världen så vi skrattade åt oss själva. Var ute med bussen på krokiga vägar i bergen. Jag åt knappt nåt på hela dagen. Sen, på kvällen, mådde man äntligen okej. Åt ute. Vegburgare = äggskivor!? Var på Aria.
11 mars
11 mars
Idag var vi på skolan under morgonen, på etik och spanska. Sen gick vi på stan, och jag och Jonna + våra värdar gjorde studiebesök på musikkonservatorium. Plågade ungar med att filma när de spelade. Kul. Sen hade vi lyckats förklara att vi ville sova på hotellet hos våra lärare, jag och Jonna, för att få va ute länge. Hade väldigt kul under kvällen, lagom onykter, på nåt ställe som hette Aria till fyra. Sen gick vi då in till våra lärare vid halvfem. Småpinsamt.
Idag var vi på skolan under morgonen, på etik och spanska. Sen gick vi på stan, och jag och Jonna + våra värdar gjorde studiebesök på musikkonservatorium. Plågade ungar med att filma när de spelade. Kul. Sen hade vi lyckats förklara att vi ville sova på hotellet hos våra lärare, jag och Jonna, för att få va ute länge. Hade väldigt kul under kvällen, lagom onykter, på nåt ställe som hette Aria till fyra. Sen gick vi då in till våra lärare vid halvfem. Småpinsamt.
söndag 10 mars 2013
10 mars
10 mars
Idag for vi till Granada, en rätt stor stad. Gick först omkring med Jonna och kollade lite på stan. Sen var vi på Alhambra, ett slott som skulle vara så fantastiskt men blev ganska tråkigt med en babblande guide. Tänkte mest på annat. Var på stan lite mer, hittade Neil young-trepack för 150 spänn. Åkte hem så småningom.
Idag for vi till Granada, en rätt stor stad. Gick först omkring med Jonna och kollade lite på stan. Sen var vi på Alhambra, ett slott som skulle vara så fantastiskt men blev ganska tråkigt med en babblande guide. Tänkte mest på annat. Var på stan lite mer, hittade Neil young-trepack för 150 spänn. Åkte hem så småningom.
9 mars
9 mars
Var i skolan på förmiddan, på nån engelskalektion. Dom var mestadels ganska usla på engelska. Sen gick vi på nån marknad litegrann, och sen hade jag, Jonna, Scott, Karin och Erika bestämt oss för att bestiga ett berg som inga spanjorer skulle orka med. Köpte några mackor på ett långsamt café, och gick. Det var en kul och mysig upplevelse, lite jobbigt men inte farligt, härlig utsikt, trevliga kompisar. Var ute på kvällen.
Var i skolan på förmiddan, på nån engelskalektion. Dom var mestadels ganska usla på engelska. Sen gick vi på nån marknad litegrann, och sen hade jag, Jonna, Scott, Karin och Erika bestämt oss för att bestiga ett berg som inga spanjorer skulle orka med. Köpte några mackor på ett långsamt café, och gick. Det var en kul och mysig upplevelse, lite jobbigt men inte farligt, härlig utsikt, trevliga kompisar. Var ute på kvällen.
8 mars
8 mars
Idag skulle vi åka till stranden. Min värd var väldigt spyfull under natten. Jag trivdes inte alls med tillvaron just denna förmiddag. Tur att Jonna tyckte likadant. Barnsliga värdar, matkrångel, allmän vantrivsel med familjen, måste va hemma tidigt på kvällarna...
Badade och solade vid Nerja, åkte till några grottor, sen lättade tillvaron rätt mycket faktiskt. Fick punka på bussen så hemresan blev lång och avbruten, det var bara kul.
Idag skulle vi åka till stranden. Min värd var väldigt spyfull under natten. Jag trivdes inte alls med tillvaron just denna förmiddag. Tur att Jonna tyckte likadant. Barnsliga värdar, matkrångel, allmän vantrivsel med familjen, måste va hemma tidigt på kvällarna...
Badade och solade vid Nerja, åkte till några grottor, sen lättade tillvaron rätt mycket faktiskt. Fick punka på bussen så hemresan blev lång och avbruten, det var bara kul.
7 mars
Sov till framåt tio, skönt, det behövde man. Sen gick vi omkring lite, jag åt så småningom frukost, stack till Jonna och hennes värd. Vi for upp till bergen efter maten, el campo, häftig bilfärd (bra bromsar), såg olivodlingar och får. Men det kändes som ganska mycket hemlängtan, efter svenskmat, rå om mig själv... Var ute på kvällen i nån park där det bjöds på sprit. Jag tog det ganska lugnt. Måste hem till tolv.
Sov till framåt tio, skönt, det behövde man. Sen gick vi omkring lite, jag åt så småningom frukost, stack till Jonna och hennes värd. Vi for upp till bergen efter maten, el campo, häftig bilfärd (bra bromsar), såg olivodlingar och får. Men det kändes som ganska mycket hemlängtan, efter svenskmat, rå om mig själv... Var ute på kvällen i nån park där det bjöds på sprit. Jag tog det ganska lugnt. Måste hem till tolv.
6 mars
6 mars
Satt på flygplatsen tills planet for vid sju. Mådde lite sömnigt men det var spännande att flyga för första gången i sitt liv. Sen var vi framme och for med buss upp till Loja, hisnande natur med gröna kullar överallt. Blev totalt utglodda när vi kom fram, fick våra värdar, åt mat med dom och blev visad för massa släktingar. Härligt väder, mysig stadsmiljö. Var på historisk promenad och på flamencospelning, den var läcker.
Satt på flygplatsen tills planet for vid sju. Mådde lite sömnigt men det var spännande att flyga för första gången i sitt liv. Sen var vi framme och for med buss upp till Loja, hisnande natur med gröna kullar överallt. Blev totalt utglodda när vi kom fram, fick våra värdar, åt mat med dom och blev visad för massa släktingar. Härligt väder, mysig stadsmiljö. Var på historisk promenad och på flamencospelning, den var läcker.
5 mars
5 mars
Försökte packa hela dagen. Det tog faktiskt tid. Åkte in till stan med mamma, köpte värdfamiljspresenter, och åt på kina för att fira lite körkort. Sen invakade jag resan. Åkte med bussen vid halvtvå, kunde inte sova ett dugg, men det var jag inte ensam om.
Försökte packa hela dagen. Det tog faktiskt tid. Åkte in till stan med mamma, köpte värdfamiljspresenter, och åt på kina för att fira lite körkort. Sen invakade jag resan. Åkte med bussen vid halvtvå, kunde inte sova ett dugg, men det var jag inte ensam om.
Nästan nervös fortfarande
2 mars
JAG HAR KÖRKORT
Fick åka till Rogsta kyrka och sen lite i stan. Allt gick bra förutom att han lät jättesur när jag blev osäker på vart jag skulle ett par gånger.
Den svävande glädjen kom aldrig. I stället har jag successivt fattat det mer och mer, fattat att det är klart nu, över, jag har lyckats. Känns hyfsat overkligt, Jag har haft det där körkortet framför ögona så länge nu att det sitter kvar på näthinnan. Jag är nästan nervös fortfarande, litar liksom inte på att det hänt.
JAG HAR KÖRKORT
Fick åka till Rogsta kyrka och sen lite i stan. Allt gick bra förutom att han lät jättesur när jag blev osäker på vart jag skulle ett par gånger.
Den svävande glädjen kom aldrig. I stället har jag successivt fattat det mer och mer, fattat att det är klart nu, över, jag har lyckats. Känns hyfsat overkligt, Jag har haft det där körkortet framför ögona så länge nu att det sitter kvar på näthinnan. Jag är nästan nervös fortfarande, litar liksom inte på att det hänt.
tisdag 19 februari 2013
Nu är det inte nytt längre
16 februari
Klarade teorin. Kändes urskönt, men redan börjat nerva inför uppkörningen.
Hela livet är ju ett enda stort körkort, orkar inte tänka på nåt annat.
Ibland tänker jag att mitt brinnande musikintresse kanske var nåt tillfälligt, att nu är det inte nytt längre, och inte lika kul. För jag har tappat lusten rätt bra. Allt ska kännas så rätt när jag spelar med folk, tål inga felattityder och hjälpsamma kommentarer, vill att alla ska vara och tycka som mig... Men inte är det kul att spela ensam heller.
Näe, jag vet inte vad det är. Känner mig så avslagen och likgiltig.
Men teorin är klar. Det känns så fint.
Klarade teorin. Kändes urskönt, men redan börjat nerva inför uppkörningen.
Hela livet är ju ett enda stort körkort, orkar inte tänka på nåt annat.
Ibland tänker jag att mitt brinnande musikintresse kanske var nåt tillfälligt, att nu är det inte nytt längre, och inte lika kul. För jag har tappat lusten rätt bra. Allt ska kännas så rätt när jag spelar med folk, tål inga felattityder och hjälpsamma kommentarer, vill att alla ska vara och tycka som mig... Men inte är det kul att spela ensam heller.
Näe, jag vet inte vad det är. Känner mig så avslagen och likgiltig.
Men teorin är klar. Det känns så fint.
31 januari
31 januari
Gick ut på sjön med mamma. Sen åt vi god grönsaksgryta och ris, sånt som mamma gör som jag älskar. Sen kollade jag ju på tv och sådär, och sov hos mamma.
Gick ut på sjön med mamma. Sen åt vi god grönsaksgryta och ris, sånt som mamma gör som jag älskar. Sen kollade jag ju på tv och sådär, och sov hos mamma.
Vad såg jag hos den killen?
30 januari
Onödig skoldag idag också. Körlektionen gick hur lugnt och bra som helst. Jag är klar att köra upp nu, men innan dess en ständig väntan på långkörning, halkbana, teoriprov, provuppkörning, och så spanien mitt i gröten då.
Igår när jag gick ensam på en trottoar kom Paul mot mig på samma trottoar. Inte överdrivet pinsamt. Jag slängde nåt ögonkast på honom utifall att han skulle få för sig att heja, men ingen risk, han såg bara sur ut, och jag ångrade ögonkastet. Vad såg jag hos den killen? Jag var väl bara ett störande objekt för honom när jag gillade honom, han kände sig väl inte ens smickrad. Och hur kunde jag tycka om allt som var förknippat med honom, hur kunde jag tycka att han var så söt på alla sätt?
Och hur kan jag fortfarande ägna dagbokssidor åt honom?
Onödig skoldag idag också. Körlektionen gick hur lugnt och bra som helst. Jag är klar att köra upp nu, men innan dess en ständig väntan på långkörning, halkbana, teoriprov, provuppkörning, och så spanien mitt i gröten då.
Igår när jag gick ensam på en trottoar kom Paul mot mig på samma trottoar. Inte överdrivet pinsamt. Jag slängde nåt ögonkast på honom utifall att han skulle få för sig att heja, men ingen risk, han såg bara sur ut, och jag ångrade ögonkastet. Vad såg jag hos den killen? Jag var väl bara ett störande objekt för honom när jag gillade honom, han kände sig väl inte ens smickrad. Och hur kunde jag tycka om allt som var förknippat med honom, hur kunde jag tycka att han var så söt på alla sätt?
Och hur kan jag fortfarande ägna dagbokssidor åt honom?
29 januari
29 januari
Döig dag. Först lite tyska, sen var jag och pluggade på trafikskolan tills trumlektionen. På Spanskan lekte vi lek. Väntade en timme på högskoletjafs, men så hade de lagt om tiderna, så det var i onödan. Pluggade på trafikskolan igen och körde, jag var duktig på E4:an och fick otroligt nog beröm. Men det var fullt på långkörningen imorrn, skit.
Döig dag. Först lite tyska, sen var jag och pluggade på trafikskolan tills trumlektionen. På Spanskan lekte vi lek. Väntade en timme på högskoletjafs, men så hade de lagt om tiderna, så det var i onödan. Pluggade på trafikskolan igen och körde, jag var duktig på E4:an och fick otroligt nog beröm. Men det var fullt på långkörningen imorrn, skit.
måndag 28 januari 2013
28 januari
28 januari
Hyfsat lugna lektioner förutom jobbigt tyskahörprov, usch. Jag är så sur på mina lärare för tillfället. Såg på film på religionen som vanligt, slöade på samhällen som vanligt. På kvällen for jag och pappa till stan, åt pizza.
Hyfsat lugna lektioner förutom jobbigt tyskahörprov, usch. Jag är så sur på mina lärare för tillfället. Såg på film på religionen som vanligt, slöade på samhällen som vanligt. På kvällen for jag och pappa till stan, åt pizza.
Aldrig mer sätta min fot på trafikskolan
27 januari
Kort dag (jag bestämde mig för att sluta tolv). Gick ner på stan med Madde, på bilskolan, körde en enkellektion på E4:an, var tydligen vinglig och för omjuka växlingar. Usch. For hem och slöade.
Det kommer bli värt det. Jag vet det nu. Jag kommer att vara svävande.
Men det kan fortfarande vara mycket lidande kvar, det vet jag också.
Jag hatar det.
Jag hatar vad det kostar.
Jag hatar att inte veta hur mycket mer det kan komma att kosta.
Jag hatar att Ove är närapå skrattretande USEL på att ge beröm.
Men det kommer att bli glömt.
Hela skiten.
Den dag jag aldrig mer ska sätta min fot på trafikskolan, den dag jag ska RIVA SÖNDER mitt gröna lektionstidkort.
Kort dag (jag bestämde mig för att sluta tolv). Gick ner på stan med Madde, på bilskolan, körde en enkellektion på E4:an, var tydligen vinglig och för omjuka växlingar. Usch. For hem och slöade.
Det kommer bli värt det. Jag vet det nu. Jag kommer att vara svävande.
Men det kan fortfarande vara mycket lidande kvar, det vet jag också.
Jag hatar det.
Jag hatar vad det kostar.
Jag hatar att inte veta hur mycket mer det kan komma att kosta.
Jag hatar att Ove är närapå skrattretande USEL på att ge beröm.
Men det kommer att bli glömt.
Hela skiten.
Den dag jag aldrig mer ska sätta min fot på trafikskolan, den dag jag ska RIVA SÖNDER mitt gröna lektionstidkort.
lördag 26 januari 2013
26 januari
26 januari
Den tråkigaste musiklektion jag varit med om. Men man ville inte säga till Harry att man har tråkigt, han kan ju sänka betyget. Sen var det lindriga lektioner och ingen ryska. Jag for in till stan med mamma för att övningsköra.
Den tråkigaste musiklektion jag varit med om. Men man ville inte säga till Harry att man har tråkigt, han kan ju sänka betyget. Sen var det lindriga lektioner och ingen ryska. Jag for in till stan med mamma för att övningsköra.
25 januari
Rätt bra cykelföre. Sen tog jag det lugnt ett tag, och gick sen ut på långpromenad med pappa, på isen. Fint väder. Sen somnade jag i soffan. Lyckades läsa ut trafikskoleboken.
onsdag 23 januari 2013
23 januari
23 januari
Idag var det en engelskalektion, sen körde jag dubbellektion, superrepetition, gick sådär. Säger till Ove: "Nu får du säga nåt jag blivit bättre på också så jag känner mig lite uppmuntrad". "Vad menar du?" säger Ove. MORDKÄNSLOR! Närå, han är trevlig som person, men... På musiken var det trist. Några sjöng Bellman. Sen sjöng vi lite i mickar och sådär. Henrikvakt på kvällen.
Idag var det en engelskalektion, sen körde jag dubbellektion, superrepetition, gick sådär. Säger till Ove: "Nu får du säga nåt jag blivit bättre på också så jag känner mig lite uppmuntrad". "Vad menar du?" säger Ove. MORDKÄNSLOR! Närå, han är trevlig som person, men... På musiken var det trist. Några sjöng Bellman. Sen sjöng vi lite i mickar och sådär. Henrikvakt på kvällen.
tisdag 22 januari 2013
22 januari
22 januari
Sov. Åkte in till trumlektionen. Hade fattat en grej helt fel och tragglat ihjäl mig med och så var den egentligen svinenkel. Spelade pingis med Eva på gympan, vi var rätt jämna. For hem och såg på tv.
Sov. Åkte in till trumlektionen. Hade fattat en grej helt fel och tragglat ihjäl mig med och så var den egentligen svinenkel. Spelade pingis med Eva på gympan, vi var rätt jämna. For hem och såg på tv.
20 januari
20 januari
På gympan idag var det lite styrketräning och innebandy. Längesen jag var med på gympan nu. Sen körde jag på E4:an.
På gympan idag var det lite styrketräning och innebandy. Längesen jag var med på gympan nu. Sen körde jag på E4:an.
18 januari
18 januari
Halt och knepigt att cykla med tidningen, dessutom försov jag mig och blev jättesen. Sen stack jag ut och åkte pulka på kraftledningsberget med Henrik. Det var skitbra skare, så man kunde åka överallt. Ute 2 timmar. Sen somnade jag ett tag, och mådde sådär sömnigt resten av kvällen. Kom loss med specialarbetesfunderingar.
Halt och knepigt att cykla med tidningen, dessutom försov jag mig och blev jättesen. Sen stack jag ut och åkte pulka på kraftledningsberget med Henrik. Det var skitbra skare, så man kunde åka överallt. Ute 2 timmar. Sen somnade jag ett tag, och mådde sådär sömnigt resten av kvällen. Kom loss med specialarbetesfunderingar.
16 januari
16 januari
Glömde paraplyet på bussen på morron. Hade simpla lektioner och nån lång håltimme. Fick tillbaks paraplyet sen, och tack vare det gick jag förbi biblioteket på vägen hem och hittade en bok som väl inte var så bra, men ändå fick mitt specialarbete lite i rull.
Glömde paraplyet på bussen på morron. Hade simpla lektioner och nån lång håltimme. Fick tillbaks paraplyet sen, och tack vare det gick jag förbi biblioteket på vägen hem och hittade en bok som väl inte var så bra, men ändå fick mitt specialarbete lite i rull.
söndag 13 januari 2013
12 januari
12 januari
Vi höll på och gjorde en kollektiv text på musiken (skicka-runt-tjafs). Det var ganska kul. Sen var det en rätt normal skoldag. Svettades med parkeringar. Vill ha körkort nån gång.
Vi höll på och gjorde en kollektiv text på musiken (skicka-runt-tjafs). Det var ganska kul. Sen var det en rätt normal skoldag. Svettades med parkeringar. Vill ha körkort nån gång.
11 januari
11 januari
Mycket illamående cykeltur, men snabb var jag. På eftermiddan lättade äntligen mitt illamående. Jag gjorde makaronsallad åt pappa och mig, Nils och Lena var hos mamma. Vi såg nån film sen.
Mycket illamående cykeltur, men snabb var jag. På eftermiddan lättade äntligen mitt illamående. Jag gjorde makaronsallad åt pappa och mig, Nils och Lena var hos mamma. Vi såg nån film sen.
10 januari
10 januari
Illamående hela himla dagen. Trodde först det var från gårdagen men det borde va nåt annat, för det höll i sig så länge, och jag var hur pigg som helst annars. Drack inte så farligt heller. Nils och Lena kom. Vi åt mat (stor aptit, sen äckelvågor igen). Sen gick dom på revyn. Jag lade mig rätt tidigt.
Illamående hela himla dagen. Trodde först det var från gårdagen men det borde va nåt annat, för det höll i sig så länge, och jag var hur pigg som helst annars. Drack inte så farligt heller. Nils och Lena kom. Vi åt mat (stor aptit, sen äckelvågor igen). Sen gick dom på revyn. Jag lade mig rätt tidigt.
9 januari
9 januari
Jag får VG i filosofi. Tråkig engelska och samhälle. På musiken lyssnade vi på varandras favoriter. Jag hade ju BQ:s Revisited. Ganska intressant, men inte så överkul som man tänkt sig. På kvällen stack jag till stan och var ute med bl.a. Madde och Eva. Det var rätt kul, var på olika ställen och drack öl. Usch vad pengar, men det var ju trevligt.
Jag får VG i filosofi. Tråkig engelska och samhälle. På musiken lyssnade vi på varandras favoriter. Jag hade ju BQ:s Revisited. Ganska intressant, men inte så överkul som man tänkt sig. På kvällen stack jag till stan och var ute med bl.a. Madde och Eva. Det var rätt kul, var på olika ställen och drack öl. Usch vad pengar, men det var ju trevligt.
8 januari
8 januari
Idag stack jag hem efter spanskan, åt mat, och for till stan för dubbel körlektion. Tränade lite parkering och så.
Idag stack jag hem efter spanskan, åt mat, och for till stan för dubbel körlektion. Tränade lite parkering och så.
7 januari
7 januari
Idag var det skola igen. Kul. Tills efter 40 min, då var man inkörd igen. Ganska så lättsam dag i alla fall.
Idag var det skola igen. Kul. Tills efter 40 min, då var man inkörd igen. Ganska så lättsam dag i alla fall.
6 januari
6 januari
Åsa tänkte komma hit, men sen så gjorde hon inte det, kunde inte. Jag fick mitt rum städat i alla fall, det var ju bra.
Åsa tänkte komma hit, men sen så gjorde hon inte det, kunde inte. Jag fick mitt rum städat i alla fall, det var ju bra.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)