Då har det bara gått en timme

20/10

Mitt självförtroende sjunker bara. Det kändes som att det höll på att bli lite bättre för nåt tag sen, men nu..? Nej. Inget speciellt har hänt, det är bara ett grundläge nere i botten. Sen blir klockan sju, man käkar kvällsmat och mår bra och tycker att det här ska jag väl klara ett tag till, men sen kommer nästa dag, och allt är lika skit igen. Varje gång jag räknat dagarna jag varit här hoppas jag att tiden ska ha rusat iväg, men då har det bara gått en timme sen sist.

Jag har nu varit här i över 5 veckor. Då borde jag rimligtvis ha stabiliserat mig och börjat trivas. Men jag känner mig fortfarande som en nybörjare som inte duger nånting till. Tänk att bara packa ihop och sticka ifrån alltihop... men på nåt vis är det som att jag sitter fast här ändå. Hur det än är, är jag så rädd för vad de tycker om mig, rädd för att göra dem arga, så rädd för att de kommentarer de skulle ge mig skulle knäcka mig totalt.
Säkert är jag i en dålig känslig period. Men om det fortsätter så här och inte vänder, då går det bara inte längre. Jag har tappat lusten för exakt allt nu.
Jag vet att de behöver mig, och att det skulle strula till det om jag slutade. Samtidigt får de mig att känna mig så ovälkommen i deras liv. Jag skulle vilja bara sticka, kanske visa att de får ändra lite i sitt agerande mot sina anställda om de vill få det att funka. För om detta vore ett toppställe att jobba på skulle de ju ha kö av österrikiska tjejer som vill ta ett sabbatsår. Varför ska jag offra så mycket av mig själv för deras skull, när jag själv inte får ut så mycket mer än tyskaträning.
Jag har inget intresse här just nu. Känner inte för nånting. Inte här. Däremot känner jag för allt som inte är här. Ta ett tåg till nånstans i alperna, gå på stan i Wien, vad som helst. Vill bara bort!!

Nu är klockan åtta och jag har just tagit en snabb promenadrunda i mörkret. Det var skönt, frisk luft, ensamhet, mörker och stjärnhimmel. Det är nåt speciellt med höstpromenader. Men tyvärr såg jag knappt vägen, och definitivt inte vattenpölarna.
Det är förmiddagarna som är värst, fram till sådär två-tre. Sen går tiden fort, och det mesta känns okej. Men den jobbiga tiden är ju ändå största delen av dagen. Nu har jag ett par dagar börjat vid sju, och dessutom sovit dåligt några nätter, och varit förkyld. Har hostan kvar, och inte ens en normal höstförkylning får man ha ifred, utan så fort jag hostar börjar Miriam muttra om "medicamente". Okej, hon är bara omtänksam, men hur många gånger ska jag behöva förklara att det går över av sig själv? Finns det inte förkylningar i Slovakien?

Var i Bratislava i fredags, det var kul. Var med Dana, Miriams dotter, lite överallt och kollade på saker. Så har man varit i ännu ett land, ytterligare en huvudstad. Jag börjar bli riktigt berest. Det är så kul att komma till nya ställen, jag älskar det! Man får samma känsla som man hade när man var liten och gjorde nåt spännande, blir ivrig och glad. Dana är jättesnäll, men inte den där personen att totalt anförtro sig åt som jag skulle behöva. Men man kanske inte blir psykiskt sjuk för att man i några månader knappt har nåt socialt liv eller?