Måste våga ta klivet

31 oktober

Är jag knäpp eller? Lämna ett tryggt liv med superbra mat och hästar omkring mig hela dagarna, för ett otryggt liv med nåt skitjobb och kanske nåt litet hål att bo i med spagetti varenda dag.
Det är nåt underligt med mig. Varför ska jag tvunget göra saker som jag vet att jag egentligen inte vågar, och så blir det oftast så nervöst och spänt och jobbigt.
Men jag ska göra det. Nog. Kanske. Försöka åtminstone, att få tag i nåt jobb. Sen har jag svenska kyrkan att hänga på, försöka hugga lite kompisar om det går. Man är ju i alla fall i Wien, man är där allting händer.

Ibland känns det som om jag är jättedum som vill härifrån. Men jag vet att det är ibland bara. Så jag måste våga ta klivet. Det blir tungt, kommer inte att kunna förklara känslan för någon. Jag kommer säkert att längta lite tillbaka till vissa grejer. Men det finns sånt jag inte kommer att längta till. Och hästar finns kvar, det var en chans som jag tagit, men nu vill jag släppa den för att kunna vara en verklig hästälskare igen. Det här livet tar död på intresset, alltså kan det inte vara tillräckligt starkt för det. Har väl missbedömt mig. Så denna chans borde ha gått till nån mer hängiven än mig.
Brytpunkten blir svår. Försöka förklara och känna skuldkänslor... Nya livet blir svårt. Jättemycket att ordna och tänka på, och jättenytt, hemskt, och allt hänger bara på mig. Det ger mig magont. Men jag har haft väldigt ont i magen här också.

Det här är inget "backpacker"-dataspel. Det räcker inte att klicka ja och nej och när man inte orkar mer trycka på escape. Men ibland känns det lite kul också. Lilla jag bor ensam på ett jugendherberge och knallar runt i Wien och frågar efter jobb.
Det kanske inte funkar alls. Men jag tror inte att jag kommer att ångra ett försök. Eller så är det just det jag kommer att göra, och allt blir jättehemskt, men...
Jag behöver ta risken. Och jag måste inte ta nån hänsyn till att jag "förstör" för mina nuvarande arbetsgivare.

You can do what you want to whenever you want to, do what you want to, there´s no one to stop you, sjunger Elliott smith för mig. Jag är 19 år, jag vill testa hur jag klarar mig, inte ha den här hästgården som mitt enda liv. Jag har bestämt mig. Har jag?