Självförakt och ynklighet

23/10

Har haft en konstig hemsk dag. Det är nåt fel på mig just nu, helt enkelt, måste va nåt tillfälligt. Från att jag vaknade hade jag tårar i ögonen, sen ägnade jag hela förmiddan åt nåt så enkelt som att kratta parkeringsplatsen, och ändå kändes livet så BOTTEN att jag gick och grinade nästan hela tiden, utan att riktigt fatta varför. Lugnade mig stundtals, sen igång igen. Tur att man fick vara ensam. När Harriet kom förbi var jag i ett lugnare tillstånd. Hon skulle med bilen in till Wien och pratade lite om dagen (se till att Reinhard inte glömmer hämta sin son på skolan...) och frågade sen hur det var med mig, har väl märkt att jag är nere. Jag sa som det var, att jag inte känner mig bra just nu. Långa arbetsdagar som jag inte är van vid, hemlängtan, ensamhet, brist på gemenskap eftersom Miriam och Krizan bara pratar slovakiska.

Och som vanligt när man pratar med Harriet rinner all styrka och ilska av en, och det enda man känner är självförakt och ynklighet. Det är mitt fel att jag blir slutkörd och trött, för jag är så ovan vid att arbeta, det är mitt fel att jag är ensam för jag försöker inte tillräckligt att prata med de trevliga tjejerna, det är mitt fel hela skiten, för jag var dum nog att åka hit och tro att en sån som jag skulle klara av nåt sånt här...
Och så har känslan "efter det här vågar jag vad som helst" bytts ut mot känslan "efter det här vågar jag ingenting alls mer". Och den verkliga smärtan kommer ju alltid när man börjar skylla allting på sig själv, det är då det blir värst.

Harriet verkade i alla fall fatta, sa att "det blir nog bättre så småningom", och att hon skulle försöka ge mig lite mer ledigt, nån halvdag ibland eller så. Men det fick mig inte att må bättre, tårarna fortsatte komma när jag blev ensam igen, verkade aldrig ta slut. Färdig med krattningen ägnade jag tiden åt att titt som tätt springa in på toan när jag inte pallade. Miriam hade lagat svingoda pumpabiffar åt mig, men min normala jätteaptit var bortflugen. Ägnade en halvtimme åt att låsa in mig på toan och försöka lugna mig men det hjälpte inte vidare. Nästa halva av min paus försökte jag läsa lite, samlade mig och gick för att avlösa Miriam med barnpassningen. Var vid det laget totalt slut, att vara förtvivlad tar så mycket energi. Måste ha sett halvdöd ut, för Miriam sa typ åt mig "gå och lägg dig och sov en stund till" och jag lade mig och halvsov i trekvart. Sen kändes det LITE bättre.

Men jag är verkligen konstig. Har väl mått rätt dåligt de flesta dagar senaste veckan men det här tog priset. Värsta deppchock. Var i stallet och grejade, och sen red jag min tredje lektion för Harriet. Hade Blakkur, som jag hade senaste lektionen också, då det inte gick bra alls. Men nu kändes det mycket bättre. Han drog inte med mig, och vi fick rikligt med beröm i både tölten och galoppen. Harriet sa efteråt att han hade gått jättebra, och är en inte alltför lätt häst, utan man måste "komma på" honom. Sen kändes allt ganska bra.

Det måste vara nån skitperiod jag är i just nu, som när som helst borde lätta. För det är ju faktiskt så att jag inte alls får lika mycket skäll av Reinhard längre (fast en del såklart), och inte så många Harrietkommentarer som förut. Och mitt jobb är ju inte så hemskt egentligen. Så jag får bara vänta och se vad som händer. Släpper det inte så står jag nog inte ut många dagar till, idag kände jag mig faktiskt som sjuk. Man kan inte jobba när man mår sådär. Det kan knappast gå mer neråt, men borde vända en aning, bli uthärdligt igen.