Fick köra låtar medan han vek tvätt

29 september

SUCK vad jobbig skoldag, schemalagd panik två veckor framöver typ, alla är hysteriska. Blir så less på dem. Sen blev jag på bättre humör. Hade mötesmöte, och sen lirade jag och Sanne på Jazzå. Jag körde Don´t need, spelade mycket fel.

När jag kom hem sa Håkan att Kristian varit här och lämnat lapp "kom ner till bastun", så jag gick ner till bastun och vi spelade där till tre, och jag fick köra låtar medan han vek tvätt och så. Helt bra. Jag tycker sjukt mycket om Kristian, men jag måste inte vara kär i honom för det, och jag har honom fortfarande på alla de viktigaste sätten. Men det känns lite skumt ibland när han ler sitt sötleende.

Håkan har också ett sötleende. Ett tag idag kände jag att det är nog nåt som kan komma krypande på allvar är... Men begriper inte det här förgivettagandet jag gör om att han också har mig under fokus.

Framför tv:n med andra skräpisar

28 september

Vaknade klarvaket vid åtta, typ. Sen stack vi också rätt tidigt för att repa. Snacka om ambitiöst. Jag fick lira trummor på Fuck religion och det storgillade jag ju. Sen gick resten av repet rätt bra också. Vi är skitbra ibland.

Hemma har jag bara skräpat framför tv:n typ, men andra skräpisar, typ Emma, Sofia, Hanif, Kalle och Håkan. Fortfarande så fokuserad på Håkan, och fortfarande tänker jag knappt tanken att han skulle kunna vara ointresserad. Trots att jag inte har nåt konkret som säger nåt annat än att han gärna vill vara kompis med mig. Det kanske bara är nåt i luften.

Jag njuter ännu av kollektivlivet. Trivs så suveränt. Verkar nu vara kontrakt på gång också, slut på oron!

Kändes rätt coolt när vi klev upp på scenen

27 september

Lugn dag. Skönt. Sen blev det matlag, och så repade vi och var nervösa, och så drog festen igång, och det var skönt att vara avspänd och ha valfrihet i folk att hänga med. Ville faktiskt inte ens stå i baren på hela kvällen. Lite jobbigt nästan att ha så många folk att känna ansvar för.

Kändes rätt coolt när vi klev upp på scenen med alla förstärkare och grejer. Blev en bra spelning, men jag katastrofklantade mig på Circles och det distraherade mig sen tyvärr under hela spelningen. Men det blev driv och folk dansade. Sen softade vi lite, tog oss en gruppkram nere hos Hanif, och så hängde jag en del med Sanne, Tuva-Li och Sofia. När alla kompisar dragit gick jag upp och hängde med Kalle, och Kristian kom också och var en aning söt och så, men det var lugnt. Håkan lade sig tidigt men såg i alla fall spelningen. Fast jag snackade inte med honom på hela kvällen, hade bara lite koll på var han var. Han är som ett span, så lustigt.

Brorsans kompis Benjamin har tagit livet av sig. På nåt sätt lite skönt att han är knäckt över det i ett gäng tillsammans med andra, i stället för att han ligger ensam med egna självmordstankar.

En massa försökande att ansträngt lära känna

26 september

Och så får jag vara kass terapiperson åt brorsan igen. Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur gör man egentligen? Han mår helt skitdåligt nu. 

Annars var det en bra dag, det var roligt i skolan och jag var på socialt humör och tyckte mina klasskamrater var trevliga. Åt hagabiobuffet med dom, plus Sandra som åkte hem sen. Blev en kort visit. Så var det lite hemmahäng och sen var vi på Liseberg. Åkte Balder till sist, den var helt underbar. Kalle och Håkan tyckte nog den var läskigare än jag tyckte. Åkte lite mer och for hem sen. 

Funderar på det här med Håkan idag som alla dagar. Frågan är, skulle jag bry mig alls om han inte var söt? För det är så mycket resistens på nåt vis, små fina stunder av avspändhet, och i övrigt bara en massa försökande att ansträngt lära känna, komma LITE närmare. Men det är just som att det bara är nåt jag fått för mig, egentligen kanske det inte alls går att jag och Håkan kan bli tighta, vi kanske inte synkar. Men jag tror ju av nån anledning att det är från bådas sidor, det här försökandet. Det är väl bra att det tar sån tid, lagom till att nåt skulle kunnat hända har man hunnit komma på smartare tankar eller tröttna. Men kanske vill jag bara hångla och så. Att se mig själv vara tillsammans med Håkan ger mig väl mest panik. Jag vill inte ha pojkvän och speciellt inte nån som är min kollektivkompis. 

Ett ögonkast på nyduschad kollektivkamrat och bara få en sak i skallen

24 september

Snacka om att Emma kan få en ur humör på en minut. Annars har det väl varit en bra dag. Lektioner om bistånd, och jag varvade lyssnandet med lite sovande och lite tänkande på sex. Så gick jag ut till Backaplan och köpte tusen onödiga saker, typ riskakor med kanelbullesmak och sådär. Skönt att hänga runt själv. Sen så tänkte jag hela spårvagnen hem på att ha sex med Håkan, så det blev lite konstigt att sitta och käka med honom sen.

Var på fest med besökarna från Sydafrika, var helt okej, men blev lite kort. Sen satt jag och Håkan och såg på Wilco på Musikbyrån, och hade trevligt, tills Emma kom och fick mig ur humör. Men det löser sig.

Det är fortfarande småstelt mellan Håkan och mig, om det hade varit så att jag hade velat bli tillsammans med honom hade det varit åratal dit. Men det är bara att jag behöver nån att fokusera på i oanständiga tankar, och han råkar vara närvarande, och söt. Men shit, han skulle bara veta hur lågt jag tänker... Ständigt. Vore jag man skulle mitt beteende väl anses rent äckligt om nån visste. Sitta där och slänga ett ögonkast på nyduschad kollektivkamrat och bara få en sak i skallen. Hjälp.

Nån slags sexuell frustration

23 september

Usch vad jag är surig på grupparbeten. Men sen blev det en bra kväll. Träffade Kristian, fikade och käkade och hade jättetrevligt och kände att jag älskar ju att umgås med honom. Sen träffade jag Emma och Håkan och Kalle, och vi bowlade och tog några öl, och det var också jättetrevligt.

Men mina förhållanden till killar är nog faktiskt rätt skumma just nu. Kanske är jag kär i Kristian än, men jag har inte nån drivkraft till fysisk kontakt. Hejdåkramen idag var mest bara nåt som "skulle vara". Men sen tänker jag titt som tätt på att ha sex med Håkan och det blir ju lite konstigt. Sitter och spanar lite där i bowlinghallen. Men jag orkar ju inte anstränga mig för att komma närmare honom mentalt, blir kanske snarare lite kylig som reaktion mot hur jag känner. Kan inte härleda det här skumma till nåt annat än nån slags sexuell frustration. Jag har aldrig förut tänkt så här, så mycket, om någon jag aldrig varit nära, faktiskt.

Men det är nog ett fint kollektiv vi har. Gruppdynamiken påverkas dock väldigt av Karin och Marias frånvaro.

Om jag inte hade alla dessa finnar

22 september

Hade en okej men trött skoldag. Sen vaccinerade vi oss på Guldheden, usch, dyrt. Så har jag haft en hemmakväll, gjorde mig hemskt stressad. För nu hade jag ju tid att ta tag i grejer och det orkade jag inte. Men grejade lite teleräkningstjafs och plockade ihop lite i alla fall. Och så har Emma klippt mig - helt okej. Faktiskt, om jag inte hade alla dessa finnar så skulle jag nog se ganska bra ut. Lite söt kanske. Men finnarna... Inget blir bättre heller. Efter Sydafrika gåt jag till doktorn om inget hänt.

Det känns konstigt att förhålla mig till Håkan just nu. Lite känns det nog som när man var yngre och spanade in oåtkomliga folk bara för att det var kul att drömma om nån, men man ville inte att det skulle bli nåt egentligen. För jag tänker inte på honom som nån potentiell pojkvän. Oåtkomlig är han inte, men opraktisk och osmart. Jag är väldigt fysiskt tänd på honom och det känns som att det är nåt man kan hjälpa mindre än när det bara sitter i skallen. Jag är ju helt lugn, inga förälskelsemagpirr eller så. Så jag är väl bara kåt eller nåt.

Mitt liv är rätt perfekt

21 september

Det blev ett helsjysst rep trots att brorsan nog inte mådde så bra. Vi höll på ända till två (började vid tio). Sen flängde jag rakt hem till mötesmöte. Den gruppen känns bra. Sen var det visst kroki i lekhallen. Det var kul. En del blev ju skitfult, men ibland blir jag också impad av mig själv.

Så hängde jag lite i vardagsrummet, och lite i Karins rum, och spelade lite gitarr, och såg på film hos Hans och dom. Det är så otroligt SKÖNT att bo i detta kollektiv och detta hus just nu. Men hade jag bott själv, hängt kvar på Olofshöjd eller nåt, hade jag ändå haft så mycket att göra att det nog varit okej.

Mitt liv är rätt perfekt. Tänk vad bra. Och jag har till och med nån att tänka på innan jag ska sova i stället för att tänka på mitt ex, som jag väl fått göra annars. Jag och Kristian ska i alla fall ta en fika på tisdag. Känns verkligen när vi ses att vi saknar varann och har mycket att prata om.

Den gama grejen som kommit upp

20 september

Åh, älskade bror. Fuck feminism! Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det när jag känner så. Och skulle verkligen behöva snacka med nån, men vet inte vem. Det är den gamla grejen som kommit upp, feministerna i hans gamla kollektiv som definierar det alla killar gjort som våldtäkt, och sen utan förklaringar använder det ordet om brorsans olyhördhet som han visade på en gång. Nu vet han inte vilka som ser honom som en våldtäktsman eller inte, vet inte vart han är välkommen, och han tycker typ att det är han som man värd. Och han är så skör, och jag blir så orolig för honom.

Väldigt trevlig hemmakväll

19 september

Jo, huvudvärken försvann idag, och jag mår mycket bättre. I skolan var det väl lite halvsegt och så. Sen skulle jag bjuda kollektivet på lasagne, men de var så upptagna, blev bara jag, Emma och Håkan. Men lasagnen blev suverän. Spelade lite kort hos Kajsa, sen såg vi på Alla älskar Alice hos Viveka och dem. Den var ju inte så bra direkt. Men det var en väldigt trevlig hemmakväll. Och ibland tycker jag ju om Emma faktiskt. Upptäckte att jag störde mig lite på att hon satt och lutade sig mot Håkan. Hopplöst hur jag är, men det är lugnt. Jag tycker mer och mer om honom, men det blir inget störtförälskande, och jag kommer inte att anstränga mig på nåt sätt. Men jag går också och ljuger mycket för mig själv när jag tänker att jag hoppas inget händer. Det är så kul att ha nåt att tänka på.

Vi är många nu, vi är ett kollektiv!

18 september

Jobbig dag, trött och sur och inte speciellt välmående fysiskt, rätt sönderstressad. Käkade, hade halvdant möte, blev mest lite lugnt snack med Hans. Börjar gilla honom, och det kändes återigen som "vad är det jag nervösar mig över" när det gäller Emmas snack om kollektivombyggnaden och det. Och så har jag ju kommit på att jag inte behöver nervösa mig över att hitta folk heller. Vi är många nu, vi är ett kollektiv! Hade en till stackars rumsaspirant här. Han var jättenervös och vi var jätteflamsiga. Men jag ska försöka lugna mig nu så jag inte stressar sönder mig över onödigheter.
Vad söt Håkan är.

Alla låtar var plötsligt mycket bättre och roligare

17 september

Jag fattar inte, har hållit på i snart en vecka nu med att sakna Kristian alldeles för mycket och tänka på hur trevligt det var att vara tillsammans med honom. Men hur trevligt skulle det vara nu när han inte skulle ha tid med ett skit? Och jag skulle få del av hans prestationsångest och jag skulle tänka på att han nog skulle dra efter jul, och jag skulle stolt försöka inte bry mig ett skit mitt i frustrationen. Näe... Men jag känner mig väl helt enkelt ganska ensam just nu.

(senare)
Efter rep mådde jag bra mycket bättre. Det bara storflöt idag. Körde Arna, Your bitter end, Flickan självklar, Love is hell, och Take it back och det lyfte enormt, alla låtar var plötsligt mycket bättre och roligare, mycket tack vare Julies bas.

Sen for vi hem och jag käkade skorpor och snackade ett bra tag med Håkan och Maria, och så småningom Emma. Vad jag gillar Maria, så dumt att hon flyttar. Och vilken perfekt kollektivmänniska Håkan är. Verkar bry sig på rätt sätt, lagom social, svår att störa och svår att störa sig på. Jag kommer att tycka mycket om honom tror jag, bara lite stelhet som ska bort. Känns inte som att jag bör sabba det med nåt dumt. Men FINNS det människor som verkligen kan tänka klokt om sånt? jag är nog inte en av dem. Men det händer nog ändå inget.

Pluggar och sover är det enda han gör

16 september

Hade en stressig kväll. En kille som hette Alexis och verkade helt okej kom och kollade Marias rum, jag sprang mellan det och rep hos Hanif. Vi var nästan oroliga när inte Kristian dök upp, han har inte hört av sig till nån, så "nu har det hänt nåt" typ. Men han kom sen, och han hade inte minsta koll på nånting och har visst bott på universitetsbiblioteket, pluggar och sover är det enda han gör, ingen gitarr ens... Galning.

Jag drog iväg på lite biljard och Kellys med kollektivet. Vi var allihopa. Kändes kul. Men jag kan inte låta bli att fundera på om det är positivt egentligen att vi har kul... Tänker på emmapsykologi. Hur skulle hon kunna lämna oss om vi är ett team? Tänk ifall hon skulle göra allt för att få det splittrat, ifall hon nu får en annan lägenhet? Hon skulle inte stå ut med att bo granne med ett funkande välmående storkollektiv som klarar sig utmärkt utan henne. Men jag är nog bara alldeles för rädd för Emma och den ställning jag tror hon har i huset, jag måste skita i henne.

Nästan avsmak

15 september

Tråkig dag. Och så är jag skitsur på Kristian nu, som ännu inte hört av sig. Känner nästan avsmak för honom just nu.

Har jag fel nu så är det första gången

14 september

NEJ till EMU! Vad fint. Har varit en okej helg. Var och gjorde grupparbete igår, Christine och Rut kräktes (bakfylla + migrän), men annars gick det bra. Såg på en kass film med dom sen. Idag har jag bara varit huslig och tvättat, grejat, storhandlat och pillat med teleräkningar. Jag och Emma har typ varit kompisar. Bara vi hemma i helgen. Nu har Håkan kommit också i alla fall.

Grejen med honom är nog inte alls att jag patetförälskar mig eller så. Utan det är väl mitt ännu lite halvkassa självförtroende som gör mig skitnyfiken av nån slags aning att han kanske... Det gör mig helt fokuserad på honom. Och så känns det som att om det är så kan jag väl inte missa nån chans? Vill åtminstone få klarhet, är så barnsligt förtjust i "Va, kan nån gilla mig"-känslan. Det är nog det.

Men vad är det egentligen jag går på? Hur skulle jag kunna se skillnad på ett sunt "är ny i kollektivet och måste bli kompis med folk"-beteende och något annat? Är det bara att jag själv känner mig så cool nu att jag tror att andra måste tycka samma?

Kanske gör han så mot dom flesta, vänder på huvet och uppmärksammar varje fånigt yttrande. Men där står jag och flinar åt det inombords... Har jag fel nu så är det första gången, men nån gång ska vara den första, och det är nog bara bra att bli nedtagen på jorden emellanåt.

Klassfest hos Wilhelm

12 september

Var lika deppig idag typ, plus en massa landsbygdsutvecklingskluvenhet. På kvällen stängde jag in mig på rummet en stund, och sen lagade jag grönsakspaj och stack på klassfest hos Wilhelm. Det var typ bara jag, Jane, Rut, Mia, Wilhelm och hans kompisar, men det var väldigt trevligt, och det berodde bara på katten att jag skrev snett nyss, jag är inte så full. När de drog till stan drog jag hem.

Eftersmällar

11 september

En ganska dålig dag. Anna Lind har dött av knivhugg, likaså nåt dagisbarn, plus att de har hittat nån 16åring nedgrävd utanför Hudik. Och ute i världen har det säkert också hänt en massa dåligt som jag inte har koll på. Men det dåliga med mig är nog att jag haft en rätt så tillbakablickandepårelation-dag så att jag känt mig en aning sorgsen. Jag har varit less på mina babbliga gruppkamrater och kluven inför lantbruk och hur djuren hade det i Strömma.

Sen var det en aning jobbigt också när Rut började snacka om sin kompis som läser lingvistik "och det går tydligen nån värsta snygga kille i hennes klass... och smart också!" Rätt snabbt kom vi fram till vem det handlade om... Och jag hade självklart bara gillat att säga "haha, han är min" om det fortfarande varit så, nu är det bara jobbigt att bli påmind.

Kristian hade sagt att han skulle komma hit ikväll, men klockan är elva så det gör han visst inte (han kanske hänger med nån söt kurskamrat i stället). Nu är jag ärligt talat lite deppig, och borde nog lägga mig och försöka sova. Men det är åtminstone tryggt att veta att svackor som denna kommer alltmer sällan. Det har inte direkt gjort ont sen han flyttade, det är ändå ett tag sen, men eftersmällar måste väl komma ibland.

Nu finns det ju knappt något som saknas

10 september

Näe, jag orkar inte. Det får vara. Är på gränsen till stelt hela tiden, man måste typ anstränga sig och passa så det inte går över gränsen, och det är ju mest tröttsamt. Jag blir till och med lite pladdrig emellanåt, hur ofta händer det annars? Näe… även om det inte alls känns omöjligt att det skulle finnas nåt att hämta så är det inte värt besväret. Jag lägger ner försökandet nu och slappnar av. Jag har ju ändå fullt upp med så mycket.

Idag var Julie från klassen med och repade för första gången, det gick sjysst! Jag har ett rätt så tight schema nu, det är kul! Så här mycket "jag har ett liv" har jag kanske aldrig känt förut. Nu finns det ju knappt något som saknas. Jag skulle inte ha tid med fler folk att spela med, jag skulle inte kunna hänga mer med folk här hemma än jag gör, och genom skolan känner jag mig politiskt engagerad också, och engagemang i huset känns helt kul. Sjysst.

Jag gillar verkligen att ha möten

9 september

Vi har haft vårt första kollektivmöte. Jag gillar verkligen att ha möten märker jag, sjysst att styra och ställa lite som mötesunderlättare. Sen har jag repat med Kristiangänget, det kändes väl okej. Att träffa Kristian igen kändes lugnt. Jag mår inte dåligt av det. Jag har inte nån värsta längtan efter att hångla med honom eller så. Men det är härligt att snacka med honom. Jag tror nog vi saknar varann en del.

Håkan är fortsatt skitsöt och trevlig och småbortkommen. Men han funkar verkligen bra i kollektivet. Nu har jag erkänt mig på skoj-förälskad. Det är bara för kul, och lite lustigt ironiskt så där, bara för att det är en sån illa grej, det är därför. Så jag får låtsasragga om jag vill. Men det saknas ingångar. Skulle inte kännas naturligt att hänga på hans rum halva natten eller så... Det riskerar alltid att bli stelt, så man flyr gärna innan. Äsch. Han blir nog en bra kompis så småningom.

"Får jag spana på din gitarr?"

8 september

SUCK, jag tror jag har mer finnar nu än jag haft på flera år. Fulla kinderna. Hur kan det bli så? Självförtroendet jag snackade om igår rasar när jag ser mig i spegeln.

Idag var jag fortfarande jätteless hela förmiddan. Sen lättade det lite. Och när jag snackar med andra känns ju allt lättare - det är alltid efter snack med Emma som jag är less och frustrerad, och hela grejen känns panikjobbig. Men Emma är inte hela huset, alla andra tycker inte som hon, även om hon försöker få det att låta som att alla är skeptiska till storkollektivet.

I skolan blev jag less på att Jane, Rut, Elisabet och Mia fixat matlag själva fast jag var med och snackade om idén från början. Sen flöt väl vårt gruppjobb i alla fall. Så for jag hem för att börja med käket, handla och så. Men hann med att heja på Håkan, och nåt som nog utifrån skulle sett ut som ett patetiskt raggförsök.
"Får jag spana på din gitarr?"
"Visst, men den är inte så bra"
"ser ju ut som min B-gitarr, fast den är nog mycket bättre"
"Får jag kolla på din elgitarr?"
"Javisst!"
Så kollar han in den, och så fortsätter vi där vi var, han med sitt plugg och jag med min kylskåpsinventering. Vad pinsam man är... Men eftersom jag är en sån musiknörd kan nog ett gitarrkollande inte avslöjas som den lilla "ursäkt till kontakt" som det var.

Sen har jag haft bandet här på middag, trevligt, och hängt lite med Karin och Håkan, och lirat lite gitarr och kände mig cool som stack ner i bastun som vanligt och nattspelade. Och hoppades att Håkan skulle tycka jag var lite cool. Jag är helt klart lite begynnande småförälskad, men det behöver inte bli mer än så och då är det nog inte så farligt.

Hon som raggar på alla kollektivkamrater

7 september

Maria flyttar, för hon är för osäker på läget efter att ha hört Emmas idéer. Emma blir förbannad över mitt anklagande sätt att se på henne. Det här är helt ohållbart, att inte veta ett skit om hur mycket man har att säga till om. Nu önskar jag Kristian tillbaka igen. Men det gör jag ju egentligen inte. Vill bara ha ett ordentligt stöd här.

Mitt i alltihop ligger det och pyr det här med hur sugen jag är på att lära känna Håkan mer. Men det är lite svårt. Vi pratar bra när vi hamnar på tu man hand, så fort en tredje kommer halkar han ur samtalet. Jag tror i alla fall att jag inte numera förälskar mig på samma sätt som förr i tiden. Jag tror att nu måste det till en känsla av att motparten kan vara intresserad för att det inte ska bara läggas ner. Förut kunde jag gå och vara dödskär i folk jag var rätt säker på att de var ouppnåeliga.

Så jag vet inte. Jag går nog lite och väntar på nåt som klargör hans ointresse så jag kan lägga ner, men hittills har det inte kommit. Och jag storförundras över mitt självförtroende. Innan Kristian har jag aldrig spanat in killar av denna snygghetsgrad. Men det är väl inte bara det jag gillar med Håkan, så ytlig är jag inte. Jag gillar nog att han är så ogåpåig. Så lugn. Jag känner mig inte i det vanliga "tjejunderläget", tyst och trist...

Men, rent hypotetiskt, om det skulle bli aktuellt, hur skulle jag, som situationen är, nånsin kunna ta nåt initiativ? Jag skulle ses som den desperata för all framtid, hon som raggar på alla kollektivkamrater som är möjliga. Men hur som helst... jag vill snacka mer med honom. Skit att man ska ha så fullt upp med sitt lyckade sociala liv nuförtiden med band och sånt.

Ett fint litet brev

5 september

Oj vad segt det är att vistas i skolan, jag är ju värsta dampbarnet. Sen stack jag hem. Hade fått ett fint litet brev av Kristian. Ringde honom, och ringde brorsan och annat folk och så, kände mig helt supersocialt lyckad bara för jag inte hann allt.

Drack lite öl med klassfolk, var okej trevligt. Hängde sen i vardagsrummet med Emma, Maria, Sofia och Hanif. Gick inte ner och kollade efter Kristian fast han sagt han skulle tvätta här i natt.

Sitter folk och har trevligt måste ju jag vara med

4 september

Haft en lite rastlös kväll, två möten som knappt blev av, film som aldrig blev kollad på, väntan på att Desirée skulle ringa, omkringhäng i lägenheten - sitter folk och har trevligt måste ju jag vara med.

Med Emma har det börjat kännas bättre igen, men det är väl för att det känns som att kriget lagts väldigt på is nu när allt är på plats i kollektivet. Maria är väldigt lite hemma. Karin är lika go som alltid. Kalle har jag ännu inte fått nån riktig kontakt med, han är också borta en del. Håkan är hemma mer och vi har en del att prata om, men det kan gå lite segt pga att ingen av oss är helt ostel. Men han verkar rätt social, jag kommer nog att gilla att bo med honom.

Kristian hör inte av sig, inte till Hanif heller. Tycker att det är lite konstigt, men han är väl på distanseringshumör eller så har han bara en massa att göra och vill inte distraheras av nåt. Men vi måste ju repa!

Sådär sympatiskt socialt inkompetent också

3 september

Ganska bra dag. Snack om ekologiskt i skolan, promenad i skogen, pannkakor, fika med bandet, och lite småhäng i soffan förstås.

Jag har väl lite småkul nu, men det är mest på skoj. Jag flinar lite åt hur sjukt det vore ifall jag på allvar skulle ragga på Håkan. Here we go again. "Ska du ha en pannkaka?" och så sitter vi där och snackar, vid runda bordet. Men han är en solklar sån typ som jag inte kan låta bli att tycka om. Sådär sympatiskt socialt inkompetent också - mötte honom på stan ikväll och han tyckte nog det var rätt jobbigt, blev inte ens att vi hejade...

Jag har småkul ja. En fråga: hade jag bjudit Maria på en pannkaka sådär gärna? Men det är bara sån här jag är och väl alltid kommer att vara.

Ser på svårfim, käkar glass, slåss om tandkrämen

2 september

Det känns väldigt trevligt i kollektivet. Har blivit en hel del soffhäng, och alla folk verkar sjyssta. Om jag nu bara kunde få stå på kontraktet... Men det borde jag verkligen, de KAN bara inte sätta dit endast Emma. Vore om inte annat väldigt jävigt. Kalle har bra musiksmak och verkar ordentlig men lite osäker. Håkan är skitsöt och verkar vara en mysig person. Ett minus för rökning.

Det är tomt efter Kristian och jag går väl lite och väntar på att han ska komma förbi... Knepigt att han inte hämtat gitarren. Idag kom jag på att jag känner en sån orastlöshet nu, och tänker att kanske var det Kristian som stressade upp mig lite förut. Alla hans ambitioner och prestationsångest, jag ville ju alltid göra lika mycket, flänga lika mycket... Det är skönare så här, jag är avslappnad nu. Har säkert att göra med att jag går i skolan också, men inte bara.

Jag misstänker att Kristian inte tycker det är helt ojobbigt att ha flyttat. Han sa ju till och med nåt om det själv, då när jag pratade om vårt soffhäng… Han flyttar alltså till en del av ett vardagsrum, men för lite dyrare hyra. Vi fortsätter i kollektivet utan honom, jag kommer att ha nattsnack och gitarrhäng med andra, förmodligen. Vi ser på svårfilm och käkar glass, slåss om tandkrämen... Visst kommer han att sakna det. Och visst saknar han mig. Men det är inget jag blir tillfredsställd av att veta, känns snarare lite jobbigt, även om det väl är rättvist att jag har det lätt och skönt nu.

Men viss kontroll över vilja jag ska förälska mig i har jag väl i alla fall, även om den brukar vara kass? Jo, det måste jag.

Och inte kan mingla runt

30 augusti

Sådär dag... Lite ångest över hur svårt det känns med Emma. Sur över att hon är så bra kompis med Hanif och Sofia som jag ju skulle vilja umgås med, men jag och Emma kan ju inte ha samma kompisar längre... eller nåt. Men Karin kom hem idag, och det kändes skitbra. Hon verkade peppad på nya folk, och jag tror hon kommer att hjälpa till jättefint för att få detta kollektiv till ett bra gäng. Och kan nån verkligen komma och splittra oss då?

Sen var jag på "förorten flyttar in"-fest i Örgryte. Jobbigt. Usch. Jag har ännu så lite kompisar i stan att jag måste hänga med min bror och inte kan mingla runt, och när jag försöker är jag bara helt stel mot de jag halvkänner. Efterblivet. Det kändes lite bättre sen att göra nåt konkret, dela ut drickor. Då var det en tjej som pussade mig som "tack för ett bra arr", men jag kunde ju inte säga varsågod direkt, jag som inte legat bakom ett skit. Men hur som helst tyckte jag om att få en puss. Jag tror inte jag är så förbannat heterosexuell.

Nya kollektivet

29 augusti

Sådärja, nya kollektivet blir jag, Karin, Emma, Maria, Håkan och Kalle. Var helt underbart när allt var klart efter lite svettandes. Jag hatar att tacka nej till folk. Sen ringde jag pappa bara för ett snack. Han sa "Kristian kommer snart hit". Han hade visst blivit kurskompis på distansträffen i Sundsvall med pastor Patrik av alla! Han skjutsade hem honom till pappa, så sjukt nog ligger alltså Kristian just nu i min gamla säng i datarummet... Och han ska knalla runt och kolla in byn när han får tid sen. Helt skumt.

Känns rätt okej nu, tror att det kommer att bli lugnt med Kristiantomheten pga nya folket som jag ska socialisera med och ta hand om. Emma lär ju inte orka med det. Jag tycker det ska bli svinkul!

Ensam i kriget och med två rum att fylla

28 augusti

Varit ganska okoncentrerad idag, laddad. Så kom jag hem, såg att Kristian packat ur garderoben, och luften gick ur mig lite - lämnad ensam i kriget och med två rum att fylla. Och så insåg jag att det faktiskt blir en separation igen, tomhetskänslor och lite ont.

Men sen har vi spikat en Håkan som verkar bra (lugn och lite blyg men väldigt snäll och söt, spelar lite gitarr, allt enligt Emma) och jag tar honom osedd nästan. Han har en gång bett om att få låna en dammsugarslang av oss när han hälsade på nån annan i huset, och då tyckte jag han var lite snygg om jag minns rätt. Bara inga fler kollektivförälskelser tack, vore just typiskt.

Andra rummet då? Kan bli Aina, eller Kalle, men båda är osäkra. Känns hur som helst rätt okej nu, och lugnt med Kristian också, även om det självklart blir tomt och konstigt. Men vi kommer snart att ha ett HELT kollektiv (hur länge då, och hur fredligt, är en annan fråga).

Frustreras när det börjar hus-snackas

27 augusti

Är lite svåranpassad nu. Det här att man inte kan komma för sent till exempel... Jag är ju vuxen och kan sköta mig själv. Jaja. Hade gruppjobb idag, satt mest och störde mig på Ann-Katrin och hade helst velat göra allt själv. Men sen drog jag hem till brorsan och repade i alla fall, och det gick lite halvtrögt, vi blir ju aldrig riktigt tighta och är skitless på låtarna redan.

Sen for jag hem, skulle ha mötesgruppsmiddag, men den blev inställd. Jag och Kristian och Anna stod i köket och snackade i stället. Åh vad jag frustreras när det börjar hus-snackas och känner nu att hur det än blir lär jag förlora mot Emma och det känns så illa, och jag kommer verkligen tycka illa om henne. Eller jag gör det ju redan. Hon har inte behandlat mig så sjysst precis - en normal människa hade direkt lagt ner såna här planer om en kompis man bor med var så emot som jag är. Jag vill verkligen inte lägga ner storkollektivet. Men nu kommer hon ju säkert att flytta hur det än blir, men driva frågan som en principgrej bara för att hon vägrar förlora. Är nog bara att ge upp tanken på att vi ska kunna vara vänner. Det blir ett tufft möte på söndag, jag vill nog knappast vara med om det. Och även om jag tänker att det vore bra om Kristian flyttar så känner jag nu att hans stöd i det här skulle betyda mer än det mesta. Men han lär flytta. Jag önskar att han skulle kunna säga snart hur det blir med flytt så jag slipper tänka på det.

Knepigt att det blivit så lättsamt med Kristian nu, gör helt enkelt inte direkt ont längre, det där att tänka på hur det varit, skulle kunna vara, men aldrig blir igen. I stället känner jag bara att vad mycket bättre det är att vara kompis, än den där relationen där det bara var en massa motspjärnande. Jag tror jag kan bli mer respekterad av honom också, lite äckligt egentligen, men en kompis kan han prioritera, inte en flickvän. Lite så känns det.

"Kan inte du stanna ändå?"

26 augusti

Typ speedad. Mycket känns bra. Att grupperna är klara till exempel. Jag blir med Rut, Jane och Christine, och jag tror det kan funka rätt fint. Sen har det varit rätt mycket Kristiansnack, en del spelande, och en till kollektivtittare. Hon var inte helt sugen dock tror jag. Och så vill inte Emma ha Erik alls, och... Suck. Jag suckade omkring bland alla telefonlistor och sa "Kan inte du stanna ändå?" till Kristian, och han såg lite förskräckt ut och sa "Vi kan snacka om det sen", men det gjorde vi inte, vi bara flamsade.

Jag vet inte, just nu känns det som att det vore helt bra om han bodde kvar. Tryggt med vad som händer gällande ombyggnad och så. Och trevligt. Kristian vet man ju att man funkar att bo med. Men skulle det funka då? Är det så att det värsta är över och funkar det nu så funkar det även sen? Eller kan det komma upp nån värsta jobbighet senare?

Att bara kunna drömma bakåt

25 augusti

En normal skoldag, och sen en utomordentligt trevlig kväll utan nån direkt anledning. Lirade gitarr, började t.ex. på en punkpoplåt. Grejade med låttexter, tog emot en rysk kvinna som nog inte vill bo här... Babblade med Kristian några timmar. Har varit på väldigt bra humör. Det har fått mig att ändra attityd lite, tänka att jag kan nog tycka det är helt okej om Kristian bor kvar. Ja just nu är det till och med så att jag nästan önskar att det ska skita sig med hans andra boende, tänk vad skönt att ha kvar honom i stället för bara nya nördar. Men jag är ju kär.

Det känns lite som innan vi blev tillsammans nu. Samma "inte röra"- snack på rummet, fastän man vet att det är nåt i luften. Samma lilla glädje över ursäkter att umgås. Men det är förstås tristare att vara på andra sidan, att bara kunna drömma bakåt, inte framåt, som jag gjorde då. Skitmycket tristare. I längden är det nog bra om han drar så att jag får lägga ner det här kännandet tidigare.

Pratade ett bra tag med brorsan

24 augusti

I morse var det jobbigt. Helt hemskt på patestiskast möjliga sätt. Drömde att han kom in och lade sig bredvid mig, och det kändes oväntat men så bra, och så vaknar jag till och känner tomrummet. Han FANNS verkligen där sekunden innan.

Jag gick ut på promenad till Angered, spårvagn hem. Kristian stack nånstans, sen kändes det nog mer okej. Jag pratade ett bra tag med brorsan. Han är ju så bra. Han försäkrade mig om att det inte alls står still som jag tror att det gör, utan jag har kommit en bra bit, det tar bara tid och jag kanske inte märker det förrän det plötsligt känns mycket bättre. Sen tyckte han nog att jag ska försöka klara av det med om det blir jobbigt att dom kommer på spelningen, i alla fall känna efter ordentligt innan jag tar upp det med Kristian. Kanske är det inte så farligt.

Ikväll har jag lyssnat på blandband medan jag bakat tre plåtar pizza, det var trevligt. Sen känns det väl sådär halvjobbigt nu ikväll igen, och jag är sådär Kristianfokuserad och lyssnar efter hissljud och tänker på hur det vore om han kom hem och kröp ner hos mig. Destruktiva skittankar. När tar de slut?

Hur temporär han fått mig att känna mig

23 augusti

Seg morgon, trevlig frukost med Kristian och sådär, sen for jag in på biblioteket, hängde med Tuva-Li i Slottsskogen och såg Terroristerna sen. Sen har jag käkat och sett klart persiska filmen med Kristian, och det var typ som igår, jag satt och suckade inombords åt hur jag ville krama honom... Går det framåt överhuvudtaget? Kan de där känslorna nånsin försvinna? Varför ligger distinktionen för vad som är "dumt" att göra just vid det fysiska? Är det kanske "dumt" att umgås? Hur vore det att slåss?

Sen är det en annan sak att förhålla sig till, och det är att han bjudit sitt ex och sin dotter att komma på vår spelning. Jag vet inte just nu exakt hur jobbigt jag tycker att det är, men först kändes det väldigt jobbigt i alla fall. Men vet inte hur jag skulle kunna förklara det. Vad är det som är det jobbiga? Det hade inte varit jobbigt på det sättet när vi fortfarande var tillsammans, och det vore inte jobbigt i en framtid när jag kommit över honom, men NU när jag ännu är förtvivlat kär i honom och ibland gråter över saknaden och aldrigmeret, nu vore det en jobbig grej att träffa hans ex, som han har nåt så stort som en dotter tillsammans med. Träffa hans dotter som betyder så mycket för honom och alltid kommer att göra det såklart, och det är ju skitbra, det är så förbjudet att jag ska känna nåt slags svartsjuka över det. Men skulle jag kunna förklara hela den biten med hur temporär han fått mig att känna mig genom att han aldrig presenterat mig för några, utan flutit iväg till sina vänner och låtsats som att han inte haft nån flickvän? Den känsla jag får är att nu när jag inte är hans flickvän längre så är det mindre jobbigt för honom att låta dem introduceras. Men JAG då, som är i min jobbigaste fas där jag minst av allt behöver nåt som får det att kännas värre?

Tv-soffan är trots allt lite jobbig

22 augusti

Blev en seg dag. Låg väl och grät nån timme igår. Idag kändes också rätt jobbig första halvan, men kvällen har känts okej. Har hängt med Kristian, eller kanske snarare han har hängt med mig. Käkat och handlat och druckit te och sett på film. Och det har ju känts bra. Nästan. Tv-soffan är trots allt lite jobbig. Så lätt och så fruktansvärt mycket trevligare det vore att se filmen lutad mot honom än med ett par decimeters avstånd. Men får inte. Inte vi. Andra hade solklart suttit och kramats trots allt. Men inte vi. Det kommer aldrig att hända. Varför vore det så dåligt om det hände? Bara jag som tänker så nu kanske, när jag ännu är så här kär, och just för att jag är det vore det antagligen dåligt.

Han verkar inte tycka nåt är jobbigt alls

21 augusti

Jag går på lågstadiet. Vi målar med kladdkritor och ritar tidslinjer. Jag tycker att de flesta av mina klasskamrater är tråkiga.

Sen ikväll hade vi en ny tjej här och kollade på rum, hon verkar bra, henne tar vi. Och så uppdagas nåt som gör detta till Kollektiv Konflikt på allvar - Emma har också sökt som inneboende hos tjejen som Kristian tänkt bo hos. Suck! Jag vill gärna bli av med både Kristian och Emma, men helst Kristian ändå. Jag är så fokuserad på honom hela tiden, det är påfrestande. Det funkar ju att umgås, men att jag vill det är kanske för att jag skulle må sämre av att låta bli, att bara veta att han är hemma. Väljer det minst jobbiga alternativet.

Snackade lite om hur det känns nu. Kristian säger inte ett skit om att det skulle vara jobbigt för HONOM att bo kvar. Han verkar inte tycka nåt är jobbigt alls, och det är väl det som gör det så jobbigt för mig.

Vi hade filmkväll ikväll med Hanif, Sofia och Rickard, kan inte säga att det gav så mycket. Så oberörd, lättsamt skrattande och trevlig och som vanligt är han. Men jag vet ju att OM han bryr sig och på nåt sätt tycker det är jobbigt han också, om han kanske längtar lite efter att vara nära mig, då skulle han aldrig erkänna eller visa det.

Sen gå och lägga oss i varsitt rum

20 augusti

Nej, det är just det här som inte funkar. Att åka hem från replokalen tillsammans, upp i hissen, sen gå och lägga oss i varsitt rum... Det är nu det gör ont. Att ses på mer neutral mark utan massa känslor av hur det varit och kunde vara, vore mycket lättare. För det är egentligen inte jobbigt längre, allt som oftast känns det helt lugnt, men i vissa situationer blir det störtjobbigt så att det just då känns som att jag inte kommit nånstans alls i processen att komma över det. Och visst är jag väldigt kär fortfarande. Visst längtar jag nästan hela tiden när vi umgås efter att få vara närmare honom. Men jag tror faktiskt att han längtar efter det också. Suck.

Kursen är okej

19 augusti

Usch, huvudvärk. Antagligen pga alla diverse anspänningar. Men jag är inte ledsen ikväll. Och Kristian är inte hemma heller, det är kanske därför. Nog bra om han flyttar faktiskt.

Färnebokursen är okej. Men inte hittat nåt direkt kompisämne... Kanske Britta. Elisabet verkar också bra men vi har aldrig snackats. Edmund är nog helt sjysst. Julie. Jane och Rut är okej. Ann-katrin är lite för intensiv, annars bra. Men inte lär jag hitta nån att ragga på...