Frustreras när det börjar hus-snackas

27 augusti

Är lite svåranpassad nu. Det här att man inte kan komma för sent till exempel... Jag är ju vuxen och kan sköta mig själv. Jaja. Hade gruppjobb idag, satt mest och störde mig på Ann-Katrin och hade helst velat göra allt själv. Men sen drog jag hem till brorsan och repade i alla fall, och det gick lite halvtrögt, vi blir ju aldrig riktigt tighta och är skitless på låtarna redan.

Sen for jag hem, skulle ha mötesgruppsmiddag, men den blev inställd. Jag och Kristian och Anna stod i köket och snackade i stället. Åh vad jag frustreras när det börjar hus-snackas och känner nu att hur det än blir lär jag förlora mot Emma och det känns så illa, och jag kommer verkligen tycka illa om henne. Eller jag gör det ju redan. Hon har inte behandlat mig så sjysst precis - en normal människa hade direkt lagt ner såna här planer om en kompis man bor med var så emot som jag är. Jag vill verkligen inte lägga ner storkollektivet. Men nu kommer hon ju säkert att flytta hur det än blir, men driva frågan som en principgrej bara för att hon vägrar förlora. Är nog bara att ge upp tanken på att vi ska kunna vara vänner. Det blir ett tufft möte på söndag, jag vill nog knappast vara med om det. Och även om jag tänker att det vore bra om Kristian flyttar så känner jag nu att hans stöd i det här skulle betyda mer än det mesta. Men han lär flytta. Jag önskar att han skulle kunna säga snart hur det blir med flytt så jag slipper tänka på det.

Knepigt att det blivit så lättsamt med Kristian nu, gör helt enkelt inte direkt ont längre, det där att tänka på hur det varit, skulle kunna vara, men aldrig blir igen. I stället känner jag bara att vad mycket bättre det är att vara kompis, än den där relationen där det bara var en massa motspjärnande. Jag tror jag kan bli mer respekterad av honom också, lite äckligt egentligen, men en kompis kan han prioritera, inte en flickvän. Lite så känns det.