Hur temporär han fått mig att känna mig

23 augusti

Seg morgon, trevlig frukost med Kristian och sådär, sen for jag in på biblioteket, hängde med Tuva-Li i Slottsskogen och såg Terroristerna sen. Sen har jag käkat och sett klart persiska filmen med Kristian, och det var typ som igår, jag satt och suckade inombords åt hur jag ville krama honom... Går det framåt överhuvudtaget? Kan de där känslorna nånsin försvinna? Varför ligger distinktionen för vad som är "dumt" att göra just vid det fysiska? Är det kanske "dumt" att umgås? Hur vore det att slåss?

Sen är det en annan sak att förhålla sig till, och det är att han bjudit sitt ex och sin dotter att komma på vår spelning. Jag vet inte just nu exakt hur jobbigt jag tycker att det är, men först kändes det väldigt jobbigt i alla fall. Men vet inte hur jag skulle kunna förklara det. Vad är det som är det jobbiga? Det hade inte varit jobbigt på det sättet när vi fortfarande var tillsammans, och det vore inte jobbigt i en framtid när jag kommit över honom, men NU när jag ännu är förtvivlat kär i honom och ibland gråter över saknaden och aldrigmeret, nu vore det en jobbig grej att träffa hans ex, som han har nåt så stort som en dotter tillsammans med. Träffa hans dotter som betyder så mycket för honom och alltid kommer att göra det såklart, och det är ju skitbra, det är så förbjudet att jag ska känna nåt slags svartsjuka över det. Men skulle jag kunna förklara hela den biten med hur temporär han fått mig att känna mig genom att han aldrig presenterat mig för några, utan flutit iväg till sina vänner och låtsats som att han inte haft nån flickvän? Den känsla jag får är att nu när jag inte är hans flickvän längre så är det mindre jobbigt för honom att låta dem introduceras. Men JAG då, som är i min jobbigaste fas där jag minst av allt behöver nåt som får det att kännas värre?