Hon som raggar på alla kollektivkamrater

7 september

Maria flyttar, för hon är för osäker på läget efter att ha hört Emmas idéer. Emma blir förbannad över mitt anklagande sätt att se på henne. Det här är helt ohållbart, att inte veta ett skit om hur mycket man har att säga till om. Nu önskar jag Kristian tillbaka igen. Men det gör jag ju egentligen inte. Vill bara ha ett ordentligt stöd här.

Mitt i alltihop ligger det och pyr det här med hur sugen jag är på att lära känna Håkan mer. Men det är lite svårt. Vi pratar bra när vi hamnar på tu man hand, så fort en tredje kommer halkar han ur samtalet. Jag tror i alla fall att jag inte numera förälskar mig på samma sätt som förr i tiden. Jag tror att nu måste det till en känsla av att motparten kan vara intresserad för att det inte ska bara läggas ner. Förut kunde jag gå och vara dödskär i folk jag var rätt säker på att de var ouppnåeliga.

Så jag vet inte. Jag går nog lite och väntar på nåt som klargör hans ointresse så jag kan lägga ner, men hittills har det inte kommit. Och jag storförundras över mitt självförtroende. Innan Kristian har jag aldrig spanat in killar av denna snygghetsgrad. Men det är väl inte bara det jag gillar med Håkan, så ytlig är jag inte. Jag gillar nog att han är så ogåpåig. Så lugn. Jag känner mig inte i det vanliga "tjejunderläget", tyst och trist...

Men, rent hypotetiskt, om det skulle bli aktuellt, hur skulle jag, som situationen är, nånsin kunna ta nåt initiativ? Jag skulle ses som den desperata för all framtid, hon som raggar på alla kollektivkamrater som är möjliga. Men hur som helst... jag vill snacka mer med honom. Skit att man ska ha så fullt upp med sitt lyckade sociala liv nuförtiden med band och sånt.