"Får jag spana på din gitarr?"

8 september

SUCK, jag tror jag har mer finnar nu än jag haft på flera år. Fulla kinderna. Hur kan det bli så? Självförtroendet jag snackade om igår rasar när jag ser mig i spegeln.

Idag var jag fortfarande jätteless hela förmiddan. Sen lättade det lite. Och när jag snackar med andra känns ju allt lättare - det är alltid efter snack med Emma som jag är less och frustrerad, och hela grejen känns panikjobbig. Men Emma är inte hela huset, alla andra tycker inte som hon, även om hon försöker få det att låta som att alla är skeptiska till storkollektivet.

I skolan blev jag less på att Jane, Rut, Elisabet och Mia fixat matlag själva fast jag var med och snackade om idén från början. Sen flöt väl vårt gruppjobb i alla fall. Så for jag hem för att börja med käket, handla och så. Men hann med att heja på Håkan, och nåt som nog utifrån skulle sett ut som ett patetiskt raggförsök.
"Får jag spana på din gitarr?"
"Visst, men den är inte så bra"
"ser ju ut som min B-gitarr, fast den är nog mycket bättre"
"Får jag kolla på din elgitarr?"
"Javisst!"
Så kollar han in den, och så fortsätter vi där vi var, han med sitt plugg och jag med min kylskåpsinventering. Vad pinsam man är... Men eftersom jag är en sån musiknörd kan nog ett gitarrkollande inte avslöjas som den lilla "ursäkt till kontakt" som det var.

Sen har jag haft bandet här på middag, trevligt, och hängt lite med Karin och Håkan, och lirat lite gitarr och kände mig cool som stack ner i bastun som vanligt och nattspelade. Och hoppades att Håkan skulle tycka jag var lite cool. Jag är helt klart lite begynnande småförälskad, men det behöver inte bli mer än så och då är det nog inte så farligt.