Slippa fler stela påspringningar

 30 augusti

Idag under den tråkiga mixningen började det faktiskt komma lite sug efter att träffa Alex igen. Men att träffa på honom (typ springa förbi) i trapphuset ikväll kändes jobbigt. Delvis beroende på att han hänge med Jodie, och de slutsatser jag dragit när han sa "har haft andra i huset". Jag gillar såklart inte att se mig själv få jobbighetskänslor sådär. Men jag vill förstås helst att han ska vara hemma ensam och uttråkad när inte jag knackar förbi. Sånt ego. Måste snacka med honom snart för att slippa fler stela påspringningar i alla fall. Kanske i helgen. 

En väldigt snäll gubbe

 29 augusti

Följde med Anders till Östra. En väldigt snäll gubbe som har varit frälsningsarmémusiker och hundförarvakt. Träffade på nån som kunde prata isländska när vi satt och väntade. Men han fick inte mitt simanummer som han ville. 

Sen promenerade jag hem från Beväringsgatan. Ingen Kristian ikväll (oväntat...) så jag hängde slött. Lite tv-soffa, lite snack med Mia. Känns verkligen helbra med henne nu. Min tveksamhet innan känns avlägsen och knäpp. 

Ikväll var nog första tillfället sen i tisdags som jag hade velat träffa Alex, om det varit läge... Men jag känner inte att jag saknar honom så värst. Känns inte så jättebetydande om det blir nåt fortsatt eller inte. Vad var det jag tänkte på när jag gick på promenad? att det nog kan vara rätt mycket "försvar" att han inte vill vara kär. För mig är det inte lika farligt. När ska vi ses igen då? Känns som att det kan bli rätt stelt och knäppt om det dröjer för länge. Men jag har ingen brådska faktiskt. 

Kan inte sumpa bort en så här praktisk och trevlig grej

 28 augusti

Vilken helg. Har mest gått ut på att hålla sig vaken, speciellt ansträngande jobb har det ju inte varit. 

Jag har tvärvänt i hela min inställning. Tänker att jag var bara kär i att vara kär. Egentligen var det ju mest fysiskt, jag hade ju inget sug efter att umgås med honom annat än för att vara nära och kela. Jag fick bara för mig det där tramset såklart. Jag har så lätt att få för mig. Hey, jag trodde ju att jag var kär i Håkan ett tag förra sommaren, det säger väl allt? 

Det känns så främmande nu att han ens kunde svara "jag vet inte", överväga tanken att han skulle kunna bli kär i mig. Vi är ju på ett annat plan. Och just nu, efter denna tankebearbetning är jag övertygad om att det är samma plan vi är på. Om han inte har blivit livrädd kommer han att vilja träffa mig igen, och jag vill det också, kan inte sumpa bort en så här praktisk och trevlig grej. En kille som alltid är hemma och vill träffa mig, kela och ha mysigt soft sex... När jag har tid nån gång ibland. Tills jag träffar nån annan och får den där relationen jag suktar så efter. Lyx. Jag är knäpp om jag gör det till ett problem. 

Det kanske inte alls är så över

 25 augusti

Idag blev nästan stressad trots att jag började jobba tre. Soft jobbkväll förstås. Viola är sjysst. Efter att ha haft den lilla fåniga slängen av hjärtekrosskänsla känns det lite konstigt och avlägset nu... Om några dagar känns det nog ännu lugnare. Sen kommer jag att säga "hallå, trodde jag att jag var kär i honom?" och ... Jag inser nu att det kanske inte alls är så över. Att risken inte är helt liten att det, när vi ses igen, kommer att kännas så pass lugnt att jag tycker att vi lika gärna kan göra det vi känner för. Redan nu tänker jag att det väl inte vore så farligt. Att jag ska lägga ner att vara så seriös...

Jaja, ska det vara på det viset får jag tåla fler misärdagar som igår, och det vill jag väl inte egentligen?

Men om jag inte är kär på riktigt då? Om det faktiskt bara är det där ordet? Om jag kommer att storle mot honom och säga "Vad höll jag på och tramsade i?" Jag har honom ju om det är så. Jag är inte dumpad. 

Han undrar om jag kan stoppa hur jag börjat känna

 24 augusti

Just nu är allt bajs. Men jag har i alla fall gjort som jag skulle, nåt jag tjänar på i längden. Men blä, ändå.

Det var en bra dag egentligen. Jag snackade länge med brorsan, om just den där dumheten i att försöka vara kontrollerad och kall, och låtsas en massa. Sen köpte jag akrylfärg och grejer på In-ex. Vankade omkring lite rastlöst här hemma, sen gick jag ner till Alex, rätt rejält längtande, och kåt även. Vi gosade och hade trevligt sex.

Jag gick upp och lagade käk och gick ner igen. Vi såg på film, låg tätt ihop, jag fick gensvar på varje liten rörelse jag gjorde, och var helt härligt rusig av att ha honom där. Därför får jag inte resten av det att gå ihop, eftersnacket innan jag skulle gå upp, som råkade resultera i att han sa "Är det nåt annat?" och jag såg det väl som läge att sätta lite ord på hur jag kände.

Men han har svårt att släppa på kontrollen. Han tycker om mig, men vet inte hur mycket. Vet inte om han kan bli kär. Han undrar om jag kan stoppa hur jag börjat känna? 

Och jag mumlar på om min underlägesrädsla, och rädsla för stolthetsfällan, och sådär. Vet inte hur mycket han fattade. Men vi kom ju fram till att det är nog bra om vi inte ses på ett tag. Se hur det känns, om det lugnar ner sig eller tvärtom. Jag frågade om det var kört, eller om det var att han inte visste, och han sa att det var det senare. Men jag tänker ju inte precis gå och hoppas och vänta på nåt.

Fick en rätt ond klump i magen och allt kändes bajs när jag gick upp till mig, och det fortsatte under den tidiga morgonen och suckande förmiddagen. Blev bättre efter handlingspromenaden, och efter att ha kört "the song"-knepet på den där låten med höjningarna (nu handlar den om två personer - jag drömde i natt att jag skulle göra så). Det blir nog en bra låt. 

När jag och Kalle gjorde käk kändes det ganska bra. Lite sånt där bakrus som kommer efter en misärdykning. Sen blev jag värdstressad när gästerna kom, och kvällen blev väl sådär kanske. Karaoke är ju väldigt förknippat med nån. Svårt att släppa det. Nog inte jättekonstigt.

Nu vet jag inte hur det känns. Jobbigt såklart. Funderar på om jag borde prata mer ordentligt med honom en gång till, reda ut lite mer. Tänk om vi vill samma egentligen, bara har typ olika ord för det? 

Och jag ölar i stället för att åka hem till honom

 17 augusti

Stockholmsspelning gick bra. Regn dock. Kul att gå på Metropolis, och kul att träffa Sandra kvällen efter.

I måndags när jag träffade Alex var det helt extremt trevligt. Först slöade vi lite, han låg med huvet i mitt knä medan vi snackade. Sen kelade vi. Jag blev jättekåt och vi hade sex och jag fick bästa sortens orgasm då småningom. När vi kröp intill varann för att sova kände jag mig så dödligt kär att jag mysrös av att vara nära honom. Kändes härligt. Vi sa att sömnigt hejdå på morgonen. Vi ses. "Snart" säger han. Varför blir det så dumt att jag sen två dagar senare ändå känner - näe, han tycker säkert jag är jobbig som vill träffas redan nu för att jag råkar säga att jag kommer förbi efter repet, och så känns allt jobbigt, och jag ölar i ställer för att åka hem till honom, och tycker det känns skönt att han väntar utan att jag dyker upp, jag är så störd. Egentligen var det nog jag som inte orkade träffas. Men jag skulle ju inte hålla på så här!

Har saknat häng med Rut

 11 augusti

Rep gick bra, sen såg vi the Plan, El perro del mar och Jens Lekman på kalasetpiren, det var sjysst! Hängde lite med Rut hemma, hade varit lite spontanfest. Kände att jag har ju saknat häng med Rut. Det var ett tag i höstas som det var så grymt kul ibland, sen har det ju inte blivit så mycket nu när hon varit mycket sjuk eller seriösjobbat. 

Längtar lite efter Alex redan. Skönt att det känns tryggare, att jag inte är sådär nervös från gång till gång om ifall han verkligen vill träffa mig igen, som jag var innan. Det rullar iväg, men han verkar tycka det är trevligt. 

En osäkerhet ur världen och två nya

 10 augusti 

Igår efter bandsnack gick jag hem till Alex. Han blev glad. Sa att han saknat mig, och det kändes också. Och han ville att jag skulle sova hos honom. Vi låg och pratade till sent, och han tog ledigt från jobbet nästa dag. En mysig kelmorgon. 

Idag var det intensivt rep. Trött och slut. Hade sagt att vi skulle ses en liten stund ikväll, men jag hann inte det, tittade bara in för lite hångel. Den osäkerhet och de skräckscenarion jag ältat känns rätt irrelevanta nu. Känner mig trygg nu i att han vill träffa mig mycket. Och det känns i sättet vi kelar nu att det inte bara är kåthet. Vill liksom inte släppa taget om varann. Men, alltså, en osäkerhet ur världen. Och två nya i stället. 

Dels vet jag inte om det funkar lite sämre att ha sex nu. Visst tänder jag och det går för mig efter många om och men, men jag blir inte så dödligt kåt som jag borde kunna bli. Det fattas nåt, och jag tror jag vet vad. Eftersom vi alltid har sex när vi ses, och det är typ det som är poängen, blir det så självklart, och på nåt vis ospännande. I längden funkar det kanske inte för mig? 

Osäkerhet2 - om det nu är så att vi blir kära i varann känns det som att det finns andra obalanser än de jag tänkt på innan, som gör det tveksamt hur en mer involverande relation skulle funka. Jag har massa grejer på gång med banden, drar iväg på saker, har massa kompisar, sjysst jobb, är översocial med mina kollektivare... och jag babblar på om det och allt är så bra, och emellan berättar han att han skitit i att åka på festival för att han mådde dåligt, att han vantrivs med jobb, aldrig får nåt kreativt gjort, har dagar som bara rullar på... En obalans om något. 

Om det här mönstret ska gå igen

 8 augusti

Hemma till dagboken efter syskonresa till Skottland. Jag märker hur den behövs, hur jag får bättre koll på snurret i skallen. Speciellt i ett sånt här läge, när det är en månad sen jag och Alex låg i samma säng och snackade om ovisshet. För varje dag som gått har jag vetat mindre, men försökt tänka mer och mer, blir så upptrissat till slut.

Ikväll var jag helkonstig, inte så konstigt efter denna resa och flygplatsnatt. Jag mådde så dåligt över mitt beteende. Att jag inte pallade gå ner till Alex fast jag så gärna ville, att jag käbber mig så tvungen att upprätthålla nåt, att jag är så skräckslagen för det där underläget att jag faller rakt ner i det, trots att jag ju egentligen inte vet ett skit om hur lite eller mycket han egentligen betyder. 

Hur ska jag nånsin kunna ha en normal relation om det här mönstret ska gå igen? Redan tusen år innan en relation ens erkänts finns det där. Blev ju inte bättre av att jag snackade med Kristian, och att han nu benämnde den där tyska tjejen "Min flickvän". Han har just varit nere i två veckor och nu har hon kommit upp igen... Bittert och urlöjligt tänker jag "Okej, för HENNES skull går det visst alltså att ha ett distansförhållande?" Det tar lite faktiskt. Men det skulle nog inte göra det om jag inte vore så känslig just nu. Jag märker ju att jag är det. Jag irriteras och frustreras av alla runt mig som har bra relationer. Tycker att det är gräsligt orättvist, får en desperat känsla av att det aldrig händer mig... Jag vill så gärna, det kan aldrig gå vägen, det går käpprätt ner i underjorden om jag fortsätter så här.

Eller så överdriver jag. Nu när jag gömt mig från Urkultkidsen, sen smugit ner på arbetsgruppsmötet och upp igen, kändes ju allt mycket bättre. Jag ska träffa Alex i morgon, och det är inget farligt med det, ska se hur det känns bara. Jag har inte mycket tid med honom ändå närmaste tiden. 

Strategin jag kom fram till när jag panikade efter att ha läst ett kapitel i en bok om just den där förnedrande stoltheten som blir så destruktiv, var att jag får ge det ett par veckor, känna sig fram - veckor, jag vet ju inte nu. Men därefter ska ärlighet gälla, hellre gå åt skogen än hamna i den där skiten som är så lätt att hamna i.