Om det här mönstret ska gå igen

 8 augusti

Hemma till dagboken efter syskonresa till Skottland. Jag märker hur den behövs, hur jag får bättre koll på snurret i skallen. Speciellt i ett sånt här läge, när det är en månad sen jag och Alex låg i samma säng och snackade om ovisshet. För varje dag som gått har jag vetat mindre, men försökt tänka mer och mer, blir så upptrissat till slut.

Ikväll var jag helkonstig, inte så konstigt efter denna resa och flygplatsnatt. Jag mådde så dåligt över mitt beteende. Att jag inte pallade gå ner till Alex fast jag så gärna ville, att jag käbber mig så tvungen att upprätthålla nåt, att jag är så skräckslagen för det där underläget att jag faller rakt ner i det, trots att jag ju egentligen inte vet ett skit om hur lite eller mycket han egentligen betyder. 

Hur ska jag nånsin kunna ha en normal relation om det här mönstret ska gå igen? Redan tusen år innan en relation ens erkänts finns det där. Blev ju inte bättre av att jag snackade med Kristian, och att han nu benämnde den där tyska tjejen "Min flickvän". Han har just varit nere i två veckor och nu har hon kommit upp igen... Bittert och urlöjligt tänker jag "Okej, för HENNES skull går det visst alltså att ha ett distansförhållande?" Det tar lite faktiskt. Men det skulle nog inte göra det om jag inte vore så känslig just nu. Jag märker ju att jag är det. Jag irriteras och frustreras av alla runt mig som har bra relationer. Tycker att det är gräsligt orättvist, får en desperat känsla av att det aldrig händer mig... Jag vill så gärna, det kan aldrig gå vägen, det går käpprätt ner i underjorden om jag fortsätter så här.

Eller så överdriver jag. Nu när jag gömt mig från Urkultkidsen, sen smugit ner på arbetsgruppsmötet och upp igen, kändes ju allt mycket bättre. Jag ska träffa Alex i morgon, och det är inget farligt med det, ska se hur det känns bara. Jag har inte mycket tid med honom ändå närmaste tiden. 

Strategin jag kom fram till när jag panikade efter att ha läst ett kapitel i en bok om just den där förnedrande stoltheten som blir så destruktiv, var att jag får ge det ett par veckor, känna sig fram - veckor, jag vet ju inte nu. Men därefter ska ärlighet gälla, hellre gå åt skogen än hamna i den där skiten som är så lätt att hamna i.