Mer självkänsla när jag är ensam

7 november

Så ligger man här själv. Känner sig lite loser. Fast man kanske inte är det. Känner inte för att dricka öl på flera dagar. Ett par blå kalsonger i fotändan som jag inte orkar ta rätt på. Oviss framtid - troligen ska jag ut och flyga men det vet jag inte säkert - låt mig få ställa in mig nån gång! Längtar efter människan som en gång i timmen minst låter mig få veta att jag är fin och älskad. Funderar över hur det ska bli. Tror ju på nåt vis att det tar slut förr eller senare men begriper inte hur. Undrar om jag har mer självkänsla när jag är ensam. Och fixar bättre upplägg för mig själv än nu när jag bekvämt pojkvänshänger... Undrar över om jag utnyttjar honom eller om det bara är samhällsnormerna som gör att det känns så, att vi egentligen bara är jämställda. Undrar över om man har erogena zoner inuti öronen eftersom det är så extatiskt skönt att klia sig.

Vi sjunger till gud... typ.

4 november

Blir knäpp av socialpsykologiska termer. Försöker förklara allt, tackla alla illa till mods-känningar, ta allt för att vara fenomen.

Kören känns kluvet. Det är mycket dissonans där, extremt mycket. För visst finns det grejer som jag gillar med "det kristna", men det finns också så mycket som är jobbigt, sånt utanförskap i den starka sociala samhörighet ALLA andra har. Och det kluvna mellan att vara JAG och gå emot, eller att låtsas, för att i alla fall så mycket det går kunna vara med i sammanhanget. En rädsla att "avslöjas" samtidigt som jag så gärna skulle vilja att nån verkligen frågade "är du inte kristen? Om jag bara hade någon på min sida vore det så mycket enklare.

Vad är det jag gillar då? Den varma attityden hos många. Kraften i att sjunga, ta i. Skulle aldrig bli en sån intensitet i nåt annat än en kristen gospelkör. Nostalgikänningarna som finns i avlånga träfikabord, luftmadrass på salsgolv, Glädjens herre var en gäst... Det känns ju igen så.

Vad är det som gör att jag stortrivs i GRUPPEN när jag står och sjunger? Maximal samhörighet då, fast det egentligen är samma typ av samhörighet de andra väl känner vid bönen, då jag bara är illa till mods, försöker kanske tänka på sex för att ha nåt att göra, men mår ofta lite för dåligt för det...

Vi sjunger till gud... typ. Och det är väl som att jag menar vad jag sjunger på nåt sätt. Kanske är min definition av gud själva sångglädjen? Det skulle förklara det fenomenet. Mm, så ska det kanske tacklas.

Han tycker det är skönt att vara ifrån mig

2 november

Det är så skumt hur jag funkar. Å ena sidan har jag den inställningen att jag vill ha det öppet ifall jag åker iväg, och å andra sidan mår jag dåligt åt att veta att Thomas har kul utan mig en fredagkväll. SÅ svartsjuk är jag alltså. Fast kanske beror det också på att han för första gången visar att han tycker det är skönt att vara ifrån mig lite - tidigare har det bara varit jag som blivit less ibland. Det är som att han MÅSTE längta efter mig när jag längtar, för det är så det alltid varit.
Så hur har jag tänkt att må bra på Island? Hur skulle jag kunna palla risken att han hängde med nån annan tjej? Det skulle jag inte.

Det är så sjukt. Jag får svårt att tro hans "älskar dig" igen, bara för det att han sa att han var less igår. Jag är så dum. Och han betyder så mycket. Skit. Jag inser det nu att han betyder mer än jag velat att nån skulle komma att göra. Nu är jag sårbar, nu skulle han kunna göra så illa. Och jag kan bara lita på att han inte gör det, som han litar på mig.

Vad händer när jag drar till Island?

1 november

Mm, det är skumt. Ibland är jag bara så glad över honom och allt känns enormt, ibland är jag övertygad om att det inte kommer att hålla så länge. Vet verkligen inte riktigt vad som kommer att hända, är fruktansvärt rädd för att såra. Men jag ska väl inte framtidstänka, NU vill jag bara att han ska vara min, älskar honom, vill älska och vill vara älskad.

Men vad händer när jag drar till Island efter jul? Vad vi båda vill går inte ihop, har inte ens vågat säga vad jag skulle vilja. Att vi kunde säga "okej, vi är tillsammans och vi ska fortsätta med det, men OM vi nu råkar strula med nån när vi är ifrån varann så är det helt okej". Han vill inte det. Och jag kommer att gå med på det. Men tror ändå att risken är uppenbar, jag är alltför nyfiken, jag känner på mig det. Sen är det klart att jag kanske inte ens råkar träffa på nån kille där, och då är väl allt i sin ordning. Men OM jag gör det?

Jag har så förbannat fel inställning, jag känner verkligen det. Eller för mig är den väl inte fel, men den blir fel. Vad jobbigt.