Vi sjunger till gud... typ.

4 november

Blir knäpp av socialpsykologiska termer. Försöker förklara allt, tackla alla illa till mods-känningar, ta allt för att vara fenomen.

Kören känns kluvet. Det är mycket dissonans där, extremt mycket. För visst finns det grejer som jag gillar med "det kristna", men det finns också så mycket som är jobbigt, sånt utanförskap i den starka sociala samhörighet ALLA andra har. Och det kluvna mellan att vara JAG och gå emot, eller att låtsas, för att i alla fall så mycket det går kunna vara med i sammanhanget. En rädsla att "avslöjas" samtidigt som jag så gärna skulle vilja att nån verkligen frågade "är du inte kristen? Om jag bara hade någon på min sida vore det så mycket enklare.

Vad är det jag gillar då? Den varma attityden hos många. Kraften i att sjunga, ta i. Skulle aldrig bli en sån intensitet i nåt annat än en kristen gospelkör. Nostalgikänningarna som finns i avlånga träfikabord, luftmadrass på salsgolv, Glädjens herre var en gäst... Det känns ju igen så.

Vad är det som gör att jag stortrivs i GRUPPEN när jag står och sjunger? Maximal samhörighet då, fast det egentligen är samma typ av samhörighet de andra väl känner vid bönen, då jag bara är illa till mods, försöker kanske tänka på sex för att ha nåt att göra, men mår ofta lite för dåligt för det...

Vi sjunger till gud... typ. Och det är väl som att jag menar vad jag sjunger på nåt sätt. Kanske är min definition av gud själva sångglädjen? Det skulle förklara det fenomenet. Mm, så ska det kanske tacklas.