Jag vill inte vara smart

FÖRMIDDAG

Kunde sova lite längre idag, igår kväll hann klockan bli halvfem.

Ligger här och funderar och är lite kluven. Jag vill ju verkligen inte bara lägga ner, det skulle kännas tomt, tråkigt, frustrerat. Men vad är det jag vill ha av honom? Var det inte bara häromdan jag tyckte att det är bra som det är? Visst är det så att det allra mesta av det jag vill ha av honom kan han ge mig som kompis. Om det skulle funka?

Och jag ÄR ju rädd jag också. Tänk om jag bara får för mig att jag känner saker, tänk om jag skulle halka in i det jobbiga "känna efter-mönstret" som var med Thomas. Eller tänk om jag i stället skulle bli helt beroende och låsa fast mig själv, rätta mig efter nån annan i stället för att bara ha mig själv.

Och tänk om hela grejen skiter sig på ett riktigt jobbigt sätt, en omöjlighet att fortsätta må bra och avslappnat här då. Det står väl rätt klart vad som är smartast i den här situationen. Fortsätta vara kompisar. Men är det ett fungerande alternativ? Skulle det gå? Antagligen inte smärtfritt i alla fall.

Jag vill inte vara smart.

NATT

Dagen blev lugn. En skön promenad, sen mest slöanden. Småprat med Kristian. Sen lirade vi i köket. Jag gitarr, han sång. Så småningom jag slagverk, men då kom Kajsa upp och sa att det är trevligt med experimentverkstad, men helst en annan tid. Så vi gick upp och pratade om neutrala saker. Sen kom vi loss. Pratade om rädslan att förändras, bli bekväm. Hur vi båda tyckt det verkat helt dumt att bo ihop med sin pojkvän/flickvän. Det är på väldigt många plan vi tycker rätt lika.

Sen blev det inga "beslut" förstås. Men det blev en första kyss. Den var okej. Jag tror det kan bli fler sen, och ännu bättre. 

Att höra att han flutit bort mycket i tankarna

26 februari

Idag vaknade jag åtta. Sömnlös. Åkte och red, en härlig skogsrunda i solsken. Mina mungipor rätt konstant uppåt.

Sen kände jag mig rätt nervös att träffa Kristian. Fast när jag åkt hem och repet skitit sig och klockan blev mycket men ingen Kristian kom hem ändå, var det tråkigt. Sen kom till sist Emma och babblade på, och sen Kristian. Emma gick strax och lade sig, jag och Kristian pratade en massa om neutrala saker, innan vi så småningom kom in på oneutrala.

Mitt ego bara ÄLSKAR att höra att han flutit bort mycket i tankarna under dagen, och att en anledning till att han kom hem sent var att han hade "rådgivningssamtal" med sina kursare, angående vårt "problem". Han lät lite mer hoppfull ikväll. Men så fort jag försöker ställa in mig på att vi faktiskt skulle köra, blir jag ju livrädd. A, jag vet inte. Men vore tomt och tråkigt att bara lägga ner.

Vi sa gonatt. Kramades. Fnissade. Han mumlade och stammade, gav upp. Vi fnissade mer.

"Jag skriver en låt om det här nån gång"
"Jag med".

Tills jag sa "får jag en kram"

25 februari

"Du får till ett" sa han när jag gnällde över att alla skulle lägga sig så tidigt. Blev lite längre.

Vi låg på hans madrass och lyssnade på låtar. Pratade om diverse, bland annat om ifall vi hade kramiga kompisar, typ... Och där låg vi, lite snuddande vid varann men inte mer. Tills jag sa "Får jag en kram". Och fick det. Och den var ingen kompiskram. Och den blev lång.

Så nu är läget sånt här. Bitarna på plats, men känns som att det innebär mer kaos än nånsin. Vad blir det av det?

Han verkar vilja vara förnuftig. Så det blir säkert så. Men hur det än blir så lär det bli nåt skumt av det hela. Men det är kul att inse att man som vanligt tolkat alla signaler underskattande. Det har ju varit så glasklart egentligen.

Undrar om jag verkligen kan sova nu fast klockan är fyra?

Hade verkligen värsta suget

24 februari

Jag har fixat lite på internet, och handlade lite grejer sen, men inget supernödvändigt egentligen. Sen kom hela högen hem och vi hängde i köket. Jag stekte pannkakor. Är rätt sjysst gängstämning när vi är alla fyra. Kristian blev ledsen över att bli kallad hund för att han alltid äter upp mina rester.

Sen så grejade jag med kikärter och plinkade gitarr, tills jag blev erbjuden att se på Göta kanal med Emma och Karin så då gjorde jag det. Men satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut så att jag kunde gå in till Kristian och be att få tillbaka gitarren, dvs sitta och snacka nån timme. Hade verkligen värsta suget. Men ett sånt där skönt sug som man vet ska bli tillfredsställt. Ungefär som när jag och Thomas var nykära och jag gick och toklängtade efter att träffa honom när vi var ifrån varann en dag. En skön längtan. Men var det inte mest fysiskt då? Att det var hans kramar, närhet, kyssar som jag saknade?

Nu är det ju inte det fysiska som ger det intensiva suget efter att träffa Kristian igen och igen och igen. Jag vet inte exakt VAD det är. Det är ju inte det att varje samtal vi har är så otroligt givande och intressant. Men det känns bra, jag tycker mycket om att umgås med honom och det beror ju till viss del på att han uppmärksammar och bekräftar mig. Ler. Föreslår saker vi borde göra tillsammans.

Men nåt jag tänkte på ikväll är att vi egentligen inte blivit så personliga mot varann. Vi pratar och pratar om frågor, dilemman och iakttagelser, allt diskuterat utifrån egna observationer och erfarenheter förstås. Men det går aldrig djupt. Jag vet fortfarande väldigt lite om vem han är.

Eller är det jag som har fantasi

23 februari

Jobbade mig så less och trött att jag inte hade lust med ett skit sen, inte ens snacka med Kristian. Fast den lusten kom ju tillbaks rätt snart. Vi fixade käk samtidigt. Han tråkar med kikärtsgryta varenda vecka, men vi ska börja laga lite åt varann. Har tvättat och grejat lite ikväll. Halvsegt. Men sen blev det lite kristianhäng i alla fall, på mitt rum. Så kvällen blev inte supertidig nu heller.

Det känns lugnt och sjysst, nog är jag väl lite kär kanske, men det stör inte, utan är trevligt. Kanske känns det lugnt för att det är lite förutsägbart, jag vet var jag har honom på ett sätt att jag vet att om inget drastiskt händer kommer han att fortsätta skina upp lite när vi ses, fortsätta ta chanser att umgås med mig, och fortsätta knacka på min dörr bara för att säga nåt kort och sen hamna i nattsnack. Och det tycker jag är trevligt. Jag behöver inte lägga mycket energi på att få chansen att umgås med honom. Jag har det rätt bekvämt. Och fortfarande har jag lite känslan att kompis räcker, så länge det är på denna ganska entusiastiska kompisnivå.

Det är nog just det där att VETA när man är på väg hem att nån nog har väntat lite på en, som är det jag mår så bra av. På nåt sätt är det ju nästan som att ha pojkvän. Visst, det viktiga fysiska fattas. Men annars umgås vi ju på lite samma sätt, och minst lika ofta och regelbundet.

Nä, nu blir det sova i alla fall. Och fundera... Undrar vad det är som gör att jag inte tolkar hans beteende som att han är rätt rejält intresserad? För när jag skriver hur han är så LÅTER det ju verkligen så. Men det finns väl några skäl att inte tro det. Typ det att han har många tjejkompisar och han kanske är så här mot tjejkompisar allmänt. Typ det att han är alldeles för snygg för mig. Typ att det väl aldrig känts som att det varit nära nån fysisk kontakt alla otaliga tillfällen vi varit på tu man hand.

"Har ni haft det bra? Hörde att ni var vakna" sa Emma nu när jag borstade tänderna.
"Ja... Lyssnade på musik och snackade... som vanligt"
"Mm" (leende).

Kan det vara nån mer som undrar lite, funderar jag. Eller är det jag som har fantasi, är det SOLKLART att jag och Kristian är och förblir kompisar och inget mer?

Att man väl ska njuta av det där oklara

22 februari

Var på museum med Emelie. Trevligt. Men synd att inget möte blev av. Sen for jag hem och det blev en del häng och snack. Kristian hade funderingar om shopping och underklädesreklam. Det är bra när han funderar, får en att tvingas tänka till och fatta vilka argument som håller och så.

Sen drog folk. Thomas ringde en sväng. Han var väl halvtråkig att prata med, förstår alltmer att det inte kunde funka mellan oss. Men kan vi vara kompisar? Jag vet inte. Har fortfarande nåt slags skuldkänslor.

Lagade gott käk, och hade det lugnt och skönt, spelade gitarr, lärde mig nästan Sounds of silence.

Nåt Emelie sa när jag snackade om läget just nu är att man väl ska njuta av det där oklara, som ju kan vara rätt kul. Det är nog det jag gör också. Jag kan spänna av nu, är inte sådär jobbigt besatt som förra veckan, utan mår just bara bra, och gillar vetskapen att jag får träffa honom varje dag, gillar att fortsätta smådrömma.

Men jag känner också nu att jag nog är ganska nöjd med pratandet och lirandet, att jag inte jättevill nåt mer.

En sån fest som jag hade gillat starkt

21 februari

Hade bara två saker att göra före 17.30. Handla och laga käk. Blev stressigt, särskilt som jag råkade ta en omväg till Partille. Sen jobbade jag, och sen var jag på fest. Stillsamt. Trevligt. Bra människor. Inga ragg. En sån fest som jag hade gillat starkt på den tiden när jag blev impad så fort jag lyckats vara social. Nu var den bara okej. Men insikter om hur bra jag har det, hur skönt jag lever, kom ju. Hade köpt extraprisjulöl men det bjöds på godare Sangria.

Annars i skallen:
Det är väl klart att jag
Det är väl klart att jag inte
Det är väl klart att han
Det är väl klart att han inte

Dessa fyra slåss. Men att jag hela tiden har honom i bakgrunden av allt som händer talar väl för sig själv.

Stack ner i köket och lirade några timmar

20 februari

Haft en jobbig fixardag. Sen småsomnade jag till Blonde redhead-skivan, så att sista låten i mitt huvud blev västtrafiks nya dörrljud på spårvagnarna.

Sen hade Kristian duschat klart, så vi stack ner i köket och lirade några timmar varvat med lite feministsnack. Han är vettig i mycket han säger, sen vet jag ju inte riktigt hur det omsätts i praktiken. Kul att lira, körde en del Red hot chili peppers. När vi kom upp igen var hon halvfyra.

Jag har inte full koll trots allt, på hur det ligger till. Ibland känns det helt solklart att det är kompisar vi är och förblir, och att jag ibland tror mig vilja mer är bara nåt jag luras, för att han är så snygg och har en så charmig blick när han ler mot en. Men jag har inte full koll.

Fikan med nya bandisarna

19 februari

Red Sindri barbacka idag. Vad go han ändå är, den hästen. Sen käkade jag, och så var det fikan med nya bandisarna. Suck. Är jag för kräsen? Ena tjejen var alldeles för babblig och dominant för att vårt klimat ska kunna behållas. Dessutom tycker hon typ att man är ett offer om man snackar om feminism (men hon uttryckte det ju inte så). Jaja, får väl se där.

Blev inget spela. Har hängt med Karin och Emma under kvällen. Kändes okej. Men Kristian fattades helt klart. Sällskapade med honom in till stan idag, det är det enda. Måste erkänna att det skulle varit mycket tråkigare att bo här utan honom. Hoppas vi fortsätter synka, och att det inte finns för mycket fler grejer som jag får svårt att ta. Och att han inte skaffar flickvän och börjar nollprioritera mig.

Hör jag honom lägga ifrån sig gitarren

18 februari

Dock beroende, trots allt, av att träffa honom en stund i alla fall. Men vi kan vända på det och fråga mig samma som jag undrar om honom. Är det HONOM jag gillar eller är det till stor del den uppmärksamhet han ger mig?

Det är skönt att åka hem med en sen vagn och vara säker på att nån kommer att komma ut och vara sugen på en pratstund så snart han hör att jag är hemma. Tvärsäker. Och visst, så snart jag slår på stereon hör jag honom lägga ifrån sig gitarren och sen knacka på min dörr. Och visst är det trevligt.

Sen nämnde han själv ikväll att han har så mycket mer tjejkompisar än killkompisar, och att Karin tror att det är för att han är så "sitta och prata-glad". Så kanske är det bara sån där han är. Och jag är nån i mängden, som dock finns nära till hands eftersom vi råkar bo ihop. Men sluta analysera nu och skaffa ett eget liv!

Misstänksam över vad det är han gillar hos mig

17 februari

Ja det känns nog bra nu. Okej, förälskelseruset dog. Men jag är i och med det inte lika utsatt längre, har mer kontroll, slipper sätta honom så högt. I och med att jag fick omvärdera honom efter vad jag hörde igår har jag nu kunnat göra det på flera plan. Lite för mycket babbel. Lite för självcentrerat. Kanske inte SÅ intressant som jag tyckt. Kanske lite väl nördigt att spela dessa Manu Chao-låtar om och om igen. Han har fallit från fantastisk till okej.

Blir också mer misstänksam över vad det är han gillar hos mig. Är det MIG eller är det den uppmärksamhet jag ger honom? Känslan av att nån gillar och ser honom, är villig att snacka så snart tillfälle ges? Sån kan ju jag också vara ibland, låta mitt ego må bra av att nån verkar gilla en.

Sen jag flyttade in har han faktiskt inte missat några chanser att umgås med mig. Allt från att ta initiativ till att hämta mitt bord i källaren till att dröja sig kvar i köket när jag brer skorpor. Konsekvent, inga tillfälligheter. Men varför? Är svaret uppmärksamhetstörst så innebär det en rejält stor sådan. Men om det är så, så måste jag lägga ner att vara som nu, och ge av denna uppmärksamhet. Annars är det förnedrande.

Det alternativa svaret vore att han bara gillar hemskt mycket att umgås med mig. Och hur kan man gilla det SÅ mycket om man inte är typ en aning intresserad? Det vet ju jag hur fokuserad man då kan bli på en annan person. Slutsats: Antingen uppmärksamhetstörstar han en massa och har hittat en törstsläckare, eller så är han också lite förälskad. Hur ska jag kunna veta vilket?

Han har sjunkit en del. Men är fortfarande hemskt söt när han ler. Därför har jag väl fortsatt typ som vanligt. Men jag är inte blint kär längre, och det är bra.

Han har en treårig dotter

16 februari

Jag och Kristian for till Kviberg. Var trevligt, men blev inte mycket shoppat för min del. Sen har jag väl fortsatt att mest hänga med Kristian. Försökt öva lite gitarr också. Vi gjorde fruktsallad som vi käkade medan Craig härjade på. Sen lyssnade vi lite på musik. Låg båda två på hans madrass, och jag tänkte att är inte det här hångelläge så vet jag inte, men det kändes inte som att han tänkte samma sak.

Sen kom Karin. Hade lite möte, snackade sen vidare, och så kom ämnet skaffa barn upp. Och så blev plötsligt Kristian besvärad. Så kom det fram. Han har en treårig dotter på andra sidan stan, som han träffar typ en gång i veckan. Men att ta ansvar passar ju inte in i hans liv.

Jag blev rätt chockad. Sa inte mycket. Karin verkade ta helt lätt på det. Det gör väl inte jag. När han stod i min dörr och småpratade gonatt och log sådär som han gör, var det på nåt vis inte samma människa längre. Måste helt klart smälta det där. Snacka mer med honom också, om vi ska kunna fortsätta bli tighta. Om vi kan? Om jag kan. Känns knepigt. Dels för att jag måste omvärdera honom neråt, när jag sätter mig in i tjejens situation. Dels för att han blivit äldre. Storebrorsgrejen har jag inte känt av det insta med honom förut, men nu kommer den in. Konstigt egentligen, han borde ju egentligen betraktas som barnsligare.

Hm. Är det här bra eller dåligt? Jag känner att jag har ett val nu i alla fall om jag ska bli kär eller inte, nyss var han för bra för att vara sann, och inga andra utvägar fanns än att falla. Så det är nog bra att han blivit mer komplex.

Såna här snackkvällar

15 februari

Var på demo. Jobbigt, kallt, jag hade ingen given grupplats och kände mig efterhängsen. For hem. Lagade käk, kunde inte alls spänna av när inte han var hemma. Inte för att jag kan spänna av när han ÄR hemma heller. Jobbigt det där. Väntade bara, han kom aldrig.

Jag stack ut och drack ett par öl, sådär halvtråkigt. Precis sista ickenattvagn hem hanns med. Sen hann jag knappt in på rummet förrän jag fick en tillfredsställande dos nattligt Kristiansnack. Till halvtre denna gång. Prioriterad före hans fina sömnplanering är jag i alla fall.

Nåt som är störigt är att tänk OM det vore så att det kommer att bli nåt mellan oss, i såna fall skulle man ju kunna se såna här snackkvällar som underbart laddade och skönast i världen. Men i och med att OM det skulle bli nåt så skulle jag fatta det först när det blivit, så kan jag inte njuta på det sättet av såna här kvällar. Så det finns alltså en liten slöseririsk. Men den är nog väldigt liten, inte lär det bli nåt.

Så som han är mot mig

14 februari

Nu börjar kroppen komma in i det också. Vaknade tidigt. Hade svårt att äta frukost. Sen var jag rastlös ett tag, men ville åka med Kristian in till stan, och så blev det. Fikade lite.

Sen var det matlag. Där ett tag vid matbordet var jag nästan övertygad. Så som han är mot mig, så uppmärksam och nöjd över att sitta och prata just med mig där vid bordet... sån kan man väl inte vara om man inte är intresserad på lite mer än kompisnivå?

Sen var jag deppig ett tag på rummet för jag trodde att han var med nån tjejkompis borta nånstans, men det var han inte. Sen lirade vi i bastun och snackade, och Emma kom insläntrande sen som vanligt. Jag blir alltid tystare då, och det blir lite tråkigare. Vid fyra satte vi punkt i natt. Vilken härlig dygnsrytm man får...

Jag får inget att gå ihop just nu. Han vill göra så mycket med just MIG, trots att han har en massa kompisar och spelkompisar med. Känns ju som att antingen är det som typ bästa kompis han vill ha mig. Eller så nåt på en annan nivå... Och båda två är stört omöjliga för mig att ta till mig eftersom båda alternativen innebär att jag skulle vara väldigt bra och bättre än en massa andra.

Fick mig att le hela spårvagnsresan

13 februari

Pysslade med collage. Träffade typ inte Kristian på hela dagen eftersom han mest sov, men sen när jag skulle på feministgruppsmöte så frågade han när jag skulle komma hem för vi skulle ju kunna spela sen ikväll. Det fick mig att le hela spårvagnsresan. Ibland är man nöjd med lite.

Mötet blev okej, Emelie borta dock. Men det är verkligen som brorsan sa, när jag berättade om att jag hade svårt med kontakten med Sofia "Om ni bara råkade få ett tag på tu man hand skulle det nog ändras". Det har det, efter den där utflykten när vi vilsade runt. Känns skönt. Undrar om hon också märkt det, eller har stelheten legat mest hos mig?

Jag for hem, käkade, störde Kristian som kollade på spansk film, joinade honom "I think i watch tv because i wanna do it.." och satt och tänkte på hur gärna jag velat hångla med honom. Sen var filmen slut och vi pratade i en massa timmar, till typ tre. Snackade feminism, manlighet/kvinnlighet, attraktion, vad man gör med sitt liv, språkinlärning, och en hel massa annat. Det går väldigt bra att prata med honom, flyter lätt, och jag bli inte så pressad och stressad som jag kan bli ibland. Kanske för att han själv visar rätt mycket osäkerhet, även om han babblar på. Men han lyssnar mycket på vad man säger.

Emma kom hem och kom in till oss (vi hängde i Karins rum) och var less och trött och lade sig med huvet i Kristians knä. Hon babblade lite om rekryteringsgruppen. Jag blev lite för öppenhjärtlig och började snacka om mina rumssökarbesvikelser, men fick inte prata klart eftersom Karin inte ville snacka om sånt (avbröt mig rätt okänsligt tycker jag). Nåt som slår mig är att Karin verkar en aning svartsjuk. Hon vill gärna komma in när jag och Kristian är själva, ta över diskussionen lite. Inte helt konstigt kanske, jag kommer här och blir tight med Kristian på några få dagar, hon har känt honom i två månader.

Hur som helst kändes vårt snack ikväll på väldigt kompisnivå, och hur jag känner vet jag inte. Det är ju jättebra att vi är kompisar. Antagligen bäst så i längden. Varför är det sådär att man alltid vill mer? Det kanske går över. Men inte så länge jag känner en liten gnutta hopp.

Vi är pigga på att lära känna varann, vill gärna umgås, trivs ihop. Det gäller båda. Sen gäller det MIG att jag dessutom attraheras och charmas av honom. Men HAN? När jag ser mig själv i spegeln kan jag bara känna att han är alldeles för bra för mig, det är otänkbart. Eventuellt är han också lite smartare än mig och låter sig inte förälskas i första taget i nån man ska dela lägenhet med ett bra tag framöver. Men ändå. Ibland händer ju saker man inte trodde... Jo, hoppet finns där. Lite.

Den här förälskelsebaksidan

12 februari

Så onödig väntetid och inte såg doktorn ett skit i min hals, utan fixade en remiss bara. Tar väl sju månader till då. Så jag får väl bli instrumentalmusiker.

Hemma så snackade jag med Kristian, tömde komposthinkar med Kristian, käkade äcklig mat med Kristian, och allt det där var väldigt trevligt och roligt p.g.a. sällskapet.

Sen åkte jag och spelade, det gick bra, var väl halvkul, jag fick lira lite bas och trummor så då blev jag inte helt uttråkad. Nya medlemmar nästa gång i alla fall, kanske.

Sen är alla tre på min sida hallen borta, och då känns det lite sådär ensamt igen. Fastän jag vill och behöver vara ensam faktiskt, så blir det lite jobbigt. Och det blir extra jobbigt av den här förälskelsebaksidan som heter svartsjuka. En massa dumma jobbiga människor får ta del av hans person nu. Jag har ingen ensamrätt, utan får nöja mig med att han gärna snackar med mig när han är hemma, att han verkar gilla mig.

Men det är sjukt att jag på bara några få dagar lyckas kära ner mig så här i nån jag bor ihop med. Det var inget jag hade tänkt precis. Men inget som kunnat låtas bli heller, eftersom han är som han är, när föll jag så pladask för nån sist? Vad gör jag om han plötsligt tar hem sin flickvän över en helg? Usch. Jobbigt. Rätt likt folkhögskolekärlek faktiskt, minns hur jag var less och nervös över att Emil skulle hångla med Lotta, hur jag gick och mådde dåligt över alla han verkade gilla mer än mig, hur man inte kom undan för det var "good morning and good night to you, 7 days a week". Det kan bli jobbigt på precis samma sätt här. Fast lite skillnad kanske. Jag kommer nog bli rätt tight kompis med Kristian, jag känner att han uppskattar mitt sällskap, och tycker att jag är intressant. Emil tyckte ju mest bara om att låna skivor av mig, så den grejen var alltid knäckande.

Men det finns bra grejer också. Som att jag får mötas av hans leende imorgon igen. Nu är jag underbart patetisk, men vem bryr sig?

Han är ju helt underbar, den killen.

11 februari

Red med tre tjejer, Sindri blev rätt het, särskilt när vi red på hinderbanan. Sen käkade jag och spelade lite gitarr i tråkig ensamhet. Sen kom Kristian upp, så då snackade vi och så. Emma pratade lite med oss också, kanske börjar komma lite närmare henne nu, kändes väldigt distanserat först. Sen så gissade han vad jag tyckte om hans skivor. Och sen var det natt, fast vi kände för att ta gitarrerna och gå ner i köket, så det gjorde vi. Där var det mörkt och bra. Spelade Manu Chao-låtar, jag spelade kök, det var coolt. Lite lo-fi-solo på en köksblues. Och ett par av hans låtar. Vi gick upp och lade oss vid två.

Han är ju helt underbar, den killen. Ofrånkomligt. Om jag inte ska falla handlöst måste det snart träda fram nån dålig sida. Men de sidor jag hittills upptäckt är: Omtänksam, intresserad, brinnande för musik, drömt om att åka runt på Island med gitarren och spela på ödsliga platser, charmig, spontan, språkintresserad, dessutom både söt och snygg. Men jag borde ju inte, det blir ju jobbigt, han kan bli en så bra kompis om jag inte sätter dålig spänning genom att bli kär.

Om han skulle kunna vara intresserad av mig då? Knappast. Visst, inget talar mot det, förutom just det faktum att han är så bra och charmig. Är han inte upptagen så är nog nåt fel. Då vill han nog inte ha nån.

Andra kvällen i mitt nya aprikosfärgade rum

10 februari

Så, ligger för andra kvällen i mitt nya aprikosfärgade rum. Jag kommer att trivas är jag ganska säker på. Igår var det jobbigt, väldigt spänt, var väldigt trött efter att ha pallat med stadskörning hela dagen, och orkade inte alls vara social, visste inte vad som förväntades av mig, och så vidare. Då längtade jag hem. Nu känns det bättre. Har varit i stan under dagen, fixat på rummet. Hämtat tillbaks min glömda mobil. Lagat käk. Sen var det spansk filmklubb nere hos Kajsa, och sen har jag plockat lite i oredan här.

Jomen det känns helt okej i alla fall. Känns som bra folk här och en rätt öppen stämning. Lite som folkhögskola, med skillnad att man kommer ifrån ibland och gör annat med andra folk.

Sen är det eventuellt lite förälskelsevarning när det gäller Kristian. Han är väldigt charmig. Men jag vill inte bli förälskad nu tror jag, går åt alldeles för mycket energi, och särskilt som det är nån man ska bo nära kan det ju bli nåt väldigt jobbigt av det. Svartsjuka förstås, på alla han ger sin uppmärksamhet till. Näe, inget sånt nu. Han känns för övrigt som en sån som borde charma väldigt många, jag skulle aldrig ha nån chans.

Vad ska jag kunna skylla på?

4 februari

Och så hände det bara. Jag fick ett rum i Kollektivhuset. Nu känns det nästan jobbigt. När jag har band, och kollektiv, och häst, och feministkompisar, och bra ryck-in-jobb, vad ska jag då ha att gnälla över? Vad ska jag kunna skylla på om jag inte mår bra och är glad och har ett skitkul liv?

Det där är nog ett dumt sätt att tänka. Varför inte luta sig tillbaka lite i stället, vara glad? Nåt NYTT. Så skönt.

Fortfarande kan jag ju inte sjunga

29 januari

Idag var jag SÅ negativ när jag for till stallet, sen var det SÅ skönt att gå där själv och pyssla. Kallt dock.

Vår trummis Lina har dumpat oss. Känns skitsynd! Men vi ska klara det. Jag lirade lite trummor idag och det kändes väldigt bra faktiskt. Fortfarande kan jag ju inte sjunga. Var på Bommens ikväll och skrek för att överrösta musiken, så nu har jag väl förstört rösten ännu mer. Funderar på att ta en totaltyst vecka. Vore svårt men intressant och skönt också.

Och kollektivkoll...

28 januari

Blä, nu vet jag inte riktigt vad jag vill med mitt liv igen. Och när ska halsen bli bättre? Och hur kommer det sig att jag fortfarande tänker på Anders med konstiga känslor, när jag aldrig tänker på Thomas?

Och kollektivkoll... I samma kollektivhus, för tredje gången! Suck. Pinsamt. Ska jag banga eller inte? Just nu vill jag nog inte riktig vara med.

När kommer jag att lägga av med det?

27 januari

Tur att det inte blev 6 filmer ändå, varit rätt trött och seg. Gick på Jeans och Some secrets med Thomas, käkade, och gick på My little eye med Bruno. Han känns fortfarande väldigt trevlig och väldigt tråkig. Han är liksom helt okej i sig själv, han har bara en sån fruktansvärt intetsägande värld att det blir svårt att få ut så mycket av den. Hur som helst är han typ ihop med sin tjej igen. Så han lär inte vara intresserad av mig på nåt sånt sätt. Naturligtvis är det bra. Men egojag gillar ju att folk är intresserade av mig oavsett hur ointresserad jag själv är. När kommer jag att lägga av med det? När jag fått nog av det kanske, fått upp mitt självförtroende på riktigt, om det nånsin händer.

Jag känner nu att jag börjar bli tveksam över Sindri. Eller egentligen inte Sindri, utan snarare hans ägare. Extremt trevlig är hon ju, men hennes hästregler är inga jag är helt van vid. Jaja, går det inte så går det inte.