Jag vill inte vara smart

FÖRMIDDAG

Kunde sova lite längre idag, igår kväll hann klockan bli halvfem.

Ligger här och funderar och är lite kluven. Jag vill ju verkligen inte bara lägga ner, det skulle kännas tomt, tråkigt, frustrerat. Men vad är det jag vill ha av honom? Var det inte bara häromdan jag tyckte att det är bra som det är? Visst är det så att det allra mesta av det jag vill ha av honom kan han ge mig som kompis. Om det skulle funka?

Och jag ÄR ju rädd jag också. Tänk om jag bara får för mig att jag känner saker, tänk om jag skulle halka in i det jobbiga "känna efter-mönstret" som var med Thomas. Eller tänk om jag i stället skulle bli helt beroende och låsa fast mig själv, rätta mig efter nån annan i stället för att bara ha mig själv.

Och tänk om hela grejen skiter sig på ett riktigt jobbigt sätt, en omöjlighet att fortsätta må bra och avslappnat här då. Det står väl rätt klart vad som är smartast i den här situationen. Fortsätta vara kompisar. Men är det ett fungerande alternativ? Skulle det gå? Antagligen inte smärtfritt i alla fall.

Jag vill inte vara smart.

NATT

Dagen blev lugn. En skön promenad, sen mest slöanden. Småprat med Kristian. Sen lirade vi i köket. Jag gitarr, han sång. Så småningom jag slagverk, men då kom Kajsa upp och sa att det är trevligt med experimentverkstad, men helst en annan tid. Så vi gick upp och pratade om neutrala saker. Sen kom vi loss. Pratade om rädslan att förändras, bli bekväm. Hur vi båda tyckt det verkat helt dumt att bo ihop med sin pojkvän/flickvän. Det är på väldigt många plan vi tycker rätt lika.

Sen blev det inga "beslut" förstås. Men det blev en första kyss. Den var okej. Jag tror det kan bli fler sen, och ännu bättre.