Hade verkligen värsta suget

24 februari

Jag har fixat lite på internet, och handlade lite grejer sen, men inget supernödvändigt egentligen. Sen kom hela högen hem och vi hängde i köket. Jag stekte pannkakor. Är rätt sjysst gängstämning när vi är alla fyra. Kristian blev ledsen över att bli kallad hund för att han alltid äter upp mina rester.

Sen så grejade jag med kikärter och plinkade gitarr, tills jag blev erbjuden att se på Göta kanal med Emma och Karin så då gjorde jag det. Men satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut så att jag kunde gå in till Kristian och be att få tillbaka gitarren, dvs sitta och snacka nån timme. Hade verkligen värsta suget. Men ett sånt där skönt sug som man vet ska bli tillfredsställt. Ungefär som när jag och Thomas var nykära och jag gick och toklängtade efter att träffa honom när vi var ifrån varann en dag. En skön längtan. Men var det inte mest fysiskt då? Att det var hans kramar, närhet, kyssar som jag saknade?

Nu är det ju inte det fysiska som ger det intensiva suget efter att träffa Kristian igen och igen och igen. Jag vet inte exakt VAD det är. Det är ju inte det att varje samtal vi har är så otroligt givande och intressant. Men det känns bra, jag tycker mycket om att umgås med honom och det beror ju till viss del på att han uppmärksammar och bekräftar mig. Ler. Föreslår saker vi borde göra tillsammans.

Men nåt jag tänkte på ikväll är att vi egentligen inte blivit så personliga mot varann. Vi pratar och pratar om frågor, dilemman och iakttagelser, allt diskuterat utifrån egna observationer och erfarenheter förstås. Men det går aldrig djupt. Jag vet fortfarande väldigt lite om vem han är.