Han är ju helt underbar, den killen.

11 februari

Red med tre tjejer, Sindri blev rätt het, särskilt när vi red på hinderbanan. Sen käkade jag och spelade lite gitarr i tråkig ensamhet. Sen kom Kristian upp, så då snackade vi och så. Emma pratade lite med oss också, kanske börjar komma lite närmare henne nu, kändes väldigt distanserat först. Sen så gissade han vad jag tyckte om hans skivor. Och sen var det natt, fast vi kände för att ta gitarrerna och gå ner i köket, så det gjorde vi. Där var det mörkt och bra. Spelade Manu Chao-låtar, jag spelade kök, det var coolt. Lite lo-fi-solo på en köksblues. Och ett par av hans låtar. Vi gick upp och lade oss vid två.

Han är ju helt underbar, den killen. Ofrånkomligt. Om jag inte ska falla handlöst måste det snart träda fram nån dålig sida. Men de sidor jag hittills upptäckt är: Omtänksam, intresserad, brinnande för musik, drömt om att åka runt på Island med gitarren och spela på ödsliga platser, charmig, spontan, språkintresserad, dessutom både söt och snygg. Men jag borde ju inte, det blir ju jobbigt, han kan bli en så bra kompis om jag inte sätter dålig spänning genom att bli kär.

Om han skulle kunna vara intresserad av mig då? Knappast. Visst, inget talar mot det, förutom just det faktum att han är så bra och charmig. Är han inte upptagen så är nog nåt fel. Då vill han nog inte ha nån.