Den här förälskelsebaksidan

12 februari

Så onödig väntetid och inte såg doktorn ett skit i min hals, utan fixade en remiss bara. Tar väl sju månader till då. Så jag får väl bli instrumentalmusiker.

Hemma så snackade jag med Kristian, tömde komposthinkar med Kristian, käkade äcklig mat med Kristian, och allt det där var väldigt trevligt och roligt p.g.a. sällskapet.

Sen åkte jag och spelade, det gick bra, var väl halvkul, jag fick lira lite bas och trummor så då blev jag inte helt uttråkad. Nya medlemmar nästa gång i alla fall, kanske.

Sen är alla tre på min sida hallen borta, och då känns det lite sådär ensamt igen. Fastän jag vill och behöver vara ensam faktiskt, så blir det lite jobbigt. Och det blir extra jobbigt av den här förälskelsebaksidan som heter svartsjuka. En massa dumma jobbiga människor får ta del av hans person nu. Jag har ingen ensamrätt, utan får nöja mig med att han gärna snackar med mig när han är hemma, att han verkar gilla mig.

Men det är sjukt att jag på bara några få dagar lyckas kära ner mig så här i nån jag bor ihop med. Det var inget jag hade tänkt precis. Men inget som kunnat låtas bli heller, eftersom han är som han är, när föll jag så pladask för nån sist? Vad gör jag om han plötsligt tar hem sin flickvän över en helg? Usch. Jobbigt. Rätt likt folkhögskolekärlek faktiskt, minns hur jag var less och nervös över att Emil skulle hångla med Lotta, hur jag gick och mådde dåligt över alla han verkade gilla mer än mig, hur man inte kom undan för det var "good morning and good night to you, 7 days a week". Det kan bli jobbigt på precis samma sätt här. Fast lite skillnad kanske. Jag kommer nog bli rätt tight kompis med Kristian, jag känner att han uppskattar mitt sällskap, och tycker att jag är intressant. Emil tyckte ju mest bara om att låna skivor av mig, så den grejen var alltid knäckande.

Men det finns bra grejer också. Som att jag får mötas av hans leende imorgon igen. Nu är jag underbart patetisk, men vem bryr sig?