Att höra att han flutit bort mycket i tankarna

26 februari

Idag vaknade jag åtta. Sömnlös. Åkte och red, en härlig skogsrunda i solsken. Mina mungipor rätt konstant uppåt.

Sen kände jag mig rätt nervös att träffa Kristian. Fast när jag åkt hem och repet skitit sig och klockan blev mycket men ingen Kristian kom hem ändå, var det tråkigt. Sen kom till sist Emma och babblade på, och sen Kristian. Emma gick strax och lade sig, jag och Kristian pratade en massa om neutrala saker, innan vi så småningom kom in på oneutrala.

Mitt ego bara ÄLSKAR att höra att han flutit bort mycket i tankarna under dagen, och att en anledning till att han kom hem sent var att han hade "rådgivningssamtal" med sina kursare, angående vårt "problem". Han lät lite mer hoppfull ikväll. Men så fort jag försöker ställa in mig på att vi faktiskt skulle köra, blir jag ju livrädd. A, jag vet inte. Men vore tomt och tråkigt att bara lägga ner.

Vi sa gonatt. Kramades. Fnissade. Han mumlade och stammade, gav upp. Vi fnissade mer.

"Jag skriver en låt om det här nån gång"
"Jag med".