Fick mig att le hela spårvagnsresan

13 februari

Pysslade med collage. Träffade typ inte Kristian på hela dagen eftersom han mest sov, men sen när jag skulle på feministgruppsmöte så frågade han när jag skulle komma hem för vi skulle ju kunna spela sen ikväll. Det fick mig att le hela spårvagnsresan. Ibland är man nöjd med lite.

Mötet blev okej, Emelie borta dock. Men det är verkligen som brorsan sa, när jag berättade om att jag hade svårt med kontakten med Sofia "Om ni bara råkade få ett tag på tu man hand skulle det nog ändras". Det har det, efter den där utflykten när vi vilsade runt. Känns skönt. Undrar om hon också märkt det, eller har stelheten legat mest hos mig?

Jag for hem, käkade, störde Kristian som kollade på spansk film, joinade honom "I think i watch tv because i wanna do it.." och satt och tänkte på hur gärna jag velat hångla med honom. Sen var filmen slut och vi pratade i en massa timmar, till typ tre. Snackade feminism, manlighet/kvinnlighet, attraktion, vad man gör med sitt liv, språkinlärning, och en hel massa annat. Det går väldigt bra att prata med honom, flyter lätt, och jag bli inte så pressad och stressad som jag kan bli ibland. Kanske för att han själv visar rätt mycket osäkerhet, även om han babblar på. Men han lyssnar mycket på vad man säger.

Emma kom hem och kom in till oss (vi hängde i Karins rum) och var less och trött och lade sig med huvet i Kristians knä. Hon babblade lite om rekryteringsgruppen. Jag blev lite för öppenhjärtlig och började snacka om mina rumssökarbesvikelser, men fick inte prata klart eftersom Karin inte ville snacka om sånt (avbröt mig rätt okänsligt tycker jag). Nåt som slår mig är att Karin verkar en aning svartsjuk. Hon vill gärna komma in när jag och Kristian är själva, ta över diskussionen lite. Inte helt konstigt kanske, jag kommer här och blir tight med Kristian på några få dagar, hon har känt honom i två månader.

Hur som helst kändes vårt snack ikväll på väldigt kompisnivå, och hur jag känner vet jag inte. Det är ju jättebra att vi är kompisar. Antagligen bäst så i längden. Varför är det sådär att man alltid vill mer? Det kanske går över. Men inte så länge jag känner en liten gnutta hopp.

Vi är pigga på att lära känna varann, vill gärna umgås, trivs ihop. Det gäller båda. Sen gäller det MIG att jag dessutom attraheras och charmas av honom. Men HAN? När jag ser mig själv i spegeln kan jag bara känna att han är alldeles för bra för mig, det är otänkbart. Eventuellt är han också lite smartare än mig och låter sig inte förälskas i första taget i nån man ska dela lägenhet med ett bra tag framöver. Men ändå. Ibland händer ju saker man inte trodde... Jo, hoppet finns där. Lite.