22 november
Min dagbok för ett år sen - oj.
Använde alltför starka ord som jag visste att jag egentligen inte kunde använda eftersom jag inte kände honom. Men på en sida av alla 500 sidor som handlat om honom var det kanske tillåtet?
Men Paul Moberg... Vilken person att vara kär i.
Tycker fortfarande att han är enormt snygg. Men han uppfyller väl inget av de krav som jag har på "pojke av intressant typ". Hur kunde jag tycka att han var så speciell, så totalperfekt? Jag hade ju trots allt en del koll på hur han var som person, men ändå...
Suck. Vilket förflutet man har. Men det var rätt kul ibland om jag inte minns fel.
tisdag 27 november 2012
onsdag 21 november 2012
Vad har jag för himla fritid?
21 november
Idag var det ingen musik, jag tvingades vänta på skolan tills pappa kom så jag fick övningsköra lite. Gick faktiskt bra att köra i stan. Är lite ur humör.
Har tappat känslan för det mesta, känner mig lite sådär nedåtseende på mig själv, ganska mycket faktiskt. Lite ensam. I skolan är det lugnt, jag trivs hur bra som helst, sjyssta kompisar jag kan ha kul med. Men sen då? Vad har jag för himla fritid, sitta med nån himla gitarr eller trumsetet, och tycka att det är livet. Har jag inga kompisar? En sån här period nu igen. Det går ju över, men ändå.
Idag var det ingen musik, jag tvingades vänta på skolan tills pappa kom så jag fick övningsköra lite. Gick faktiskt bra att köra i stan. Är lite ur humör.
Har tappat känslan för det mesta, känner mig lite sådär nedåtseende på mig själv, ganska mycket faktiskt. Lite ensam. I skolan är det lugnt, jag trivs hur bra som helst, sjyssta kompisar jag kan ha kul med. Men sen då? Vad har jag för himla fritid, sitta med nån himla gitarr eller trumsetet, och tycka att det är livet. Har jag inga kompisar? En sån här period nu igen. Det går ju över, men ändå.
20 november
20 november
Hade spanskaprov som gick okej. Körlektion efter en jobbig styrkekonditionsgympa.
Hade spanskaprov som gick okej. Körlektion efter en jobbig styrkekonditionsgympa.
19 november
19 november
Idag så sov jag hela förmiddan. For till skolan sen, jobbade lite, religion, och sen såg vi Dolores claiborne på bion. Pluggade.
Idag så sov jag hela förmiddan. For till skolan sen, jobbade lite, religion, och sen såg vi Dolores claiborne på bion. Pluggade.
lördag 17 november 2012
16 november
16 november
Inget speciellt, men kommit på att det är rätt kul att spela piano, höll på med synthen.
Inget speciellt, men kommit på att det är rätt kul att spela piano, höll på med synthen.
15 november
15 november
Vaknade rätt tidigt, åt frukost, julpysslade lite och sådär. Jag och Linda hade kul på pianot. Vi var några som gick in till stan i solen. Rätt mysigt. Åkte bussen hem, och var ganska trött resten av eftermiddan.
Vaknade rätt tidigt, åt frukost, julpysslade lite och sådär. Jag och Linda hade kul på pianot. Vi var några som gick in till stan i solen. Rätt mysigt. Åkte bussen hem, och var ganska trött resten av eftermiddan.
14 november
14 november
Hade musik, tonsatte nån låt, sjöng på slutet. Sen for vi och handlade och for ut till nån gård för en klassövernattning. Hade hyfsat kul med burken, och psalmsång. Jag och Jonna filosoferade till fyra på natten om liv och död. Det finns ingen övergripande mening med livet, kom vi fram till.
Hade musik, tonsatte nån låt, sjöng på slutet. Sen for vi och handlade och for ut till nån gård för en klassövernattning. Hade hyfsat kul med burken, och psalmsång. Jag och Jonna filosoferade till fyra på natten om liv och död. Det finns ingen övergripande mening med livet, kom vi fram till.
måndag 12 november 2012
12 november
12 november
Var på Viba femba på eftermiddan. Det var faktiskt skitbra. Skrev nån trafikpärm på 0 fel. Sen åkte jag hem och firade Pappa och Nils. Nils fick synonymbok, pappa en massa ljus.
Var på Viba femba på eftermiddan. Det var faktiskt skitbra. Skrev nån trafikpärm på 0 fel. Sen åkte jag hem och firade Pappa och Nils. Nils fick synonymbok, pappa en massa ljus.
söndag 11 november 2012
10 november
10 november
På musiken bestämde sig Nettan för att inte gruppspela mer. Jag hoppade också av då, och satt och plågades med julsånger bland slöa klasskamrater. Pluggade på kvällen.
På musiken bestämde sig Nettan för att inte gruppspela mer. Jag hoppade också av då, och satt och plågades med julsånger bland slöa klasskamrater. Pluggade på kvällen.
torsdag 8 november 2012
Det har hänt nåt hemskt
8 november
Borde vara förbud på att skriva dagbok halvett på natten som igår. Två sidors svammel. Varför ägna tid åt att ens fundera? Troligtvis är han sådär mot alla, och vad skulle det spela för roll om det inte vore så?
Den här helgen är underlig. En lurande känsla nånstans i bakhuvudet, en smärta av medlidande och overklighet. Igår sen pappa pratat med nån i telefon kom han ut och sa "Det har hänt nåt hemskt". Sen var det en sån där sekund med tusentals tankar i skallen. "Lenas mamma har förmodligen tagit livet av sig". Ytterligare en tankeström, sen fattade jag.
I och för sig kände jag inte Lenas mamma ett dugg, hälsat på henne ett par gånger bara. Så det är inte det som är hemskt. Men jag känner med Lena, och Nils, som är helt knäckt. Kan tänka mig skuldkänslorna, chocken, det grymma hoppet. De har inte hittat henne, bara bilen på kajen, och hon har varit jättedeprimerad hela hösten. Det är liksom inget snack om saken, ändå är inget totalspikat, och då finns väl nåt slags hopp kvar, svårt att börja sörja då skulle jag tro.
Det är hemskt. Enormt hemskt. Lena hade inte pratat med henne på 3 veckor eftersom hon är i London, och mamman var inlagd nånstans för sin depression. Hur det måste kännas. Sån overkligt tung situation. Jag är ju bara åskådare, men det känns ändå så nära, och det känns konstigt att livet bara rullar på här hemma, och i världen.
För bara två dagar sen tyckte jag att det var mest synd om mig i världen, för nån körlektion. Man tänker ju inte alltid så långt.
Borde vara förbud på att skriva dagbok halvett på natten som igår. Två sidors svammel. Varför ägna tid åt att ens fundera? Troligtvis är han sådär mot alla, och vad skulle det spela för roll om det inte vore så?
Den här helgen är underlig. En lurande känsla nånstans i bakhuvudet, en smärta av medlidande och overklighet. Igår sen pappa pratat med nån i telefon kom han ut och sa "Det har hänt nåt hemskt". Sen var det en sån där sekund med tusentals tankar i skallen. "Lenas mamma har förmodligen tagit livet av sig". Ytterligare en tankeström, sen fattade jag.
I och för sig kände jag inte Lenas mamma ett dugg, hälsat på henne ett par gånger bara. Så det är inte det som är hemskt. Men jag känner med Lena, och Nils, som är helt knäckt. Kan tänka mig skuldkänslorna, chocken, det grymma hoppet. De har inte hittat henne, bara bilen på kajen, och hon har varit jättedeprimerad hela hösten. Det är liksom inget snack om saken, ändå är inget totalspikat, och då finns väl nåt slags hopp kvar, svårt att börja sörja då skulle jag tro.
Det är hemskt. Enormt hemskt. Lena hade inte pratat med henne på 3 veckor eftersom hon är i London, och mamman var inlagd nånstans för sin depression. Hur det måste kännas. Sån overkligt tung situation. Jag är ju bara åskådare, men det känns ändå så nära, och det känns konstigt att livet bara rullar på här hemma, och i världen.
För bara två dagar sen tyckte jag att det var mest synd om mig i världen, för nån körlektion. Man tänker ju inte alltid så långt.
onsdag 7 november 2012
Myggsvaga aningar
7 november
Varför kan jag inte bara skita i sanningen för en gångs skull och låta mig tänka det jag har lust att tänka i stället för att pressa tillbaka allt?
Jag vet vem han är, och vem jag är, och jag har inte nåt speciellt intresse av att ha så mycket med honom att göra, men jag vet hur trevligt det är att tänka saker, så varför ska jag inte låta mig spinna på lite nu då, när jag har myggsvaga aningar om att han kanske skulle kunna tycka att det är nåt mycket litet speciellt med mig.
Det är bara nåt jag tror mig känna, men nu skiter vi i hur det verkligen ligger till, nu låter jag mig tänka fullt ut.
Han kanske tycker att jag är ganska okej. Sådär som jag kan tycka om en stor hög med killar som jag inte är intresserad av. De är okej, har nåt visst, men jag har ju inga planer på att bli kär i dom. Om han nu skulle råka tycka så om mig skulle det va tillräckligt för att kännas väldigt bra, även om det inte betydde ett skit egentligen. Så jag låtsas att det jag känner verkligen är nåt jag känner, för nånting är det ju jag har på känn. Det här låter hur skitihoptrasslat som helst, bara för att jag har sån himla censur på mig själv, vågar inte ens tänka rakt om löjliga skitsaker, men vaddå? Nu skiter vi i det.
Han tycker att jag är en okej person. Går jag förbi honom på avstånd hamnar jag i hans ögon utan att veta hur det går till, jag ser liksom inte ens på honom. Möter jag honom ser han lite osäkert på mig och är förbannat noga med att heja (som jag). Och hur många gånger har jag inte fått ögonkontakt med honom och nåt leende ibland, utan att det var tänkt så? Jag tänker vad jag vill nu.
Varför kan jag inte bara skita i sanningen för en gångs skull och låta mig tänka det jag har lust att tänka i stället för att pressa tillbaka allt?
Jag vet vem han är, och vem jag är, och jag har inte nåt speciellt intresse av att ha så mycket med honom att göra, men jag vet hur trevligt det är att tänka saker, så varför ska jag inte låta mig spinna på lite nu då, när jag har myggsvaga aningar om att han kanske skulle kunna tycka att det är nåt mycket litet speciellt med mig.
Det är bara nåt jag tror mig känna, men nu skiter vi i hur det verkligen ligger till, nu låter jag mig tänka fullt ut.
Han kanske tycker att jag är ganska okej. Sådär som jag kan tycka om en stor hög med killar som jag inte är intresserad av. De är okej, har nåt visst, men jag har ju inga planer på att bli kär i dom. Om han nu skulle råka tycka så om mig skulle det va tillräckligt för att kännas väldigt bra, även om det inte betydde ett skit egentligen. Så jag låtsas att det jag känner verkligen är nåt jag känner, för nånting är det ju jag har på känn. Det här låter hur skitihoptrasslat som helst, bara för att jag har sån himla censur på mig själv, vågar inte ens tänka rakt om löjliga skitsaker, men vaddå? Nu skiter vi i det.
Han tycker att jag är en okej person. Går jag förbi honom på avstånd hamnar jag i hans ögon utan att veta hur det går till, jag ser liksom inte ens på honom. Möter jag honom ser han lite osäkert på mig och är förbannat noga med att heja (som jag). Och hur många gånger har jag inte fått ögonkontakt med honom och nåt leende ibland, utan att det var tänkt så? Jag tänker vad jag vill nu.
tisdag 6 november 2012
30 körlektioner och 3 kuggningar
6 november
Körde efter gympan, det gick uselt. Det blev ju dessa österkorsningar, och motorstopp hela tiden, som jag aldrig får hemma. Totaldeppad hela eftermiddan.
HATAR körlektioner.
Går dit onervös med inställningen att idag går det nog bra, men så går allt bara skit, och man sitter där och ser ytterligare tre hundralappar vittra sönder.
Jag kommer att få körkort.
Men troligtvis blir det efter 30 körlektioner och 3 kuggningar.
Detta förstör livet.
Körde efter gympan, det gick uselt. Det blev ju dessa österkorsningar, och motorstopp hela tiden, som jag aldrig får hemma. Totaldeppad hela eftermiddan.
HATAR körlektioner.
Går dit onervös med inställningen att idag går det nog bra, men så går allt bara skit, och man sitter där och ser ytterligare tre hundralappar vittra sönder.
Jag kommer att få körkort.
Men troligtvis blir det efter 30 körlektioner och 3 kuggningar.
Detta förstör livet.
måndag 5 november 2012
Tänk att ha ett kompisgäng
5 november
Hur mycket ska man kräva av livet? Har jag det bra eller är det lite synd om mig? Jag vill tro att jag har det ganska bra, och att framtiden kommer att ordna sig. Fast visst saknas det en del, livet skulle kunna vara betydligt mer perfekt. Visst har jag kompisar, men jag har ingen sån där riktigt rätt och likasinnad, som de flesta andra verkar ha. Tänk att ha ett kompisgäng att åka på konserter med, sitta och plinka fram låtar på kvällarna, göra dumma och experimentiella porta-inspelningar, gå i skivaffärer, göra blandband åt varann...
Men jag tror jag är lite överfanatisk just nu, lite väl ensidig, nästan patetiskt musikfrälst.
Skulle tro att det går över så småningom, så att jag kan nöja mig med att umgås med vanligt folk på vanligt vis.
Hur mycket ska man kräva av livet? Har jag det bra eller är det lite synd om mig? Jag vill tro att jag har det ganska bra, och att framtiden kommer att ordna sig. Fast visst saknas det en del, livet skulle kunna vara betydligt mer perfekt. Visst har jag kompisar, men jag har ingen sån där riktigt rätt och likasinnad, som de flesta andra verkar ha. Tänk att ha ett kompisgäng att åka på konserter med, sitta och plinka fram låtar på kvällarna, göra dumma och experimentiella porta-inspelningar, gå i skivaffärer, göra blandband åt varann...
Men jag tror jag är lite överfanatisk just nu, lite väl ensidig, nästan patetiskt musikfrälst.
Skulle tro att det går över så småningom, så att jag kan nöja mig med att umgås med vanligt folk på vanligt vis.
söndag 4 november 2012
Ensam med nån gitarr
3 november
Idag på musiken var vi få i gruppen. Spelade "the most beautiful girl in the world", jag på gitarr, usch vad uselt det gick. På svenskaprovet fick jag MVG. Gitarrtänd hemma som vanligt. Körde också förresten, gick uselt, korsningar på öster.
Suttit med gitarren ett antal timmar igen. Det är en drog. Fattar inte hur jag kan hålla på så här. "Är du aldrig med kompisar nuförtiden" undrar mamma. Saken är den att jag inte har nån kompis som brinner som jag gör just nu. Hoppas jag stöter på likasinnade senare. Jag har ställt in mig på att mitt flummspelande med kompisar kan ta sig ett långt uppehåll när det bryts upp, och det är högskoletider. Då blir jag kanske ensam med nån gitarr, och trummor när jag kommer hem på helgerna.
Om jag mot förmodan skulle hitta några bandmedlemmar där i Umeå eller Uppsala eller Gävle eller var det nu blir, då vore det guld, men det räknar jag verkligen inte med.
Idag på musiken var vi få i gruppen. Spelade "the most beautiful girl in the world", jag på gitarr, usch vad uselt det gick. På svenskaprovet fick jag MVG. Gitarrtänd hemma som vanligt. Körde också förresten, gick uselt, korsningar på öster.
Suttit med gitarren ett antal timmar igen. Det är en drog. Fattar inte hur jag kan hålla på så här. "Är du aldrig med kompisar nuförtiden" undrar mamma. Saken är den att jag inte har nån kompis som brinner som jag gör just nu. Hoppas jag stöter på likasinnade senare. Jag har ställt in mig på att mitt flummspelande med kompisar kan ta sig ett långt uppehåll när det bryts upp, och det är högskoletider. Då blir jag kanske ensam med nån gitarr, och trummor när jag kommer hem på helgerna.
Om jag mot förmodan skulle hitta några bandmedlemmar där i Umeå eller Uppsala eller Gävle eller var det nu blir, då vore det guld, men det räknar jag verkligen inte med.
30 oktober
30 oktober
Körlektion på förmiddan med nån Roger, han var snäll och det gick hyfsat. Sen for jag hem och gjorde våfflor. Jag och Henrik åkte in till stan och såg the lost world (jurassic park 2) på bio. Den var ju som väntat. Henrik var salig.
Körlektion på förmiddan med nån Roger, han var snäll och det gick hyfsat. Sen for jag hem och gjorde våfflor. Jag och Henrik åkte in till stan och såg the lost world (jurassic park 2) på bio. Den var ju som väntat. Henrik var salig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)