Det har hänt nåt hemskt

8 november

Borde vara förbud på att skriva dagbok halvett på natten som igår. Två sidors svammel. Varför ägna tid åt att ens fundera? Troligtvis är han sådär mot alla, och vad skulle det spela för roll om det inte vore så?

Den här helgen är underlig. En lurande känsla nånstans i bakhuvudet, en smärta av medlidande och overklighet. Igår sen pappa pratat med nån i telefon kom han ut och sa "Det har hänt nåt hemskt". Sen var det en sån där sekund med tusentals tankar i skallen. "Lenas mamma har förmodligen tagit livet av sig". Ytterligare en tankeström, sen fattade jag.
I och för sig kände jag inte Lenas mamma ett dugg, hälsat på henne ett par gånger bara. Så det är inte det som är hemskt. Men jag känner med Lena, och Nils, som är helt knäckt. Kan tänka mig skuldkänslorna, chocken, det grymma hoppet. De har inte hittat henne, bara bilen på kajen, och hon har varit jättedeprimerad hela hösten. Det är liksom inget snack om saken, ändå är inget totalspikat, och då finns väl nåt slags hopp kvar, svårt att börja sörja då skulle jag tro.
Det är hemskt. Enormt hemskt. Lena hade inte pratat med henne på 3 veckor eftersom hon är i London, och mamman var inlagd nånstans för sin depression. Hur det måste kännas. Sån overkligt tung situation. Jag är ju bara åskådare, men det känns ändå så nära, och det känns konstigt att livet bara rullar på här hemma, och i världen.
För bara två dagar sen tyckte jag att det var mest synd om mig i världen, för nån körlektion. Man tänker ju inte alltid så långt.