Myggsvaga aningar

7 november

Varför kan jag inte bara skita i sanningen för en gångs skull och låta mig tänka det jag har lust att tänka i stället för att pressa tillbaka allt?
Jag vet vem han är, och vem jag är, och jag har inte nåt speciellt intresse av att ha så mycket med honom att göra, men jag vet hur trevligt det är att tänka saker, så varför ska jag inte låta mig spinna på lite nu då, när jag har myggsvaga aningar om att han kanske skulle kunna tycka att det är nåt mycket litet speciellt med mig.
Det är bara nåt jag tror mig känna, men nu skiter vi i hur det verkligen ligger till, nu låter jag mig tänka fullt ut.
Han kanske tycker att jag är ganska okej. Sådär som jag kan tycka om en stor hög med killar som jag inte är intresserad av. De är okej, har nåt visst, men jag har ju inga planer på att bli kär i dom. Om han nu skulle råka tycka så om mig skulle det va tillräckligt för att kännas väldigt bra, även om det inte betydde ett skit egentligen. Så jag låtsas att det jag känner verkligen är nåt jag känner, för nånting är det ju jag har på känn. Det här låter hur skitihoptrasslat som helst, bara för att jag har sån himla censur på mig själv, vågar inte ens tänka rakt om löjliga skitsaker, men vaddå? Nu skiter vi i det.
Han tycker att jag är en okej person. Går jag förbi honom på avstånd hamnar jag i hans ögon utan att veta hur det går till, jag ser liksom inte ens på honom. Möter jag honom ser han lite osäkert på mig och är förbannat noga med att heja (som jag). Och hur många gånger har jag inte fått ögonkontakt med honom och nåt leende ibland, utan att det var tänkt så? Jag tänker vad jag vill nu.