Slovakerna skulle aldrig klaga

22/10

Har just kommit in från en mörkerpromenad igen. Det är rätt skönt att bara trava rätt ut på täckten, och gå hur långt man vill, utan att bli störd av annat än avlägset billjud, och prassel från överrumplade rådjur. Jag behöver den absoluta ensamheten, den lugnar mig, och jag gillar mörkret. Men sen vänder man hemåt med tunga steg, in på rummet, där som vanligt "Alf" med slovakisk dubbning står på, medan Miriam då och då småskrattar för sig själv. Och jag är INTE ledig imorgon.

Förra veckan skulle jag vara ledig onsdag. Men tisdag kväll säger Harriet att det inte går, för de skulle hämta en hundvalp, och slovakerna får inte vara ensamma på gården när de åker bort (polisnojjan). Men "bli inte arg, det brukar inte hända att lediga dagen blir uppskjuten så här", säger de.
Nu idag har jag känt mig rätt bra, eftersom jag vetat att imorgon är jag ledig. Jag hade ju tänkt fara till Wien, och kolla upp svenska kyrkan och om nån där har några jobbtips. Men just som jag tänker käka en trevlig kvällsmat säger Harriet helt lugnt "du får vara ledig i övermorgon i stället". Jag tycker själv det är löjligt att det ska behöva kännas som världens undergång, men det är just vad det gör. Det är så jobbigt att ändra inställning. Dessutom har svenska kyrkan inte öppet på fredagar, och jag förklarade det, att jag ville se om jag kunde träffa några andra svenska ungdomar i Wien, och bad att få bli ledig nån dag i början på nästa vecka i stället, men det var nåt strul varje dag, och gick inte. Så jag vet inte... far nog till Wien på fredag och hänger omkring, så får jag åka dit igen senare.

Bara att kämpa på, så TUNGT. Tänker nu att jag sticker hem i mitten på november, och fixar praktik nånstans fram till jul  (dagis, skola, hästställe, vad som helst) eller, om man kan göra så, kanske läsa upp mina tyskabetyg på komvux. Och sen får det bli Umeå, om pappa fixat iväg papprena, det vet jag inte. Om jag nu inte skulle hitta nåt annat jobb härnere. Då vore det perfekt, för jag skulle gärna vara kvar nu när jag kommit in i tyskan, och börjat känna till Wien lite. Jag vill bara inte vara just här, i detta hus med dessa människor.

Jag längtar så hemskt efter alla som jag tycker om, och som bryr sig om mig. Det är så otroligt mycket jag längtar efter som jag blir påmind om hela tiden, men det är säkert egentligen inte detaljerna jag längtar efter, utan grunden i det hela, känslan av trygghet, gemenskap, glädje. Fika på farmor och farfars baksida. Gå på isen en solig dag i stugan. Gå upp på kraftledningsberget med Henrik. Sitta i mammas lägenhet och käka ris och den där speciella grönsaksröran med cashewnötter. Lyssna på skivor med Nils. Och jag längtar såklart efter kompisarna, men de flesta är ju som jag också ute i världen. Men det är väl bara ett ord jag längtar efter, som sagt. Gemenskap. Att få känna att man betyder nåt, höra ihop med nån, ha riktigt roligt med nån, kunna spänna av och vara sig själv.

Jag kommer nog inte att hitta nån riktigt kompis här. Det finns ju snälla tjejer, men de flesta är bra mycket yngre än mig, och jag har inte hittat nån jag kan prata helt ärligt med. Så många frågar hur jag trivs härm och jag svarar "bra". Jag är ofta rätt trött och lite nere, och då är det svårt att orka bjuda till och försöka vara social också. En tjej som heter Stefanie är 20 år och har en häst här, är här varje dag, och hjälper till lite ibland. Henne borde jag egentligen kunna vara bra kompis med, men hon känns som att hon liksom ser ner på en, och hon kan komma med nån sur kommentar om jag gör nåt fel. Hon är ju duktig tävlingsryttare och har den mentaliteten. Det stämmer inte riktigt mellan oss, och ingen av oss bjuder väl till tillräckligt för att lätta upp det hela (känns bara tillgjort när jag försöker prata med henne).
Dana är väl det närmaste en kompis jag har, men hon har ju sin skola därborta i Slovakien, och jag kan inte träffa henne ofta. Själv har jag ju inte heller mycket tid.

Dag ut och dag in, det känns oändligt. Kan väl hända att det är bra för mig, jag kommer kanske inte att klaga lika mycket på framtida påfrestningar när jag minns det här. För jag har väl varit bortskämd, jag som hela livet bott i lättsamma sverige, haft det lätt för mig i skolan, haft trevliga föräldrar som man kunnat prata problem med... Det här är ett annat liv.

Slovakerna skulle aldrig klaga. Och själv är jag så uppfostrad att jag får dåligt samvete när Miriam jobbar mer än mig, när jag vet att hon har samma lön som mig och är duktigare och äldre. I stället skulle jag kunna anta platsen jag blivit tilldelad - jag står faktiskt snäppet högre upp än slovakerna. Eftersom jag är svensk, oberoende, kan stanna eller sticka hem utan att få ekonomiska bekymmer. Det är jag själv som placerar mig här längst nere, för nån känsla av att inte vilja delta i hela orättvisan. Det känns så taskigt när Miriam berättar att hon och Krizan ska komma överens om vem som ska vara ledig jul och vem som ska vara ledig nyår, eftersom båda har sina amiljer att fira med, men inte får vara lediga samtidigt. Själv hade jag ju planerat minst 2 veckors jullov, nåt sånt krav skulle Miriam aldrig kunna ställa.  Hon måste alltid vara till lags, själv kan jag egentligen själv sätta regler (även om jag inte gör det), för jag måste inte jobba här. Jag kan göra tusen andra saker. Harriet och Reinhard är mer beroende av mig än jag av dom.
Jag blir så förbannad, att människor ska behöva leva så här, ett enda jobbande utan tid för sin familj. De är vana vid det, men ändå. Och så blir Harriet förbannad och muttrar över slovakernas konstiga moral, att de inte hör av sig när nåt strular till sig (det har hänt att Miriam blev sjuk när hon var ledig) och "Slovakien är ju ett u-land, de har inte ens telefon, morr morr". Jag får god lust att inte alls nicka instämmande utan förklara vad tacksamma de borde vara över att ha fullvuxen duktig arbetskraft som slavar utan att klaga till nästan ingen lön alls, och om de nu är så jobbiga med sin slovakiska moral, varför inte anställa österrikare? Jo för inga österrikare skulle nånsin ta ett sånt här SKITJOBB! Men det säger jag ju inte. Jag nickar instämmande.