Sticker jag är det inget misslyckande

11 oktober

Om 2 månader far jag hem. Det här är inget man orkar i längden, även om det är bra erfarenhet och jag lär mig massor. Man vill nog ha lite kul också. När man är 19 år och flyttar hemifrån är det kanske med förhoppningen att få ett eget liv, och det har man inte här.
Sticker jag till jul är det inget misslyckande. Här brukar ingen stanna länge, så folk har blivit förvånade när jag sagt att jag kanske ska vara här ett år.
Men vad Harriet tycker vet jag inte, hon kanske blir besviken på mig. Miriam ska kanske sluta efter jul, då blir det ju kris för dom.
Men jag har ställt in mig nu. En tredjedel är fixad. Två tredjedelar kvar. Cirka åtta lediga dagar kvar, bara. Men sen då? Umeå kanske. Helst annat jobb i Österrike, men det kan jag nog glömma. Vad härligt det ska bli att få ett liv i alla fall. Man klarar av ett halvjobbigt arbete ifall man har en meningsfull fritid, och man klarar av att inte ha nån fritid om man stortrivs med sitt arbete. Detta jobb skulle vara helt okej ifall jag hade femdagarsvecka och slutade fem varje dag, och kunde ägna kvällarna åt att träffa kompisar, och sticka nånstans på helgerna. Nu har jag varken kompisar, fritid, eller roliga arbetskompisar. Hästarna är jag inte less på, men ridsuget har nästan försvunnit. Jag får inte ha kul när jag rider, att leda turer är spänt, och även annars spänner jag mig för att rida så bra som möjligt så inte Harriet ska tycka att jag är en loser i sadeln, men det tycker hon ändå. Och allt är så pedantiskt, jag passar inte alls in.

Två månader... det överlever jag väl. 60-70 dagar, sen sätter jag mig på tåget till Wien, byter på südbahnhof, checkar in på flygplatsen, och åker hem till Sverige, som är julpyntat och vitt av snö. Jag träffar alla igen, bygger snökoja med Henrik, tjafsar med pappa om kökets ordning, eller kanske inte, jag kanske blivit noggrannare nu, jag också. Tar det lugnt ett tag. Men sen sticker jag. Nånstans. För jag längtar inte riktigt hem, jag vill bara bort härifrån.

Men först ska jag stå ut. En månad... och en månad till... Försöker att verkligen KÄNNA hur långt det är tills det är över. För 2 månade sen var det den 11 augusti, jag hade börjat träna med Mjölnir inför tävlingen. Inte alltför längesen. Tänk vad snabbt den månaden fram till resan gick, här sniglar det sig, timme för timme, dag för dag.

Men jag har mitt liv framför mig.