Kände inte för att röra mig ur fläcken

14 mars

Gjorde inget speciellt. Sov väl rätt länge, sen for jag in till stan och hämtade Nils vid tåget. Kul att köra! Vi handlade lite, for hem och åt mat och så.

Och så var det det där som jag inte orkade skriva ett ord om igår kväll. Har fyllt mig med tung rastlöshet nu några dagar, ingen att prata med om det, skäms och är arg på mig själv, men tänker att det väl går över när som helst.
Var inte jag säker på att jag hade lite kontroll över vad jag ska känna? Tydligen har jag inte det helt och fullt.
Jag visste ju att det vore helt fel om jag skulle börja tycka att han var mer än sjysst och lite söt. Men det blev så i alla fall.
Att nån kan kan förändras sådär i ens ögon. Jag tyckte väl inte att Scott såg nåt vidare alls ut förut. Jag pratade aldrig med honom, litade inte tillräckligt på min engelska. Men jo, före spanienresan hade jag faktiskt börjat tycka att han var söt. Och i Spanien pratade jag ju en hel del med honom, det blev ju lite sammanhållning bland oss som åkte. En jättesjysst kille. Och stjärna på att prata svenska efter bara ett drygt halvår i sverige. Men han var ju lite kul när vi skulle upp på berget, jag, han och tre till. Vi stod och skulle kolla på en skylt vad det stod, slog upp ett ord som betydde sopor, och han ropade till de andra "kom ihåg att ni inte får sopa på berget!". Gulligt.
Ja, hursomhelst, han var snäll och lite söt. Tills på tisdagen när vi var inne i ett tråkigt rum på slottet Alhambra medan en guide malde på. Från en sekund till en annan kom jag på att han var mer än lite söt. Trots att jag för längesen bestämt mig att det inte skulle bli så var jag tänd på honom nu.
Inget hände väl. Jag hade lite känslouppror i mig själv bara, blev inte nervös eller nåt, men hade att tänka på när jag jag lade mig på kvällen. Kvällen därefter skulle bli en sen utekväll, och jag var på max efter några öl, man får ju helt överslag av att dricka ifall man väl har känslor för nån, verkar det som. Höll mig omkring honom och pratade en hel del, men det var ju inget konstigt, så jag tror knappast han lade märke till nåt. Minns när vi stod och spelade det där fotbollsspelet, när jag tog chansen att lägga en berömmande hand på hans axel ett par gånger när han gjorde mål. Pinsamt när jag tänker tillbaka. Och senare råkade det ju bara vara så att det inte fanns nånstans att sitta på där vi befann oss, så jag och Jonna delade på hans knä, och jag kom på att han var en enormt skön stol, lutade mig tungt mot honom, och verkade nog mycket tröttare än vad jag var. Men klockan var väl kring tre också. Jonna, som såg piggare och sötare ut än jag, fick ta hand om några spanska beundrare, men jag trivdes så förbannat bra där jag satt och kände inte för att röra mig ur fläcken. "Du har det bra", sa han, och jag tänkte att han skulle bara veta. Och vågen av välbehag när han lade en arm om mig en kort stund, de explosionsartade återhållna känslorna.
Nästa dag var jag bakfull och hade jättetråkigt på bergsturen bland byarna.

Det där var ju allt som fanns att säga om honom. Jag kommer inte att träffa honom mycket framöver, och lika bra det. Han borde inte ha märkt nåt, i så fall är det bara aningar, och jag tänker aldrig visa nåt, aldrig säga nåt till nån, bara vänta på att det lägger sig, och det gör det snart också.
Nån slags strömbrytare ska jag väl kunna hitta i mig.

Med mig händer det aldrig nåt spännande. Jag får vänta. Just nu väntar jag på framkallningen av spanienbilderna. "A picture is all you´ll ever be".