Att ÄNTLIGEN få spela på en scen

6 maj

Tog mammas bil in till stan för att repa. Det gick bra. Dödligt nervösa åkte vi upp till skolan. Och man väntar, nervösar sig, tänker, gruvar sig... och så är det över på några minuter, och gick åt helvete ungefär.
Fast merparten av publiken tyckte nog inte så. De omusikaliska märkte nog inte hur vi tappade bort oss, hur gitarren lät ostämt, och hur dåligt allt blev jämfört med vad vi egentligen kunde.
Jonna deppade ihop. Scott stack hem med en gång.
Men jag tyckte det var kul.
Världens kick att ÄNTLIGEN få spela på en scen. Om det inte gick super gör väl inget. Jag var i alla fall inte nervös när jag väl var där, trots den enorma plågan innan. Flinade bara lite när takten blev helknäpp.
Jag gillar scener. Faktiskt. Nu har man varit med i talangjakten, jag är nöjd med det.