Med min mentalitet borde jag vara gitarrist/sångerska/låtskrivare

2 maj

Jag hatar att känna mig småutanför ibland, men det blir helt enkelt lätt så för mig, särskilt som jag sitter där med mina trummor och inte har nåt att säga till om... men det är väl jag som inte tar för mig också. Med min mentalitet borde jag vara gitarrist/sångerska/låtskrivare i stället, för då kommer man automatiskt fram. En trummis som inte tar för sig mycket blir just bakgrundstrummis och för vissa är det nog helt okej, men jag blir frustrerad.

Annars är det svinkul att få lira igen, att få slå, och känna takten, bli lite svettig.
Så jobbigt att jag ska behöva känna de här utanförskänslorna, men det är inte så konstigt kanske. Jag är som jag är, Nettan är som hon är, Scott är som han är, och den vanligtvis ödmjuka Jonna blir influerad av Nettan, de är ju hyperkompisar de två.

Det här med att jag skulle tycka nåt speciellt om Scott blev ju aldrig nåt problem. Inget är pinsamt, och han är inte mer än lite söt ibland.