men jag kommer att klara mig

17 april

Jag var faktiskt ganska annorlunda förut. Har läst igenom äldre dagböcker och inser hur mycket jag faktiskt utvecklats, hur dåligt jag faktiskt mådde i ettan, hur mycket enklare allting är nu.
Jag kommer aldrig att bli någon framåt person som tar för sig och hittar en massa kompisar. Men jag kommer att klara mig. Jag är på hugget, vill faktiskt iväg nu, och träffa nytt folk, även om det är lite skrämmande också. Sorgligt att lämna klassen, som känns så enormt bra just nu. Det blir hemskt.
Men jag är så mycket starkare nu än för tre år sen. Att börja på högskola kommer inte att bli som att börja ettan i gymnasiet.
Det kommer att gå bra. En del kommer säkert att bli tungt, men i grunden kommer jag att klara mig.
Sen måste jag ju erkänna för mig att jag faktiskt hoppas på att hitta någon trevlig grabb som är mer än kompis.
Det vore onormalt att inte hoppas, längta. Jag är ju faktiskt 18 år och ingen pojkvän än. Jag är inte desperat och orolig över mig själv, för jag känner ju många i samma sits, men jag längtar ju. Just nu känns det som att bara vetskapen om att någon skulle vara intresserad av mig skulle få mig hög, även om det vore nån helt ointressant kille som spanat in mig. Den där bristen på uppskattning, den tär ju lite på en.
Men jag skulle aldrig kunna bli tillsammans med vem som helst. Tillräckligt trevlig och sjysst måste han vara. Men är han det så är jag väldigt lättfälld, det vet jag ju.
Vågar jag ta det lugnt och lita på framtiden?