Andas ut ångesten på en grusväg i mörkret

 27 augusti

Alex följde inte med till Djupsåsfestivalen, och vi hade ett sånt där jobbigt snack om ifall han verkligen mådde fysiskt dåligt på riktigt... Jag tyckte ju det kändes så väntat att han skulle banga. Han blev less och sa att det här var väl inte en sån pojkvänssommar som jag velat ha... Var det här sista chansen? Nä. Det var det ju inte såklart. Men det är skönt att han lyssnar på mig, inte säger "skitsamma" utan vill ställa tillrätta, och lova förändring. Ibland känns det dock jobbigt att jag typ "kräver" och ger honom dåligt samvete. 

Festivalen blev sådär. Okej förstakväll, bra andradag (badade i en å med Edmunds syster och hennes kompis), men fruktansvärd andrakväll med ångest så jag ville krypa ur skinnet. De andra testade svamp, jag gick själv och försökte andas ut ångesten på en grusväg i mörkret och lade mig sen tidigt. Idag for vi hem. Fortfarande lite låg. 

Träffade Alex som gav mig chokladbollar, varit skitdeppig i helgen. Han sa att han tyckte om mig så mycket, nästan läskigt mycket, och kramade mig hårt med tårar i ögonen. Sen ville han ändå vara själv i flera timmar. Kom ner till mig en stund, vi skrattade lite åt spindelnät-tomter, sen ville han gå upp och sova. Själv. Och han var jättedeppig och ledsen när vi kramades hejdå i hallen. 

Jag vet ju att man kan funka olika, ändå har jag så svårt att tro på vad jag betyder när han vill vara själv så mycket. Jag får inte det att gå ihop med känslan hur han faktiskt behöver mig och är rädd och sårbar och inte vill förlora mig. Men jag känner ju emellanåt verkligen också att han släppt taget och vågar vara kär.