21 augusti
Blev lite ledsen när jag gick hem från Alex. Blev utelåst dessutom och Malin och Rut blev rädda när jag knackade och vågade inte öppna. Ledsenheten hade väl mixad orsak. Han ville sova själv ikväll med, även om jag fick sova med honom om jag gärna ville, fast det ville jag inte. Kände mig ändå lite bortkörd.
Så jag var less över hur helvetes svårt det ska vara det här med att ha ett lyckat sexliv. Egentligen funkar det ju bra. Vi njuter båda, får garanterat orgasm varje gång, ibland får jag det 2 ggr till och med. Hur många tjejer får alltid orgasm? Vi har stort kelbehov och ganska stor sexlust. Gör det i princip varje dag som vi ses. Så det är inget fel.
Det är bara den här itutade definitionen på sex som gör att det känns som att det inte helt räknas. För vi knullar ju så sällan. Och när vi gör det kan man knappast säga att det funkar bra. Han kämpar för att inte komma för snabbt, jag kämpar för att bibehålla gnistan innan det börjar skava. Skönt ibland, men aldrig länge. Men hur fel jag än vet att det är ser jag det ändå som det fulländade sexet, det vi nån gång borde få att funka, för att han inte ska tröttna på mig, för att han inte ska tänka på hur mycket bättre det (kanske) var med hans ex.
Och jag ligger där med en kondom i fickan och vi är jättetända och allt känns super, och så tänker jag jag tanken "NU kanske jag kommer vilja ha samlag och får orgasm då, om han bara smeker mig lite till"... Och så är den sjyssta stunden över, i och med den tanken, jag tänder av för att jag börjar pressa mig själv. Så blir jag sur på honom för att han smeker fel, för att han inte kan läsa tankar, för att det enda som finns kvar är att spänna sig tills en mekanisk orgasm är uppjobbad, och jag tänker "Vilket tråkigt sex". Helvete!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar