Mitt enda utvecklingsmål

27 mars

Ledig dag. Gick kors och tvärs över sjön. Sen åkte jag på teater med dramagruppen, i Forsa. Den var HYPERbra.

Var på teater med dramagruppen. Teatern var skitbra, kanon, super. Men jag var totalt desperat och knäckt över att jag var den enda som inte stod och pratade med någon före och efter, den enda som satt ensam och tyst på bussen. VARFÖR ÄR JAG SÅ HÄR? Det var det enda jag tänkte.
Men sen frågade jag Åsa Olsson och Sara om de ville åka hem i våran bil så slapp de vänta på bussen till Ilsbo. De blev glada. Och i bilen kunde jag snacka med dom hur lätt som helst, det kändes så bra. Underlättade verkligen min tunga stämning i mig. Jag KAN ju va normal, ha kul, prata, om omständigheterna är rätt. Det betyder ungefär "högst 5 personer, personer som känns bra". Kan jag avancera? Det måste vara det som är mitt enda utvecklingsmål.

Imorrn är det torsdag. Vi har samma lunch. Paul hade också det, så jag har inte behövt ställa om mig på veckodagarna. Imorgon får jag se killen. Vad jag längtar! Vad jag töntar! Nu är det ju nästan en vecka sen jag såg han. Så nu är han inte konkret längre. Måste se honom för att få bevisat att han finns. Som sagt, vad jag töntar. Men imorrn ska jag va en glad tönt vid åsynen av honom.