känner mig skön

15 mars

Dagssoundtrack: Pueblo/Pavement

BRA humör. Men inget vidare har hänt. Sett nr2, ej Paul. Maria kom hit och låg över. Kollat på TV, ätit hamburgare, flamsat, skrattade i telefon åt en gubbe.

Nu är jag glad igen! Pladdrade på med Maria så hon inte blev klok på mig. Känner mig skön! Fastän jag inte sett skymten av Paul idag.
Ögonblicket när man inser att ingenting känns tungt är ganska skönt. Och när man är glad har man en självkänsla man aldrig har annars. Man försöker inte sitta osynlig i ett hörn, som man kan känna för ibland annars, går i stället omkring lite hur som helst, kollar på folk och känner att "här har jag rätt att vara".

Hur många gånger har jag inte slagit upp Hans Rodin i skolkatalogen för att en gång för alla reda ut om det ÄR han. Men det måste det vara. Så hädanefter kallar jag "okändingen" för Hans.
Han vet man alltid var man har. I cafeterian. Men jag är inte där så himla ofta nuförtiden. Han är inte mycket att jämföra med Paul, men en tvåa i alla fall, och fler nummer har jag inte. "Men sluta!" gnällde Hanna när hon fick veta vem jag satt och spanade på. Men sånt gillar man att höra. Jag är gärna ensam om att spana in en kille.
Den där borde inte ha nån tjej skulle jag tro. I så fall är det då ingen på skolan. Aldrig sett honom ens sitta vid samma bord som nån tjej. Bara en massa killar från hans klass, börjar känna igen dom nu nästan.
Han är söt. Inte lika nervframbringande, känns inte i mig som Paul gör, men han är söt.
När jag hittade på att jag skulle gå till skåpet och gick förbi hans bord med blicken stadigt på honom där han satt ensam blev det väl nån tiondels sekunds ögonkontakt. jomen den kändes bra.