Besvikelse, självrannsakan och skuld

 4 november

Det ska fan ALLTID hända! Man ska inte få gå och tro att man får fortsätta ha en kamratlig arbetsrelation med en man hur länge som helst. Tycker han om en så spelar det ingen roll att man själv aldrig haft några såna intentioner - förr eller senare har man fingrarna som försöker gräva sig in under ens täcke.

I mitt första sömndruckna tillstånd trodde jag att det var ett jobbigt litet gnagande djur. Sen blev jag som paralyserad. "Det är säkert ofrivilliga rörelser i sömnen". Nä. Sa ifrån när hans hand kom upp på min axel och smekte. Ändå samma sak nästa natt. Jag avvaktade, funderade på att säga ifrån, låg blickstilla med alla sinnen på helspänn och hans hand nästan upp på mitt bröst när jag sa
"LÅT MIG VARA! Det är obehagligt att vakna av att nån tar på en när man inte vill det!"
"Förlåt, jag trodde du var vaken", sa han.
"Även om jag är vaken är det inte okej så länge jag inte sagt att det är okej" sa jag.

Han mumlade nåt och jag orkade inte prata mer. vaknade två timmar senare av att han ville ha hjälp att kissa. Drar av honom kalsongerna och drar tillbaka förhuden på hans penis för att stoppa i katetern. Ignorerar. Ignorerar. Ignorerar. Har huvudet fullt av besvikelse, overklighetskänsla, självrannsakan och skuld, men ignorerar. Tänker att jag knappt kommer att kunna prata om det här med folk, pga skuldkänslan jag har, vad hade jag kunnat göra annorlunda, får jag skylla mig själv? 

Men att prata är så bra. Att ha tusen underbara människor man kan prata med är så bra. Brorsan, Mamma, Rut, Tuva-Li. Har iakttagit hur jag blivit nyktrare och lugnare för varje samtal. Slängt bort skuldkänslan mer och mer. Nu känns allt helt okej. Ska snacka med Kajsa på assistansbolaget på måndag. De är inte kända för att ta assistenters problem speciellt seriöst, men jag vill ändå tro att Kajsa är okej. Jag tänker inte jobba kvar, det står mer och mer klart. Och jag vill nog inte träffa Alrik igen. Är rädd att det bara skulle ge en massa skuldkänsla att höra honom be om förlåtelse och förklara sig.

Har inte snackat med Alex än. Pallade inte det korta stunden i onsdags när allt ännu var helt uppfuckat och overkligt, och sen har han haft sitt gamla ex från Tyskland på besök. Svartsjuk? Hm, lite. Fast kanske mest att jag saknar honom, behöver hans famn. Vi ska ses ikväll i alla fall.